Livet och döden till havs

Svenska – English


Från bortom havet – Alfortsläktens historia.

Kapitel 7

Livet och döden till havs

– Gabriel Ahlforts resor på världshaven

© Esben Alfort 2014-2021


Kapten Gabriel Ahlfort seglade till Indonesien, Indien och Mecka, och han kände Europas kuster bättre än sitt hemlandskap. Han upplevde otroliga händelser och hade riktiga äventyr att berätta när han kom hem som en erfaren och starkare man. Lyckligtvis skrev han en dagbok.


Erik och Maria Sophias äldste son Gabriel Ahlfort hade en händelserik ungdom som präglades av ett gäng farofyllda resor till hamnar i Baltikum, Medelhavet, Sydafrika, Indonesien, Indien, Sri Lanka och Mecka. Han hade rest så pass mycket att när han dog 1780 tyckte den som skrev hans dödsruna i tidningen att Gabriel hade besökt nästan alla nämnvärda platser i den kända världen!

Inrikes Tidningar 21/2 1780.

Capitaine-Lieutenanten Gabriel Ahlfort, död d. 10 sistl. Januarii, i dess 77:de års ålder, på sin Sätesgård Liljeholmen uti Östergöthland och Torpa Sockn, sedan han under 30-årig tjenstetid wid Kongl. Amiralitetet besökt de fläste Platser i Europa, Asien och Africa, samt sluteligen, som en wälsint Fädernes­landets wän, genom berömlig upodling och stenbrytande, gjordt sit namn hos Efterwerlden ganska wälförtjent.

Inrikes Tidningar 21 Feb 1780

Dödsrunan fanns att läsa i Inrikes Tidningar i Stockholm, där man hört talas om honom förut. Åtta år tidigare hade hans jordbrukskunskaper lovprisats i samma tidning, som nämnt i kapitel 5.

Places which Gabriel is known to have visited. See below for details. The places marked are: Riga, Slite (Gotland), Karlskrona, Karlshamn, Stralsund, Amsterdam/Texel, Rotterdam/Middelbourg/Fort Rammekens, London, Morlaix, S. Tiago, Cádiz, Alicante, Genua; Cape Town, Bantam, Batavia/Onrust, Sri Lanka, Punnaikayal, Cochí, Mecca.
Orter som vi vet at Gabriel besökt. Detaljer finns att läsa nedan. Orterna som markerats på kartan är: Riga (Lettland), Slite (Gotland), Karlskrona, Karlshamn (Blekinge), Stralsund (Svenska Pommern), Amsterdam, Texel, Rotterdam/Middelbourg/Fort Rammekens (Nederländerna), London (Storbritannien), S. Tiago (Portugal), Cádiz, Alicante (Spanien), Genua (Ligurien), Kapstaden (Sydafrika), Bantam, Batavia, Onrust, Bangka (holländska Indonesien), Sri Lanka (holländska Ceylon), Punnaikayal (lokalt sydindiskt kungarike), Cochí (holländska Indien) och Mecka (Ottomanska kalifatet).

Gabriel ville bli kapten i flottan som sin pappa, och precis som han blev han därför volontär i Karlskrona våren 1721, 17 år gammal. Den 1 april blev han upptagen i admiral Carl Hindrich von Löwen’s kompani.

Gabriel kom aldrig att uppleva ett sjökrig, men flottan som karriärval var verkligen inte ofarlig. Sveriges status som europeisk supermakt höll på att kollapsa slutgiltigt, och ryssarna plundrade och brände på norrlandskusten och var på god väg att erövra både Finland, Livland och Ingermanland från Sverige. I princip höll ett fredsavtal på att skrivas, men i praktiken pågick öppet krig, och d. 25 maj stod ett stort slag vid Sundsvall där en liten svensk trupp anfölls av en rysk armé som var mer än tio gånger så stor. Det blev sista slaget i ett krig som slutade med enorma territoriella förluster som aldrig skulle komma att återvinnas.

Med tanke på allt detta måste brevet som anlände till Gabriel den sista dagen i maj med order att ta sig till Karlskrona ha alstrat blandade känslor, trots att det utan tvekan var någonting som han såg väldigt mycket fram emot. Det fanns inget som var så hedervärt för en ung man som att gå med i flottan eller armén, men det var med vetskapen att han kanske inte skulle återvända. Han skulle mycket väl kunna bli dödad i ett fientligt anfall eller duka under för en av de många sjukdomarna som drabbade sjömän, och som även Gabriel kom att lida under.

Han hade endast en vecka på sig att säga adjö till sina föräldrar, och en vecka senare var han framme i Karlskrona, där han mönstrades den följande dagen, 15 juni 1721. Först måste han lära sig grundläggande sjömanskap under den erfarne kommendanten Erland Hederstierna.

Gabriel som volontär 1721. Flottans arkiv.
Gabriel som voluntär 1721 på Enigheten. Källa: Flottans Arkiv.

Två veckor senare gick han sålunda ombord på linjeskeppet Enigheten med 94 eller 96 kanoner (källorna skiljer sig åt), som byggts 1696 av den berömde skeppsbyggmästaren Charles Sheldon. Skeppet hade deltagit i expeditionen till Danmark år 1700 där Gabriels pappa Erik varit med som löjtnant, och i det berömda slaget vid Køge Bugt 1710 och vid Rügen 1715. Gabriel måste ha känt att han fortsatte sin pappas goda arbete. Under slaget vid Rügen hade kaptenen stupat, men Hederstierna (eller Scherna som han då hette) hade tagit över kommandot och hade gjort det så bra att ingen upptäckte vad som hänt. Detta adlades han senare för under namnet Hederstierna.

