Politiska bönder – Maria Catharina Alforts släkt
Svenska – English
Från bortom havet – Alfortsläktens historia
Kapitel 6
Politiska bönder – Maria Catharina Alforts släkt
© Esben Alfort 2014-2023
När Maria Catharina Alfort gifte sig med sina föräldrars dräng mot deras vilja så tvingades hon och de blivande barnen leva under mycket knappa förhållanden i ett litet soldattorp, tills hennes bror hjälpte dem att få ta över en gård. Till sist fick hennes barn ärva fastän hon själv gjorts arvlös, och hon fick till och med ärva en annan fastighet mot sin mammas vilja. Allt detta gjorde att nästa generation fick en ganska bra utgångspunkt att blomma upp som högt respekterade medborgare. Åtskilliga av parets barn och barnbarn blev sålunda politiker, nämndemän, skattevisitörer och kyrkvaktare, fastän de oftast var lantbrukare också. Med tiden blev många av dessa familjegrenar sålunda mycket framgångsrika trots all fattigdom och möda i början.
Maria Catharina Alfort (7/8 1702 – 31/10 1781) försökte ständigt bevara sin ställning i samhället trots att hon gift sig med föräldrarnas dräng Jonas Andersson mycket mot deras vilja. Till en början var de tvungna att klämma in sig i lilla trånga soldattorpet Mosstugan i Askeryd med den växande barnaskaran, men efter sju mödosamma år fick de bosätta sig i mammans frälsehemman Gunnarstorp i Säby i stället. Ett frälsehemman var befriat från skatt då det ägdes under en adlig sätesgård, i detta fall Liljeholmen, och det var förstås en stor fördel för dem. Efterhand insåg mamman dessutom att hon och Erik kanske varit för hårda mot Maria, så hon lät barnbarnen ärva 1000 riksdaler vardera. Även detta gjorde en stor skillnad för den lilla familjen, och när mamman dog och Maria av juridiska skäl kom att ärva en bostad utanför Skänninge som mamman egentligen försökt skänka till ett annat barnbarn, fick parets barn en oväntat bra början. Sedan drabbades de som jordbrukare emellertid hårt av de svåra missväxtåren 1771-1774 som tvingade dem att tränga ihop sig i Gunnarstorp. Ändå kom den lilla familjens ättlingar med århundradena att räknas i tusental; vissa grenar blommade så småningom upp trots svårigheterna och kom att omfatta många högt respekterade män och kvinnor, medan andra fick en mindre förmånlig utgångspunkt och fick arbeta hårt för att klara sig undan fattigdom.
Soldat och jordbrukare
När Maria äntligen fick häradsrättens ord att hon kunde gifta sig med sin älskade Jonas Andersson (se kapitel 5), tvingades pappan hjälpa honom att skaffa en soldatplats och ett soldattorp. Jonas drog sålunda i väg till mönstringsplatsen i Skillingaryd, där han rekryterades till Jönköpings Regemente till fot. Året var 1730. På frågan var han bodde svarade han Södra Ekeberg, och kanske var det därför som han kom att få soldatnamnet Ekstrand. Det var nämligen vanligt att skapa sådana namn av en förled som var tagen ur personens hem- eller födelseort och en efterled som var ett naturbeskrivande ord, i detta fall strand. Soldatnamn var lite speciella, då de ofta följde torpet och inte släkten. Jonas var den förste soldaten i Mosstugan som tog ett soldatnamn, så alla soldater i Mosstugan kom sedan att bära namnet Ekstrand fram till 1761 då torpet blev vakant, och den nästa soldat som flyttade dit hette Magnus Grönvall.
När Jonas frågades om sin ålder verkar han ha modifierat sanningen lite. Kanske skulle det ha blivit svårt för honom att bli rekryterad om de vetat om att han redan fyllt 30 år. I alla fall svarade han 26. Den här ålderslögnen är orsaken till en massa förvirrande årtalsfel i kyrkböckerna resten av livet, vilket har gjort det ovanligt svårt att rekonstruera hans bakgrund med full säkerhet. Trots att han enligt armén var två år yngre än hustrun så påstås han i de flesta kyrkböckerna vara 10 år äldre än hon! Sanningen var att han var två år äldre.
Hur man än vrider på det så kan inte alla uppgifter stämma; det är lika bra att inse att något har blivit helt fel, och allt pekar mot att han är den Jonas Andersson som föddes i Bötterarp på Asby Udde i december 1700 som son till bonden Anders Svensson från Fall och hans hustru Ingeborg Persdotter från Östra Hult. Detta är också den officiella sanningen, som återges på en skylt vid Bötterarp.
Ett par år efter att han fötts flyttade hans föräldrar till den ståtliga granngården Edstorp, så det blev där som Jonas kom att växa upp. På Edstorp fanns det ett soldattorp som hette Edsmanshem, och soldaterna därifrån kallades Edsman, Edzman, Essman eller (sällan) Edman, ett namn som Jonas själv skulle komma att ta åt sig och sin familj senare i livet. Han bodde dock inte på Edstorp när han rekryterades, och därför blev inte det hans soldatnamn.