A model of Enigheten. Source: Sjöhistoriska.
Model av Enigheten. Källa: Sjöhistoriska.

Gabriel var också ganska framgångsrik som sjöman och steg igenom leden som högbåtsman 4/5 1726, arklimästare 1737, och vid samma tid eller inom kort även konstapelsmat 30/6 1737, och sedan konstapel 14/7 1740, löjtnant 13/1 1742, och slutligen kaptenlöjtnant innan han tog sitt avsked 1751. Fastän han aldrig formellt fick titel av kapten så kallades han alltid Kapten Gabriel Ahlfort senare i livet när han bosatt sig på släktgården Liljeholmen igen, så kanske erhöll han denna titel som hederstitel vid sitt avsked. Hans pappa skulle ha varit stolt över honom, om han levt tillräckligt länge för att ens uppleva hans första befordran.

Detalj av väggmålning på Liljeholmen. Foto: Esben Alfort 2017.

Tack vare en unik dagbok går det att rekonstruera Gabriels upplevelser utomordentligt detaljerat. Utdrag av dagboken finns att läsa i femte bandet av det lokalhistoriska skriftet Från Sommabygd till Vätterstrand från 1955. Han skriver oftast mycket stelt och okänsligt, utom när det gäller hans älskade förlovade, och ibland även hans föräldrar, som han nog kom att sakna på sina långa resor runt halva jordklotet.

Anno 1721.

1 april kom jag i kungens tjänst som volontär.

31 maj fick jag brev att jag skulle komma till Carlscrona, min tjänst uppvakta.

7 juni reste jag ifrån mina kära föräldrar.

14 dito kom jag till Carlscrona.

Den 15:de skedde mönstring.

30 dito blev jag kommenderad på Kungl. Maj:ts tredäckade skepp Enigheten, vilken låg på Carlscrona ström för brandvakt.

I början förundrades jag över denna okänslosamma stil, därför att vissa av hans upplevelser är ganska våldsamma och borde ha väckt starka känslor, men då upptäckte jag att han verkar ha skrivit dagboken senare på grundlag av gamla notat i loggboken. Rubriken på utsidan av boken är nämligen Amsterdam d. 29 ochtober Anno 1733, så han kan självfallet inte ha skrivit någonting i den före det datumet. Han måste sålunda ha börjat skriva i den när han var på väg hem från Amsterdam för att gifta sig.

Hursomhelst så har vi tur att han skrev denna dagbok så vi får uppleva hans fantastiska resor på världshaven. Innehållet bekräftas av Gabriels såkallade meritlista där han vid sitt avsked ger den officiella versionen av allt han varit med om. Kanske skrev han dagboksnotaten just för att så småningom kunna använda dem som underlag för sin meritlista. Hans pappa hade säkerligen påmint honom att han inte fick missa något tillfälle att bli adlad för sina bedrifter, och då krävdes en bra meritlista.

Gabriel Ahlforts meritförteckning 1748.
Gabriel Ahlforts meritlista 1748.

Vissa tolkningar är ändå osäkra, vilket i flera fall kan bero på en felaktig läsning av originaltexten när dagboken gavs ut. Jag skulle därför väldigt gärna vilja ha tillgång till originalet, om någon vet vart detta finns. När det gavs ut 1955 var det i Naima Pontins ägo, ett barnbarns barnbarns barn till Gabriel.

Notera att alla datum i dagboken följer den svenska kalendern som under den här tiden hade förskjutits 10 dagar i förhållande till de flesta andra ländernas kalendrar på grund av en oerhört stökig och lång övergångsperiod mellan den gamla och den nya kalendern. Jag har i utgångspunkten behållit de originella datumen i texten, trots att det i vissa fall finns utländska källor som följer den nya kalendern och som visar på förskjutningen.


Madagaskars sjörövare – Gabriel missar att skriva historia

Gabriel fick endast en månads sjömansträning på Enigheten innan han beordrades på en farofylld hemlig mission som var tänkt att gå ända till Madagaskar!

Ile Sainte-Marie
Île Sainte-Marie

Ett gäng sjörövare – de flesta ursprungligen engelska brottslingar – hade grundat en självständig sjörövarkoloni med huvudsäte på Île Sainte-Marie, en liten ö vid Madagaskar som numera kallas Nosy Boraha. Stora delar av Madagaskars kust verkar ha dominerats av lokala sjörövarhövdingar och ’kungar’ som livnärde sig på att plundra handelsskepp på väg mellan Asien och Europa. Detta hade föregått ända sedan 1680-talet och hade blivit ett allvarligt problem, inte minst för Ostindiska Kompaniet. Man försökte därför komma åt sjörövarna från många håll, och de började frukta för sin säkerhet.

Sjörövarna började följaktligen se sig om efter en skyddande europeisk supermakt som skulle kunna tänkas att vilja benåda och skydda dem, och vid den här tiden var Sverige ett självklart val, fast även Storbritannien, Frankrike och Danmark övervägdes. De stolta piraterna tänkte helt enkelt sluta plundra och bli laglydiga handelsmän igen, under skydd av en suverän nation. Sjöröveriet var ju bara ett sätt för dem att överleva, och om de fick möjlighet att överleva på laglig handel så skulle de nu göra det.