Soldater från gården Ödesjö på andra sidan Bötterarp kallades för övrigt Sjöstrand, och detta var namnet som Maria och Jonas äldsta dotters blivande man, Johan Larsson Siöstrand, använde, så det är inte alls omöjligt att han kom därifrån.
Någon gång mellan 1706 och 1719 flyttade Jonas föräldrar över Sommen till Södra Ekeberg i Malexander, där de blev grannar med familjen Wetterström som hade starka band till familjerna Alfort och Gyllenståhl. På så sätt fick Jonas chansen att bli dräng åt Kapten Erik Alfort på Liljeholmens säteri, där han sedan träffade Maria.
När hon blev gravid och fick barnet Brita Margreta 1727 drog hon sig undan till Kopparhult för att föda barnet, som döptes där i stället för i kyrkan, och man kan ju tänka sig att föräldrarna kanske försökte undvika att barnet uppmärksammades för mycket, då de fortsatt hoppades kunna övertala Maria att gifta sig med någon anständig person från deras egen samhällsklass. Detta misslyckades de fullkomligt med, och Maria födde 1728 sitt andra barn Hedvig Catharina på Helgebo, där hon antagligen bosatt sig med Jonas.
Vad som hände under de följande två åren, vet vi inte. Kanske bodde de kvar i Helgebo, eller så bosatte de sig någon annanstans. Det nästa vi vet är att när Jonas började i armén 1731 så flyttade de till lilla soldattorpet Mosstugan under Skyttlingebäck, som ligger ensamt ute i skogen i Askeryds församling, ganska långt från bådas familjer och bekanta.
Genom hela 1730-talet verkar Jonas ha varit i tjänst det mesta av tiden, åtminstone vid den årstiden då mantalsskrivaren knackade på dörren, så Maria fick ensam ta hand om den växande barnaskaran i det lilla torpet. Förmodligen var han dock hemma under den tiden på året då den lilla skogsomslutna åkern behövde plöjas, sås och skördas. Hursomhelst så var det säkerligen hårt arbete.
1735 noterade mantalsskrivaren att de var mycket fattiga och hade fem små barn. Exakt vilka dessa barn var, vet vi tyvärr inte; Hedvig var där liksom Carl Fredrich (f. 1731) och Ulrica (f. 1734), och antagligen levde första barnet Brita Margreta fortfarande fast hon inte är dokumenterad någonstans, men de måste ju då ändå ha haft ytterligare ett barn som antagligen fötts 1729-1730. Trångt var det i alla fall i soldattorpet, även när mannen var borta. Under åren 1735-1737 hade de blivit så fattiga att ingen skattebetalande invånare registrerades på adressen överhuvudtaget. De hade helt enkelt inget över att betala med, och de var inte ensamma om detta; andra soldater i området var i exakt samma situation.
Lyckligtvis tycks Marias förhållande till brodern Gabriel Ahlfort ha varit gott, och det var han som övertalade mamman att låta dem bruka frälsehemmanet Gunnarstorp i Säby från 1737. De hade då fått ytterligare ett barn, Sophia (f. 1736), och fastän vi inte vet om hon överlevde så är det ingen tvekan om att flytten till Gunnarstorp blev en vändpunkt för familjen; nu hade de äntligen en chans att skapa en värdig tillvaro åt barnen. Dessutom innebar gårdens status som frälsehemman som sagt att jorden var skattebefriad, och det var förstås en stor fördel för dem. Jonas hade nyligen befordrats till vice korpral i regementets första korporalskap. Han repräsenterade fortfarande Mosstugan, men hans hustru och barn kunde bo var de ville, och det var ingen som protesterade om han brukade jorden på Gunnarstorp när han var hemma i stället för att trängas i Mosstugan. Gunnarstorp blev en hållpunkt för denna familjegren under många generationer.
Kanske var det i sista stund som de fick lite mer jord att bruka, för 1739-1742 drabbades Sverige av mycket svår missväxt. Skördarna gav endast en tredjedel av full kapacitet. Maria födde dessutom ytterligare fyra barn, Eric Gabriel (f. 1739), Carl Hindric (f. 1740), Axel Ulric (f. 1744) och Reinhold (f. 1746), så de hade många munnar att mätta. Ett av barnen dog under svälten 1741, fast tyvärr vet vi inte vilket.
7 av de 10 barnen levde fortfarande 1753 när Marias mamma satte sig för att skriva sitt testamente: Hedvig, Fredrich, Ulrica, Eric, Carl, Ulric och Reinhold. Brita Margreta, Sophia och barnet vars namn vi inte känner måste ha dött innan dess.