Deras sändebud möttes först med Karl XII 1713 i det Ottomanska Riket, som var Sveriges allierade. De erbjöd pengar och fartyg i byte mot tillstånd att bosätta sig i Sverige utan at behöva frukta rättsförföljelse. De skulle dessutom omdana Île Sainte-Marie till en svensk koloni genom att låta ett tillräckligt antal sjörövare stanna kvar och driva laglig handel på Ostasien under svensk flagga.

1718 accepterade kungen deras förslag och lät sjörövarhövdingen kapten Caspar Morgan komma till Sverige där han formellt förklarade honom vicekung av svenska Madagaskar. Pengarna avböjde han dock att ta emot. Det var ju trots allt plundrat byte, och fastän Sverige hade mycket stort behov av kontanter efter alla överambitiösa krig så var risken stor för allvarliga politiska konsekvenser.

Vad denna koloni skulle ha kommit att betyda för Madagaskar och Sverige kan vi endast gissa oss till, därför att kungen blev ihjälskjuten senare det året innan planerna hann verkligställas. Hemma i Gabriels hemtrakter hade lokalbefolkningen skrämts av att Asby kyrkas klockor hade klämtat på kyndelsmässokvällen utan mänsklig inblandning, något som ansågs vara ett dödsomen.

Asby Kyrka Hultgren
Asby kyrka fotograferad av A. C. Hultgren i början av 1900-talet.

Kyndersmässoafton A:o 1718 hände sig att lilla klockan här wijd Asby klämtade af sig sjelf några än 3 gånger om dagen 9, 12 och 2 em. – 4 eller 5 klämtande hwar gången, detta sade gambla män i försambl. skohla betyda en stoor och förnäm Herres död i Swerige hwaruppå fölgde och at wår allernåd. K. Carl XII blef ihiälskutin för Fredrickshall i Norige d. 30. Nov. s. år 1718.

Asby församling

En expedition till Madagaskar hade redan skickats i väg och hade anlänt till Spanien när nyheten om kungens bortgång nådde dem och tvingade dem segla hem igen.

Nu ett par år senare tänkte man återuppta kontakten med Madagaskar och försöka förverkliga planerna. Efter långa topphemliga diskussioner valdes de två fregatterna Jarramas och Fortuna. Ett tredje fartyg lades till senare. Expeditionen leddes av kapten Ulrich Ulrich och hade Gabriel Ahlfort på lönelistan på Jarramas, som uppkallats efter ottomanernas smeknamn för den krigslystne svenske kungen, Yilderim Yaramaz ’den elaka blixten’.

31 juli blev jag kommenderad på kungl. Fregatten Jaramas, som kommenderas av generaladjutant Uldrikh Uldrikh, vilken fregatt var kommenderad till Mallegarsko [Madagaskar].

Trots all sekretess fick ryske zaren Peter den Store nyss om planerna och försökte komma före Sverige dit. Han skickade två fregatter på en hemlig mission, men ödet ville att de drabbades så svårt av Östersjöns stormar att de tvingades återvända. Ryska expeditionen återupptogs aldrig efter detta misslyckade försök.

Sveriges korta flört med Madagaskarsjörövarna är ett av de märkligaste sidokapitlen i Sveriges historia, eller kanske borde man snarare säga Sveriges historia som den kunde varit. Man vet så lite om detta äventyr att Gabriels dagbok får uppfattas som ett viktigt historiskt dokument.

Precis som ryska expeditionen var den svenska emellertid dömd att sluta i ett fullkomligt misslyckande, fast i detta fall var anledningen dåligt ledarskap. De kom inte längre än till Cádiz i Spanien, en stad som Gabriel skulle komma att besöka många gånger i sin karriär. På vägen dit överlevde de livshotande stormar och farliga sandbankar, och till och med ett anfall av pirater, men allt skulle visa sig vara förgäves och meningslöst.

Gabriels Madagaskarresa1
Rekonstruktion av den misslyckade Madagaskarexpeditionen 1721-1722.

Jarramas lämnade Karlskrona på resan mot Madagaskar d. 6 augusti, endast två månader efter att Gabriel blivit inskriven i flottan. Planen var att segla via Göteborg till Île de Baste vid Morlaix i norra Bretagne, där de skulle mötas av den nyutnämnde vicekungen kapten Morgan och hans flotta. Olyckligtvis var en del av utrustningen för de svenska fregatterna försenad, så Jarramas tvingades segla i förväg ensam.

De seglade sedan via Göteborg över Nordsjön och ner till Engelska Kanalen, där de hindrades av starka sydostvindar och stötte på ett farligt flamländskt rev nära Calais. De lyckades precis avvärja skeppbrott. Detta är en av de farofyllda händelserna som Gabriel helt enkelt noterar i sin dagbok som om det vore vardagliga händelser. Han kan omöjligt ha varit så härdad i det här skedet, utan orsaken är tveklöst den att han skrev dagboken många år senare.

Den 6 augusti gick vi till sjöss.

12 dito kom vi till Götteborg.

31 dito gick vi därifrån och samma dag kom vi till Marterland [Marstrand?].

21 [september?] kom vi på grund på flamske revlarna utanför Calis [Calais], och hade så när mist skeppet.