- 1. Brita Margreta Jonsdotter (b. 14/5 1727)
- 2. Hedvig Catharina Jonsdotter Edman (4/8 1728 – 24/10 1788)
- Johan Larsson Siöstrand F-grenen
- 3. ?
- 4. (Carl) Fredrich Jonasson/Jonsson (28/10 1731 – 1/10 1809)
- Cathrina Andersdotter G-grenen
- 5. Ulrica Jonasdotter/Jonsdotter Edman (22/7 1734 – 4/9 1806)
- Måns Nilsson H-grenen
- 6. Sophia Jonsdotter (19/12 1736 – before 1754)
- 7. Eric Gabriel Edman (3/3 1739 – 16/11 1827)
- Dorothea Örnberg I-grenen
- 8. Carl Hindric Jonasson/Jonsson (7/9 1740? – 19/6 1813)
- Sara Ericsdotter
- 9. Axel Ulric Jonasson/Jonsson (18/3 1744 – 24/1 1825)
- Kerstin Larsdotter J-grenen
- 10. Reinhold Jonasson/Jonsson (23/10 1746 – 29/12 1766)
Jonas är aktiv i armén tills 1741, mitt under den stora matbristen. Då blir han själv sjuk, möjligen som resultat av detta, och ersätts av en frisk 22-åring, Erik Pärsson, eller Erik Ekstrand som han då kommer att kallas. Innan sitt avsked verkar Jonas dock ha fått titel av rustmästare, dvs. han hade ansvar för vapen och ammunition. Kanske kom han att utföra detta arbeta under de följande åren vid sidan om jordbruket; det vet vi tyvärr inte.
En högreståndsfamilj
Maria verkar under alla åren ha försökt återkoppla till det ståndet som hon fötts till. Hon ville verkligen inte att de skulle uppfattas som vanliga bönder, utan hon gjorde allt hon kunde för att bli associerad med adelsståndet trots den fattigdom som hon hamnat i genom sitt äktenskap, kanske för sin egen, men kanske i synnerhet för barnens skull. I Askeryd noterar mantalsskrivaren ibland att hon är adel, heter Ahlfot, och man kan ju undra om hon själv uppmuntrat det ryktet. Helt sant var det ju inte, men särskilt långt från sanningen var det å andra sidan inte heller, då mamman var adelskvinna. Pappan hade dock nekats en adelstitel, varför hon inte heller med rätta kunde kalla sig adlig. Om inte pappan kunnat uppnå adelsstatus efter en lång militärkarriär och äktenskap med en adelskvinna så kunde hon knappast hoppas på något för sin egna soldatman. Han fick nöja sig med epitetet ”fattig”.
För att undvika att familjen skulle förknippas med Jonas bondeståndsbakgrund gav hon alla barnen namn som passade in i ett högreståndssammanhang och i hennes egen släktkrets. Inget av barnen har sålunda fått namn från Jonas släkt; Sven, Anders och Ingeborg är namn som man hade förväntat sig att de använt, men som de helt undvek.
Maria fick inte veta förrän mamman dog 1754 att hon gjorts arvlös, och detta blev hon tydligen ganska chockad över. Å andra sidan visste hon inte heller om att hennes barn skulle få ärva. Själv fick hon som sagt lov att behålla Gunnarstorp, då Gabriel till slut hade lyckats övertala mamman att hon trotts allt skulle få ärva gården som då varit hennes hem under mer än ett årtionde.
Gunnerstorp ett halft hemman är af Sahl: fru Gyllenståhl uppå herr Capitain Lieutenanten Ahlforts bemedlande skiänckt till dhen aflednas dotter Maria Catharina, hwilken förut af förräldrarne är arflös giord, för det hon aflat barn med en sina föräldrars tienstedräng Jon Andersson, den hon sedan ingådt ächtenskap med emot föräldrarnes wilja, men up tages här til widare räntan.
I slutändan kom de sålunda att äga frälsejord, och när barnbarnet Magdalena Edman gifte sig 1819 så kallades hon frälsemannadotter, så det fortsatte tydligen vara frälsejord efter att de övertog gården. Kanske berodde detta på att den gick från mamma till dotter och sålunda kunde anses vara ett arv?
Frälseutjords-torpet Lövingsborg söder om Skänninge hade mamman däremot absolut inte tänkt sig att Maria skulle få ärva; det hade hon testamenterat till älsklingsbarnbarnet Gustaf Ståhlgren, oäkta son av Carl Henric Ahlfort som dött i kriget i Finland, men Gabriel lade in protest därför att fastigheten inte var av en sådan juridisk beskaffenhet att den kunde ges bort – antagligen därför att det var just frälsejord och sålunda endast kunde förvärvas genom arv.
Frälseutjorden Löfwingsborg skall wäl wara af Sahl: fru Capitainskan skänckt till Schole pilten Gustaf Ståhlgren, men af herr Capitainen Ahlfort bestrides, i anseende dhertill at egendomen icke warit af dhen beskaffenheet, at dhen kunnat bort gifwas.
Förutom Lövingsborg ägde hon en stadsåker i Östra Pålslyckan strax väster om Lövingsborg, samt hävderätten på två åkrar där och på en av Skänninge stads stadsvallshagar. Antagligen följde dessa ägor med torpet.
I slutändan blev det ändå Maria som kom att ärva Lövingsborg, mycket mot mammans vilja i livstiden. Maria och Jonas bodde förmodligen aldrig där, men hon är skattskriven på Lövingsborg som ägare 1756-1758. Sedan överlåter hon torpet till äldsta dottern Hedvig som gift sig 1756 då hon fått ut sitt oväntade arv. Då använde hon för övrigt sitt nya snygga efternamn Edman, som Jonas tagit vid något tillfälle, kanske när han slutade som soldat, kanske när de ärvde och kom upp sig i samhället, kanske när de började röra sig i Skänninge – det enda vi vet är att Maria på Lövingsborg kallas förra rustmästaren Jonas Edmans hustru. Namnet kom som tidigare nämnt antagligen från hans uppväxtgård Edstorp, men kan mycket väl även ha inspirerats av släkten Edman i Askeryd, där bl.a. prästmodern hette så. Hon kom dock förmodligen från en helt annan släkt med rötter i gamla anrika säteriet Edshult i Askeryd. Det har inte varigt möjligt att spåra Jonas släkt tillräckligt långt tillbaka i tiden för att ta reda på om det fanns en koppling till denna släkt, men det känns osannolikt.
Det nya namnet, fastigheterna och arvet stärkte parets anspråk på att uppfattas som högre stånd och gav barnen en förmånlig utgångspunkt i sina nya liv. Maria kunde vara nöjd trots allt.
Hovskräddarna
När äldsta dottern Hedvig Edman (4/8 1728 – 24/10 1789) och Johan Siöstrand gifte sig i Säby 1756 var morgongåvan endast 12 lod silver, så han var ingen rik brudgum. Antagligen var det hon som var den mest förmögna även i detta förhållande, men hon behövde knappast oroa sig för att hennes föräldrar skulle klaga på detta med tanke på hur de själva betett sig.
De bosatte sig som sagt på Lövingsborg, men 1762 lämnade de över torpet till hennes lillebror Eric Edman och flyttade till Norrköpingstrakten. Det verkar som de först bosatte sig i Kvillinge norr om staden, fast källorna är mycket bristfälliga under dessa år.
Innan dess hade Hedvig 1760 fött sonen Carl på Lövingsborg. Vi känner endast till ett annat barn, nämligen Maria Sophia (f. 1765 på okänd ort), uppkallad efter Hedvigs mormor som trotts allt låtit dem ärva och därmed säkrat dem en framtid.
1766 flyttade de till torpet Hultet under Lindö Säteri söder om Norrköping, där Johan sedan livnärde sig som skräddare resten av livet. De var ganska fattiga, men de klarade sig genom tillvaron som ett ansett skräddarpar. Vid torpet hade de en svart och vit ko, en röd ko och en liten sugga med grisar.
Johan måste ha varit en duktig skräddare, för han betecknas snart som gårdsskräddare, vilket antagligen innebar att han sydde åt folket på det närbelägna Bråborgs kungsgård. Hans son som också tog upp yrket kallades hovskräddare, och dessa två termer var antagligen synonyma, för när han gifte sig kautionerades vigseln av hofskräddaren Sjöstrand, som då måste vara pappan.
Parets barn och barnbarn i F-grenen levde inga enkla liv; de flesta blev fattiga arbetare, många av dem var daglönade skogsarbetare i Kolmårdens djupa skogar, där de flyttade mellan avlägnsa sågar och bruk varje år för att förhoppningsvis hitta något arbete. Ibland lyckades de med detta, ibland inte. Den andre hovskräddarens son Carl Johan Sjöstrand blev en framgångsrik konstmålare och flyttade till Stockholm, där han grundade en internationell konstnärssläkt som också omfattade bildhuggaren Carl Eneas Sjöstrand, pianisten Gerda Sjöstrand, bildkonstnären och sångaren Acke Sjöstrand och hans kusin och hustru, bildkonstnären Helmi Sjöstrand.
En levande symbol för försoning
När Hedvigs ovannämnde bror Eric Gabriel Edman (3/3 1739 – 16/11 1827) uppkallas efter sin avlidne morfar Erik Alfort och sin morbror Gabriel Ahlfort är det kanske ett tecken på att hans föräldrar vill återknyta banden till familjen som förvisat dem efter deras giftermål. Även Gabriel har bidragit till en försoning mellan sin mor och syster och har sett till att de skulle få ärva Gunnarstorp trots att systern gjorts arvlös, och lille Eric ska också så småningom komma att dra nytta av Gabriels positiva inställning.