Under tiden hade kapten Morgan överlåtit kommandot till sin brorson kapten Galloway medan han själv stannade kvar i Morlaix för att vänta på de svenska fregatterna. Av någon anledning beslöt dock kapten Ulrich d. 1 oktober att segla förbi Morlaix och fortsätta direkt till Cádiz mot sina order och utan att se till att kapten Morgan fick besked. Kanske berodde det på det stormiga vädret, eller så tänkte Ulrich att Morgan lika gärna kunde vänta på de övriga svenska skeppen som ännu inte anlänt.

De lämnade sålunda Bretagne bakom sig och seglade ut på Atlanten, där de omedelbart möttes av faror. Endast två dagar senare slukades stormasten av det stormiga havet, och samma dag anfölls de av ”turkiska” sjörövare, som dock snabbt ångrade anfallet när de upptäckte att detta inte var något vanligt handelsskepp utan ett kungligt skepp utrustat med kanoner.

1 oktober passerade vi Barleshock [Morlaix/Bordeaux?].

3 dito gick vår storstång över bord, samma dag voro två turske skepp oss på sidan och ämnade oss äntra, men när de förnummo att vi förde elva stycken [dvs. kanoner] och mycket folk togo de till flykten.

De ”turkiska” sjörövarna var i själva verket förmodligen såkallade barbareskpirater från Algeriet. De hade en lång tradition av att samarbeta med britiska sjörövare mot katolska skepp. Det är inte omöjligt att orsaken till at de lämnade Jarramas i fred var att manskapet visade sig vara protestantiskt och inte katolskt, och att deras britiska samarbetspartners därför inte skulle bli särskilt nöjda om de fick veta att de attackerat dem.

A French Ship and Barbary Pirates by Aert Anthonisz. c. 1615.
Ett franskt skepp och barbareskpirater, målning av Aert Anthonisz, ca. 1615.

Det är ironiskt att Jarramas egentligen skulle haft sina egna Madagaskarsjörövare ombord från Morlaix, om kapten Ulrich bara lytt order, men åtminstone anlände de levande till andalusiska hamnstaden Cádiz d. 10 oktober.

Cádiz år 1813.
Cádiz 1813.

Det var varken stormar eller pirater som fick missionen att misslyckas, utan det verkliga problemet som visade sig när de väl kommit fram til Cádiz var att pengarna av någon anledning hade tagit slut, så expeditionen kunde inte fortsätta, och dessutom hade det ju blivit för sent på hösten för att segla runt Godahoppsudden! Kapten Ulrich kunde endast tänka sig en lösning – de måste återvända hem till Sverige. Expeditionen blev alltså ett totalt fiasko, och man kan ju tänka sig att manskapet måste ha varit hyfsat besvikna. Kanske är det därför som Gabriel inte nämner hemresan med ett enda ord fastän den tog mer än ett halvår.

D. 23 juni anlände de i hamnen i Karlskrona igen. Ingen välkomstkommitté var på plats; folk var självklart bra chockade över att kapten Ulrich hade spenderat alla pengarna utan att uppnå någonting överhuvudtaget. Han dömdes av en militärdomstol, och en annan expedition beordrades iväg med en annan kapten. Gabriel skulle inte komma att delta i detta underliga projekt igen, och Sverige lyckades aldrig få någon madagaskisk koloni.


Förlovade i lönndom

1723 befordrades Gabriel till arklimästare och skickades till Svenska Pommern på fraktfartyget Anklam (uppkallat efter en stad i Svenska Pommern) för att hämta timmer för skeppsbygget i Karlskrona. Förmodligen for de till Stralsund.

Karlskrona Varv 1782
Flottans varv i Karlskrona 1782. Båten vid varvsbyggnaden har preussisk flagga och har förmodligen just anlänt från Pommern med ekvirket som ligger bredvid. Källa: Marinmuseum Karlskrona.

Denna pommerska stad hade nyligen återlämnats till Sverige efter den korta ockupationen som omtalats i kapitel 5 i samband med soldaten Per Hurtig, och i januari det följande året for Gabriel dit en gång till, fast denna gång med trupper från Småland.

23 december lade vi ut med skeppet att gå till Strahlsund med en transport av soldater av Cronobergs regemente.

Anno 1724.

1 januari begynte vi att skaffa ombord.

20 dito transportera vi soldaterna ombord.

25 dito lyfte vi ankar.

28 dito ankrade vi på den pommerska sidan och strax sätta soldaterna i land och gick till sjöss.

2 februari kom vi in på Carlscrona redd igen.

4 dito mönstrade vi ifrån skeppet.

Efter denna resa tilläts han besöka sina föräldrar hemma på Liljeholmen under tre månader från d. 23 februari till d. 30 maj. Det tycks inte ha varit någon minnesvärd visit, utan han talar inte alls om för oss vad som gick för sig. I stället fortsätts berättelsen om vad som hände efter tjänstledigheten.

30 maj reste jag hemifrån och kom till Carlscrona d. 3 juni.

5 dito inventerade jag skeppet Ankelam ifrån mig till arklimästaren Carl von Heider.

Detalj ur väggmålningarna på Liljeholmen. Foto: Esben Alfort 2017.

Först kommenderades han på fraktfartyget Wolna som gick till Riga i Livland, som tills 1721 varit svenskt. Riga var en viktig exporthamn för timmer och hamp, och det var dessa varor som de skulle införskaffa till skeppsbygget. Den följande sommaren reste han dit igen, fast denna gång på kungliga krigsskeppet Solen.

6 juli blev jag kommenderad att taga uppbörd på lastdragaren Wolna, vilken skulle gå åt Riga i Liffland och fördes av cap. lieut. Anders Möller.

19 lyfte vi ankar och gick till segels.

24 dito ankrade vi på Dyneåhn [Daugava] en mil från Riga stad.

27 dito varpade vi oss till Riga, varest vi sedermera intogo mastträn och hampa.

Även dessa tillsynes fridfulla resor över Östersjön kunde vara farliga. Vid tre tillfällen tvingade starka vindar dem under färden mellan Sverige och Livland söka skydd i den naturliga hamnen i Slite på norra Gottland. De fick sedan stanna där under ungefär 10 dagar innan de kunde fortsätta seglatsen.

28 augusti gick vi till sjöss.

Den 15 september kom vi till ankars i Slitö hamn vid Gotland.

24 dito lyfte vi ankar och gick till segels.

2 oktober gick vi till ankars under Hanö.

3 dito lyfte vi ankar och seglade till Carlscrona.

6 dito lade vi skeppet på varvet. Sedermera förrättade jag arklimästartjänst i land.

Rekonstruktion av resorna till Stralsund och Riga.
Rekonstruktion av Gabriels resor till Stralsund och Riga.
Dokumentation rörande Gabriel Ahlforts handelsresor till Riga och Stralsund med lastdragaren Solen 1726. Flottans Arkiv.
Dokument om besättningen på Solen under resorna till Riga och Stralsund 1726. Flottans Arkiv.

Efter ytterligare en resa till Stralsund för att hämta ekvirke gavs han återigen permission att besöka sin familj. Han kom hem till Liljeholmen d. 27 oktober 1725. Då hade hans syster Maria Catharinas förhållande med Jonas Andersson upptäckts, men den första rättegången hade ännu inte ägt rum.

Gabriel stannade kvar ett halvår, och den här gången hände det faktiskt något som var så intressant att det fick lov att komma med i dagboken: En stark kärlek väcktes till liv i hans unga bröst när han träffade sin tämligen unga kusin Anna Brita Wetterström. Kanske inspirerades han av sin systers djärva insisterande att få gifta sig med den hon ville, för han gick faktiskt och friade till henne i hemlighet – trots att hon endast var 10 år gammal – i hoppet att han skulle få gifta sig med henne när hon fyllt 18!

27 kom jag hem. Och under hemmavarandet friade jag till Anna Brita Wetterström och vi trolovades, dock i lönndom, hon 10 år och jag 22 gamla.

De skulle inte kunna tala om för omvärlden att de förlovat sig de nästa 8 åren; han hade en massa resor till fjärran stränder framför sig, och hon var aldeles för ung för att säga ja till friare. Det är kanske ingen slump att hans då 14-åriga kusin Maria Christina Svanhals just hade gift sig med en lokal adelsman. Denna nyhet kanske övertygade Gabriel om att han måste skynda på och fråga henne nu om inte någon annan skulle komma och knycka henne innan han hunnit skapa sig ett namn i världen och återvända hem som en värdig man åt henne.

Det var förstås inget problem för honom att tiga om förlovningen medan han var borta på världshaven. Att han aldrig vacklade i sin hängivenhet, syns tydligt av hans längtande notat om henne längre fram i dagboken när han har varit hemifrån väldigt länge.

Han behövde en befordran för att kunna gifta sig med henne, dels för att de skulle krävas en mycket större inkomst om han skulle kunna försörja dem båda och dessutom ha pengar över för att underhålla släktgården, men också för att Anna Brita var adlig. Hon var dotter av Gabriel Gyllenståhls dotter Hedevig Gyllenståhl och hans sekreterare Anders Wetterström, och hon skulle inte tillåtas gifta sig med honom om han inte visade sig värdig. Än så länge var han bara en arklimästare som deltagit i en ökänd misslyckad expedition och ett flertal korta transporter runt Östersjön. Så här kunde det inte fortsätta…

Först och främst måste han jobba hårt. Detta belönades; d. 7 maj det följande året befordrades han till högbåtsman, fast då det inte fanns någon vakant position var han tvungen att fortsätta jobba som arklimästare tills vidare, så än så länge var det endast en titel. Han gavs order att göra en ny resa till Riga med Solen för att hämta mastvirke, följt av ytterligare en resa till Stralsund efter ekvirke.

7 maj blev jag avancerat till högbåtsman men skulle dock göra arklimästartjänst till dess någon ledighet bleve.

15 juni blev jag kommenderad med skeppet Solen under kapten Jacob Anckarfiells kommando att gå åt Riga.

Den senare resan slutade i en farlig situation när starka motvindar tvingade dem söka skydd i Karlshamns hamn d. 10 december. På vägen in stötte de på ett skär. Skeppet överlevde detta, men när de äntligen arbetat sig in i hamnen och kastat ankare vid fästningen frös havet och de tvingades lämna skeppet i isarnas grepp. De kunde förstås inte bara lämna skeppet i fel hamn utan tillstånd från sina överordnade, så Gabriel fick rida express till Karlskrona för att inhämta tillåtelse att lämna skeppet och låta besättningen fotvandra de 60 km till Karlskrona.