Efter att ha vuxit upp på Gunnarstorp och sedan Lövingsborg bosätter sig Eric på sistnämnda torpet 1761. Två år senare flyttar han till Axstad i Högby församling, där han gifter sig med pigan Dorothea Magdalena Örnberg, som förmodligen var dotter till juveleraren Anders Öhrnberg i Axstad. Det är ett bra parti för honom, så morgongåvan är 30 lod silver och 2 dukater – en ganska ansenlig summa. Då är det bara att skaffa sig ett jobb så han kan försörja en familj.
Han lyckas få en anställning som skattevisitör i Skänninge, där de till en början bor hos färgare Linquists änka i Sprättebrunnskvarteret nr. 28. Det är där som de får sitt första barn 1764. Under denna tid kallas han ibland stadstjänare och ibland extra Besökare. Det var ett högt respekterat yrke.
1766 har de flyttat till Follingekvarteret, och 1768 återvänder de till Axstad, där han blir rusthållare för Skänninge kompani på Södergården, som är kronorusthåll. Gården ägdes vid något tillälle till hälften av hans morbror Gabriel Ahlfort, och man kan ju tänka sig att Gabriel kanske återigen har hjälpt familjen till en ordentlig bostad.
Axstad genomgår storskifte 1771-1773. Alla ägarna möts en oktoberdag 1771 för att besiktiga åkrarna och komma överens om hur de ska dela på dem framöver. Det är bråttom på grund av den sena årstiden, så de skyndar sig att mäta upp marken. När de träffas igen efter en vecka för att dela åkrarna mellan sig, är inte Eric nöjd med fördelningen och vill ändra på alla lotterna. Detta skapar en lång dispyt som gör att hela dagen går åt, så han far hem och tänker ut ett bättre sätt att dela upp området. Denna idén lägger han fram nästa dag, och förslaget godtas, så antagligen är det Erics kvällstankar den dagen som är anledningen till att Axstads gårdar ligger där de gör i dag.
Eric äger endast hälften av Axstad Södergård, och från ca. 1777 och fram till 1788 är det hans kusin Brita Fredrica Ahlfort och hennes man Esaias Ögnelodh som brukar andra hälften. Därefter flyttar de till granngården Oxlegården som tidigare ägts av sekreteraren Eric Uhr som var gift med Gabriels äldsta dotter.
Från år 1800 är Eric Edman skatteman på Skrukeby Berggård i dåvarande V. Skrukeby församling, vilket helt enkelt innebar att han brukade en skattegård, som han ägde till hälften.
Erics ättlingar utgör I-grenen. Sonen Anders Peter gifter sig med en dotter till en livgrenadjär som bor på gården och tar 1817 över pappans gård. Föräldrarna hyr då in sig på Skrukeby Östergård i stället. Sin ålderdom tillbringar paret i fattigstugan i Skrukeby.
Den inofficiella släktgården
Maria och Jonas barn växte inte bara upp på Gunnarstorp, utan de flesta av dem stannade på Gunnarstorp livet ut, eller återvände dit efter några år. Det var egentligen bara Hedvig och Eric som flyttade till Lövingsborg och på så sätt slapp trängas på gården. Syskonen var förstås vana att samsas om små utrymmen efter att ha bott i Mosstugan tillsammans tidigare, men det var knappast idealiskt för en hel rad bönder att vara tvungna att dela på så lite jord, även om den var skattebefriad. Detta problem löstes genom att vissa av dem köpte andelar i andra gårdar och sålunda utökade odlingsområdet. När det blev svår missväxt 1771-1774 drabbades de emellertid hårt, och de som inte längre hade råd med annan jord fick återvända hem till arvet och trängas med bröderna på Gunnarstorp där de var tvungna att dela på det lilla som fanns.
Äldste sonen Fredrich klarade sig tydligen ganska bra på Gunnarstorp. Förmodligen hade han vissa privilegier som äldste son, och hans ättlingar är väsentligt mer förmögna och framträdande bönder än de övriga Gunnarstorpgrenarna. Både Carl och Ulricas man behövde sålunda köpa till mer mark för att klara sig. Det kunde ha gått bra, om inte skörden slagit fel flera år i följd. Särskilt 1771-1772 blev utbytet mycket ringa, och sedan följde två år med svält, sjukdomsepidemier och hög dödlighet. Lillebror Ulric som hade gift sig med en piga från stugan Rubban långt ute i Gransbo Säteris skogar, var fortfarande för ung och fattig för att kunna köpa mer jord när missväxten kom och förstörde det lilla de hade, så han och hans familj klarade helt enkelt inte av att leva på det som fanns och hamnade därför i fattigstugan. Det var ingen ideell utgångspunkt för deras ättlingar, J-grenen. Även för Ulricas man gick det neråt; de började som relativt förmögna bönder, men hamnade i samband med missväxten hemma på Gunnarstorp där de fick tränga sig med bröderna.
Sålunda växte även en stor del av nästa generation upp på Gunnarstorp, varför man kan betrakta Gunnarstorp som ett slags inofficiell släktgård för Gunnarstorpssläkten. Den var av oerhört stor betydelse för dem.
Högt respekterade bönder
När äldste brodern Fredrich blivit tillräckligt gammal för att hjälpa sin pappa att bruka gården så börjar han tjäna hemma på Gunnarstorp. Det är ju ändå han som ska få ta över gården när han blir vuxen.
1759 är året då detta händer; hans föräldrar tycker då att de blivit för gamla för att bruka gården själva, och Fredrich är redo att ta över. Året efter är han dopvittne åt sin storasyster Hedvigs barn i Lövingsborg, och då kallas han Fredrich Edman, men hemma på gården nöjer han sig med Jonsson eller Jonasson, för det är bara i staden som man behöver ha ett snyggt namn för att bli tagen på allvar. Tre år senare gifter han sig med bonddottern Catharina Andersdotter från granngården Gissnabo. De bor kvar på Gunnarstorp resten av livet.
Man ska dock inte låta sig luras av att de inte rörde sig ur fläcken, för Fredrich var mycket mer än bara bonde. 1783 blev han sockenman med ansvar för hela Björka rote där de bodde (omfattande ett dussin hemman), och han var även ledamot av sockenstämman. Att man litade på honom visar sig för övrigt också genom att han 1783-1799 ansvarade för kyrkbänken där folket från gårdarna runt Gunnarstorp satt.
1767 delar han Gunnarstorp med sin lillebror Reinhold, som emellertid drabbas av en hetsig feber (kanske influensa?) och går bort samma år. Sedan brukar han i stället hemmanet tillsammans med bröderna Carl och Ulric och svågern Måns Nilsson som gift sig med Ulrica, fast det senare paret bor då inte på Gunnarstorp utan brukar jorden från Sutarp under Varvestorp. De har en fjärdedel av gården vardera.
Åtskilliga av Fredrichs barn fick också ansedda yrken. Hans äldsta son Erich Fredrichson blev till och med riksdagsman och bosatte sig på vackra Rås Gård, medan en annan blev nämndeman och kyrkvakt. Två döttrar gifte sig med nämndemän. Det är ingen tvekan om att detta var en högt respekterad familj med sinne för mycket annat än lantbruk. De var inte speciellt förmögna, men inte direkt fattiga heller; barnen får dela på 182 riksdaler i arv efter Fredrich.
Erich Fredrichsons politiska karriär börjar när han senast 1802 blir ledamot i kyrkorådet och dessutom utnämns till en av många uppsyningsmän som ska överse kyrktornets reparation. 1804 väljs åtskilliga av familjens medlemmar till rotemästare i församlingen: Bröderna Fredric Månsson i Hyckle och Nils Månsson i Åsvallehult och deras kusiner, bröderna Reinhold Fredricsson i Gunnarstorp och nyssnämnde Erich Fredrichson i Rås. Totalt får familjen minst 4 av 17 poster. Ytterligare en bror, Gustaf Fredricsson i Tokarp, väljs till kyrkorådsledamot. Så det är en betydelsefull bondefamilj.
Från 1805 kallas Erich nämndeman, och 1816 har han blivit riksdagsman efter att han deltagit vid urtima riksdagen i Stockholm 6/3 – 9/8 1815, som inkallats för att få i stånd ett avtal med Norge. 1814 hade Danmark, som stöttat fel sida i Napoleonkriget, tvingats lämna över Norge till Sverige, fast norrmännen var inte alls sugna på att bli svenskar, så de startade ett uppror som slutade med att den danske prinsen Christian Fredrik valdes till ny norsk kung över ett självständigt Norge med egen grundlag. Sverige vägrade erkänna Norges självständighet och inledde ett krig. Upproret slogs ner av svenska armén, som leddes av Napoleons general Bernadotte som hade flytt till Sverige. Det blev sista gången som Sverige gick i krig mot ett annat land. På riksdagen 1815 förhandlade man sig fram till en personalunion mellan de båda länderna.
Även judarnas rättigheter i Sverige diskuterades intensivt på riksdagen 1815, och man enades till slut om att ”judar hädanefter icke måtte till riket inflytta och sig därstädes nedsätta” . Landet var i ekonomisk kris efter kriget, och det var ganska skönt att kunna skylla på någon.