10 [december] måste vi löpa in till Carlshamn för contrarii vind och storm och i det samma stötte skeppet på en klippa och då vi äntligen kom inom fästningen till ankars blev skeppet fastfruset och jag måste rida expre till Carlscrona och avhämta order att skeppet skulle ligga där och folket gå landvägen till Carlscrona.

Vilken jul! Det måste ha varit en riktigt kall ridtur för Gabriel. Strax efter nyår blev han sjuk och tilläts resa hem på tre och en halv månads ledighet för att bli frisk igen.

Han var inte ledsen över denna möjlighet att få se sin Anna Brita igen. Hon hade haft tid att tänka på saken, och Gabriel frågade henne nu om hon fortfarande var beredd att hålla sitt hemliga löfte om ett framtida giftermål. Hon sade ja.

19 reste jag och kom hem d. 23 och under hemmavarandet stadfästes mitt äkteförbund att oryggeligen hålla.

Allt han behövde nu var att stiga i graderna inom flottan.

Gabriel var hemma på Liljeholmen när den slutliga rättegången om hans syster och Georg Ramberg avslutades i mars 1727. I april återvände han till Karlskrona, där han gavs permission att resa ut i världen under några år för att euertera sig uti navigation. Det var en sorts 1600-talets ’interrail’, med all osäkerhet och oförutsägbarhet som följer med sådanna resor. Mycket spännande och lärorikt för en ung man, men också ganska farligt, och helt omöjligt att planera. Det skulle dröja nästan åtta år innan han var tillbaka i tjänsten i Karlskrona igen.


Betrakta Gabriel med din inre blick. Det är en modig man som du ser framför dig. Han ser mycket fram emot att få resa på världshaven de kommande åren, men han har just givit ett äktenskapslöfte till en mycket ung flicka och har därmed ett nytt ansvar på sina skuldror. Hans högsta prioritet måste vara att återvända hem hel och frisk, och hans andra att säkra att de kommer att ha någonting att livnära sig på. Han måste utbilda sig genom att stärka sina sjömanskunskaper, men han måste också säkra sig att han verkligen ska få ärva Liljeholmen när tiden kommer. Hans pappa är ju inte att lita på, och vad skulle hända om han gick och dog medan Gabriel var borta (vilket han faktiskt gjorde), och någon annan kom dit och gjorde anspråk på Liljeholmen?

Innan han lämnar församlingen ser han till att kontakta myndigheterna och be att de skriver ner hans önskan att ingen ska få ta ifrån honom hans arv medan han är borta. De går med på att skriva ner det, men de vägrar att lova någonting. Han har ändå gjort sitt bästa och är redo att ge sig av.

Under de följande åren gör han ett flertal resor till Amsterdam och Cádiz, ibland som vanlig matros, ibland som vice konstapel. Han måste ha känt sig ganska hemmastadd i båda städerna.

Den första av dessa resor verkar ganska improviserad. D. 14 juni lämnar han Karlskrona på ett skepp under kapten David Sellnaw från den pommerska staden Wolgast, som var på väg till Amsterdam. De passerade Öresundstullen vid Helsingør d. 2 juli enligt danska kalendern.

7 juni fick jag permission att resa utomlands.

14 dito reste jag från Carlscrona med skeppar David Selno som passagerare åt Amsterdam att söka min fortun utomlands.

20 dito passerade vi förbi Köpenhamn.

21 ankrade vi i sundet mellan Hälsingör och Hälsingborg.

22 lyfte vi ankar och gick till segels.

David Sellnaws skepp registreras i Öresundstullen d. 2 juli 1727.
Rekonstruktion av resorna till Medelhavet 1727-1729.
Rekonstruktion av resorna i Medelhavet 1727-1729.

De anlände till Amsterdam d. 6 juli enligt svensk kalender. De första två nätterna tillbringade han ombord, men sedan hyrde han in sig hos en skepparänka Christina Brown. Han bar sina saker ifrån skeppet och skrev ut sig hos kaptenen. Fyra dagar senare fick han syn på en fregatt i hamnen och tog kontakt med kaptenen Charles Segenberg i hoppet att få följa med honom till Cádiz på den ståtliga King David, och efter två dagar i Amsterdam gav de sig av.

8 tog jag mina saker i land och fick kvarter hos en skepparänka vid namn Christina Broun.

12 dito förhörde jag mig med ett fregattskepp vid namn Konung David, vilket fördes av kapten Carle Segenberg till Cadix i Spanien.

Det var inte så enkelt att ta sig ifrån Amsterdam. De lämnade hamnen d. 14 juli, och nio dagar senare konvojerades de ut på öppna havet, där de sedan tvingades ligga för ankare vid ön Texel under närmare två månader förrän vinden äntligen blev gynnsammare d. 23 september.

Dutch ships waiting by Texel. Painting by Ludolf Backhuysen 1671.
Holländska skepp väntar på gynnsamt väder på Texels redd. Målning av Ludolf Backhuysen 1671.

Ute på Nordsjön gick det kvickare. De nådde den Engelska Kanalen på bara två dagar, fast när de väl kommit dit möttes de av så pass våldsamma vindar att de tvingades återvända till Texel med stor möda. Det måste verkligen ha känts frustrerande för manskapet. Det kom att dröja en hel månad innan de fick en ny chans att ta sig därifrån. Denna gång lyckades de ta sig igenom den nyckfulla kanalen vid slutet av oktober och till Cádiz d. 16 november.