Erichs framgångar kom även att gynna resten av G-grenen, både under hans livstid och när han dog. Han och hustrun Eva hade inga barn, så hans förmögenhet delades på syskonbarnen:
Efter Afledne Brodern Reinhold Fredricsson från Örnestorp i Lommaryd Socken, dess barn: Sonen Gustaf i Rås, Säby Socken; Dottren Eva, gift med Torparen Samuel Isacsson i Liljeholmen under Johannesberg i Flisby Socken; Dottren Carin, gift med Kopparslagarn Petter Bergmark, i Enebo, under Ekekulla, Linderås Socken,
Efter Afledne Brodern Gustaf Fredricsson från Källås i Säby Socken, dess barn: Sonen Carl i Hårkrankeryd; Dottren Fredrika, gift med Hemmansegaren Gustaf Johansson i Bredstorp, Säby Sn; Dottren Majastina, gift med Hemmansegaren Johannes Zachrisson i Carlslund, Lommaryd Socken; Dottren Sophia, gift med Hemmansegaren Gustaf Samuelsson i Winterstorp, Säby Socken; Dottren Anna, gift med Carl Johansson i Kimstad under Hubbarp, Säby Socken; Dottren Hedda, gift med Hemmansägaren Johannes Persson i Wippersjö, Linderås Socken; och Sonen Otto, boende i Julseryd Säby Socken;
Aflidna Systren Eva Fredricksdotter, som varit gift med Nils Persson från Julseryd Säby Socken, deras barn; Dottren Annamaja, Gift med Torparen Johannes Andersson i Gölen under Ängaryd, Säby Socken;
Aflidna Systren Stina Fredricksdotter, som varit tvenne gånger gift, nemlig. först med Nämndemannen Lars Larsson, och sedan med Rusthållaren Gustaf Isacsson i Öfrabo, Säby Socken, hennes barn i förra giftet: Sonen Gustaf i Hökhult, Lommaryd Socken; Dottren Annastina, som er Enka, och boende i Nobynäs i Lommaryd Socken, har varit gift med framledne Arrendatorn Eric Jonsson i Brostorp, Wireda Socken; Dottren Eva, gift med förre Nämndemannen Jonas Jonsson, nu boende i Noby Lommaryd Socken,
samt enda efterlefvande Systren Carin Fredricksdotter i Haga, Marbeck Socken.
Dessutom gynnades enligt hans testamente dels åtskillige deri nemde personer och dels (…) fromma stiftelser. Att hans förmögenhet spreds på hela grenen på detta sätt bidrog förstås också till att göra grenen som helhet mer framgångsrik.
Brodern Gustaf Fredricson fick sin höga status bekräftad genom sitt giftermål med den fyra år äldre löjtnantsdottern Märta Törne. De bosatte sig på hennes brors rusthåll Tokarp, där Gustaf så småningom blev både kyrkorådsledamot, nämndeman och kyrkvakt. När hustrun dog i lungsot som 50-åring flyttade Gustaf till Bredstorp Norrgård som han ägde tillsammans med Erich. Gustafs son Gustaf Adolf flyttade in på Rås.
Det är ingen tvekan om att Gustaf Fredricsons första giftermål var förmånligt; Märta var av gammal adelssläkt och bidrog med relativt mycket pengar. När hon dog var han följaktligen fortfarande en eftertraktad make, och 1822 gifte den då 47-årige Gustaf om sig med 19-åriga flickan Eva Lotta Andersdotter. Även hon verkar ha varit av relativt förmögen familj; hennes bror var t.ex. rusthållaren Jacob Andersson på Äpplaryd. Återigen bosatte sig Gustaf på en gård som kom från hustruns släkt, nämligen hennes föräldrars egen gård Källås Norrgård, som han fick ta över med en gång. Hennes far flyttade direkt ut på undantaget, där han dog strax efter.
Efter 10 års äktenskap med den unga hustrun dog Gustaf i en tragisk olycka en kall februarikväll 1832 då han nyss kommit hem från en ridtur och skulle vattna sin häst. Han halkade då på svallisen vid gårdens källa och föll och krossade huvudskålen mot vattuhon. Ingen var närvarande, så olyckan upptäcktes inte förrän på morgonen.
Gustaf efterlämnade sig 9 levande barn. Äldste sonen Johan Gustafsson blev också en högt respekterad man. Han var nämndeman som sin far och sades vara mycket religiös.
Det måste därför ha kommit som en chock när han och hans hustru Hedvig Zachrisdotter plötsligt tvingades skicka i väg pigan till en annan församling för att föda barn, för var det kanske Johan själv som var pappan?
Paret adopterade sedan barnet, och det är förstås också möjligt att de helt enkelt gjorde en god gärning och hjälpte en piga som fått ett barn av en ”olyckshändelse”. De fick inga egna barn, så en möjlighet är att Hedvig inte själv kunde föda barn och var glad att få ett barn på detta alternativa sätt.
Det som gör att man blir lite misstänksam är att de efter några år tillsynes flyr undan alla rykten – sanna eller falska – till Stockholm, där de bor ett tag innan de utvandrar till Sydafrika.
Tills jag kontaktade ättlingarna visste de inte alls om att den 14-åriga dottern Anna Charlotta som utvandrat med sina föräldrar 1844 inte var biologiskt barn av dem båda. På hennes dödsdag sägs hon fortfarande vara född i Stockholm, vilket bevisligen inte stämmer, så hennes verkliga bakgrund kan mycket väl ha hållits hemlig; kanske visste hon inte ens om det själv.