25 fick vi Engeland i sikte men då vi kom in i Canalen emellan Engeland och Frankerike fick vi så starkt väder med contrarij vind att vi måste gå tillbaka och då vi länge hade prövat kom vi åter in til Tessel d. 6 oktober, varest vi blevo liggande till den 22 dito, då vi lyfte ankar ock gick till segels.

Efter flera returresor mellan Amsterdam och Cádiz befann sig Gabriel i den senare staden i augusti 1729. Skeppet som han anlänt på hade sålts till spaniorerna för 54000 riksdaler specie. Detta kan inte ha varit King David, för det var fortfarande under Charles Segenbergs kommando det följande året när det beslagtogs av morerna under en internationell kris som skulle kunnat sluta mycket illa. Gabriel hade tur som inte var med på den resan.

The Battle of Cádiz 1669. Painting by Wenceslaus Hollar, an eyewitness.
Slaget vid Cádiz 1669 där King David hade räddats undan morerna. Målning av Wenceslaus Hollar, som var ögonvittne och målade scenen medan han var ombord på ett av skeppen.

Skeppet King David hade varit inblandat i liknande kriser förut, inte minst 1669 då det anfölls av algeriska sjörövare och endast slapp undan då andra britiska skepp försvarade det i ett veritabelt sjöslag vid Cádiz. Denna gång var de emellertid mindre lyckligt lottade. Följande brev skrevs av kapten Segenberg på King David d. 29 november 1730.

Le 3. du courant à la pointe du jour, étant à 30. lieuës du Cap de St. Vincent, nous rencontrâmes deux Corsaires d’Alger, montés chacun de 50. pieces de Canon, qui nous obligerent, de même que le Capitaine Schelvis, avec qui nous étions partis de Cadix, de mettre nos Chaloupes en mer, & d’aller leur montrer nos passeports. Ils dirent qu’ils étoient obligés de nous conduire à Alger, sûr ce qu’ils trouvoient nos passeports trop vieux : ils firent ensuite passer sur leurs bords l’Equipage de nôtre Vaisseau, & celui du Capitaine Schelvis, à l’exception de cinq hommes, & en échange ils mirent sur nôtre Bâtiment 40. Turcs, qui s’emparerent d’abord de tout, ouvrirent même & mirent en pieces les ballots, pacquets &c. pour voir les marchandises qu’ils contenoient. Ces Corsaires nous emmenerent tous deux ensuite à Alger, où nous arrivâmes le 20. du courant; & nous trouvâmes qu’on y avoit aussi conduit les Bâtimens des Capitaines Jean Colster & Atis-Vroom. Les Turcs firent de grandes démonstrations de joye, sur la prise considerable de ces 4. Vaisseaux, qui avoient été enlevés sans qu’il leur en eut couté un coup de poudre. Mais les Consuls de France, d’Angleterre & de Suede se joignirent d’abord à celui d’Hollande, & representerent trés-vivement au Bey, qu’il devoit relâcher ces 4. Vaisseaux avec leurs Equipages & cargaison, ou qu’autrement il devoit s’attendre que leurs Principaux lui en témoigneroient leurs ressentimes &c. Le Bey ayant fait la dessus assembler le Divan, il y fut résolu de relâcher les Bâtimens & leurs Equipages, mais de confisquer l’argent comptant, & les autres effets qu’on y avoit trouvé à bord : sur quoi lesdits Consuls s’étant de nouveau rendus chez le Bey, lui firent de nouvelles remontrances, ausquelles ils joignirent quelques menaces, qui eurent cet effet, qu’il nous remit d’abord tous en liberté, & nous rendit l’argent comptant sans le compter, quoique la populace se fût déja soulevée contre lui, avec menace de le massacrer, sur ce qu’il rendoit ainsi ces quatre prices avec tout ce qui leur appartenoit. Cependant nous fimes toute la diligence possible, & nous mimes en mer, non sans peril, de compagnie avec le Capitaine Schelvis ; mais les Capitaines Jean Coster & Atis-Vroom nepûrent nous suivre ce jour-là, parce qu’ils n’étoient pas encore prêts. Nous faisons actuellement voile pour Gibraltar, afin d’être radoubés, & de nouveau pourvûs de toutes sortes de munitions, les Barbares nous ayant tout enlevé.

Kort sagt var det en passkontroll som gick fel. Passen påstods vara för gamla, och ett flertal skepp togs till Alger, där de lokala tog över skeppen och alla varor och pengar ombord. Under våldsamma protester från konsulerna från handelssupermakterna England, Frankrike och Sverige tilläts de slutligen lämna Alger, fast då algerierna hade tagit ifrån dem deras vapen kände de sig inte säkra förrän de varit i Gibraltar och skaffat nya förråd. Dessa resor var sålunda farliga på många skilda sätt.

När Gabriels skepp såldes i Cádiz tog han kontakt med kapten Brown på en engelsk fregatt, där han blev antagen som konstapel. De gav sig av mot italienska staden Genua en höstdag, passerade Gibraltar utan några olyckor d. 20 september och kom in i Medelhavet för första gången i Gabriels liv. Väl framme i Genua skaffade han sig en plats på en annan engelsk fregatt kallad Johanna. Kapten Martin var på väg till Alicante i Spanien, men de fortsatte sedan till Cádiz.