Anna Charlotta spelade en mycket viktig roll bland pionjärerna i Sydafrika och visade sig som en stark och modig kvinna under bondekriget. Hennes farm Driefontein låg mitt i striderna under slaget vid Elandslaagte 1899 och hennes boskap beslagtogs av armén, men hon lät sig inte kuva för det, utan krävde kompensation.
Possibly the most economically opportunistic and astute Natal Afrikaner woman was the 74-year-old Annie Charlotte Krogman of Driefontein, Ladysmith. Krogman was forced to leave her farm when it became the scene of hostilities. The Boer forces allowed her to proceed to the farm of her son Andries Krogman in the [Oranje Free State]. Krogman maintained that the seizure of her 500 mixed head of cattle, three spans of oxen, 1 600 sheep, 500 goats, 15 horses and two wagons by the military left her destitute. Closer inspection by the Natal colonial authorities exposed Krogman’s claim as not entirely true. The British had only taken 281 head of cattle for which a receipt was issued, while the Boer forces had commandeered the horses, one wagon and the greater part of the sheep and goats. Since Krogman owned 16 000 acres and received £250 for mining rights on one of her farms and was awaiting compensation from the military she was not regarded as destitute. Her daughter, who was married to John de Waal, fully agreed with the Natal Government’s decision. This did not break the stride of the elderly Mrs Krogman, who now claimed that five of her oxen were running with the cattle of J van der Westhuizen, and that the Boers had commandeered nine large oxen from her. She was also quick to intervene on behalf of her imprisoned rebel son, Otto, demanding rent from the Africans placed on his farm Margate, by the military.
Johannes Michiel Wasserman (2005), The Natal Afrikaner and the Anglo-Boer War.
Den allra mest kända medlemmen av G-grenen är dock ändå utan jämförelse Johans brors barnbarnsbarn Greta Garbo.
Smått och fattigt
Ulrica gifte sig efter att ha fått arvet från sin mormor med drängen Måns Nilsson från Klosterås, född i Romanäs. Morgongåvan var 30 lod silver, vilket var rätt genomsnittligt. De bosatte sig på Klosterås tillsammans med hans familj och brukade hälften av gården (1/8 mantal). Hans bror Anders brukade andra hälften tills 1763 då Måns tog över hela gården.
1770 lämnade de över Klosterås nycklar till friherrinnan Charlotta Wrangel och flyttade till Sutarp (numera försvunnet). De köpte nämligen hälften av Varvestorp i form utav detta hemman av komministeränkan Juringia. Samtidigt brukade de den fjärdedelen av Gunnarstorp som de ärvt.
Sedan drabbades de omedelbart av missväxtåren som följde. 1772 blev skörden på vissa håll återigen endast en tredjedel av jordens kapacitet, så 1773 återvände de till Gunnarstorp. Förmodligen hade de inte längre råd med att äga Sutarp också, så de fick hädanefter nöja sig med 1/8 mantal skattefritt Gunnarstorp. Det var verkligen en svår tid. De fick fem söner, som alla blev ganska fattiga lantbrukare och som utgör grunden i H-grenen. Sonen Reinhold Månsson var den som så småningom kom att ta över halva Gunnarstorp.
Lillebror Carl föddes 1740, efter flytten från Mosstugan till Gunnarstorp. Han kallades Carl Hindric efter ovannämnde morbror Carl Henric Ahlfort som dött under fälttåget i Finland några månader dessförinnan. Även Carl blev så småningom bonde hemma på Gunnarstorp tillsammans med sin storebror, trots att han beskrivs som handikappad. Han lyckades dessutom skaffa sig en hustru som kunde hjälpa honom på gården; hon hette Sara Ericsdotter och kom från Djurafall i Linderås. Han hade fyllt 42 år när de gifte sig, medan hon var 10 år yngre. De fick inga barn, men de hade 2 kor, 4 får med 3 lamm och 1 liten gris på Gunnarstorp när han dog 1813. De var inte så fattiga som man kanske skulle kunna tro. Dels ärvde de ju 1000 Rdr genom hans mormor, men de har nog också arbetat hårt för födan. De lyckades till och med köpa en del av Djurafall Norrgård, dit Sara flyttade när hon blev änka. Där dog även hon emellertid inom kort av en bröstfeber.
Nästa kapitel, Livet och döden till havs, berättar den fascinerande historien om kapten Gabriel Ahlfort och hans resor på världshaven.
Utvalda källor
Denna text är frukten av flera års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.
- ArkivDigital / Riksarkivet
- Kyrkböcker
- Domböcker
- Mantalslängder
- Bouppteckningar
- Krigsarkivets rullor
Stort tack till Agneta Bogestad för hjälp med forskningen runt Jonas Ekstrands släkt och ursprung och till Margareta Sigbladh för bilder och inte minst för underbara resor i trakten tillsammans.
02-12-2023
Lämna ett svar