18 dito förhyrde jag mig med en engelsk fregatt av 20 stycken som konstapel, vilken fördes av capiten Broun och skulle gå åt Genua i Etallien [Italien].

20 september passerade vi fästningen Gebraliter [Gibraltar] och kommo in i medellanske havet [Medelhavet].

25 dito passerade vi ön Maiorka, 26 ön Minorka, i oktober kom vi till ankars vid staden Genua i Etallien.

13 dito blev vi avbetalta och gingo ifrån skeppet.

14 dito blev jag åter förhyrd med en annan engelsk fregatt vid namn Johanna, vilken kommenderades av kapten Martin åt Allecanta [Alicante] i Spanien.

30 november kom vi till ankars på Cadix redd i Spanien.

Det var då som han fick brevet om faderns bortgång hemma på Liljeholmen efter ett olyckligt benbrott som blivit infekterat.

18 december är min salig fader Capitain Erik Ahlfort hemma på Lillieholmen bliven död, sedan han merendels ett helt års tid legat på säng efter det han brutit sitt högra ben av sig, 73 år gammal.

 1730 d 20 januari är dess andelösa lekamen bliven hederligen begraven vid Torpa kyrka uti vår morfaders grav. Detta är mig igenom brev berättat.

Gabriel var endast 26 år gammal, men han hade upplevt världen, och hans fars död var ingen anledning att resa hem. Hans älskade Anna Brita skulle ju ändå inte fylla 18 förrän om flera år, så han hade inte bråttom. I stället gav han sig av på ett skepp som skulle segla till andra sidan jordklotet och var borta under många år. Ett livsfarligt jätteäventyr väntade honom ute i stora världen.


Den långa resan

D. 14 januari 1730 lämnade Gabriel Cádiz på en engelsk fregatt som gick mot London, varifrån han en månad senare fortsatte till Rotterdam på en liten piquetbåt under skeppare Krawas befäl.

Han började nu få några mer intressanta uppdrag. Han blev till en början riktigt begeistrad när han anlitades som konstapel på ett holländskt skepp från Amsterdam med 28 kanoner, men tyvärr visade det sig att skeppet läckte så mycket att de var tvungna att lämna det på et varv. Han fick sålunda se sig om efter ett annat jobb, och det var då som han hittade skeppet Klarabeek. Han var på väg att ta sig an ett långt och farofyllt äventyr som skulle ta honom ända till Sydafrika, Indonesian, Sri Lanka, Indien och Mecka.

Rekonstruktion av Gabriels långa resa 1730-1733.

Skeppet i vars händer han lade sitt öde, Klarabeek (ibland kallat Klarenbeek, och troligen uppkallat efter en ort utanför skeppets hemhamn Middelburg i Holland som både kallats Klarebeek och Klarenbeek), var under kapten Christiaan van Dammes befäl och var på väg till Ostindien. De tog avsked med Rotterdam d. 2 maj 1730 och passerade Fort Rammekens vid Middelburg 11 dagar senare, kanske för att få med sig de sista besättningsmedlemmarna. Totalt var de 121 sjömän, 66 soldater och 6 hantverkare. De verkar också ha tillbringat en vecka i en ort vid namn S. Tiago från 21 juni. Det kan röra sig om en fästning söder om Lissabon (eller möjligen på Madeira), men det finns många orter som heter så, så vi kan inte vara säkra på vilken ort som menas.

Att segla på de stora haven på den tiden var både besvärligt och farligt, och man var helt beroende av de rådande vindarna och strömmarna. Resan runt Godahoppsudden kunde endast genomföras genom att följa vindarna tvärs över Atlanten nästan till Trinidad och sedan vända tvärt och följa en ström mot Sydafrika. D. 4 augusti korsade de ekvator för första gången i Gabriels liv. Trots hans många år till sjöss hade han aldrig varit med om något så här utmanande. När de nådde Godahoppsudden d. 13 augusti hade resan redan kostat många människoliv.

13 dito kom vi till ankars vid Cap de Bona Esperance [Godahoppsudden] uti Sydafrika, vilken plats ligger 2000 mil från Amsterdam  

6 november kapade vi ankaret och gick till segels att fortsätta vår resa som ännu var 1600 mil till Batavia. Här vid vill jag anföra att vi uti detta förberörde Cap hämtade färsk vatten samt färsk kost och därhos fingo vi i stället för 12 döda av några och femtio tillika friskt folk i stället, så att talet på vår besättning åter blev som förr, då vi utgingo från Amsterdam 180 själar, men vi lämnade våra sjuka i det där varande sjukhus.

Vi vet från andra källor att vad som menas med hans siffror ät att 12 män hade dött av 52 som blivit sjuka. I själva verket hade bara 9 dött, medan de sista tre hade bytt till skeppet de Windhond i Kapstaden. De två skeppen seglade vidare i konvoj av säkerhetsskäl; det fanns fortfarande gott om sjörövare, och även vid storm var det tryggare att ha två skepp i fall ett skulle skadas eller til och med sjunka. Ersättningsmanskapet från Kapstaden bestod av 18 sjömän, 7 soldater och 2 hantverkare.

Det kom att bli mycket värre än så. Han medger inte gärna att han själv varit sjuk; faktiskt så låter han förstå att han är en av de enda friska och arbetsdugliga besättningsmedlemmar som är kvar på skeppet – ända till slutet då sanningen avslöjas.

9 februari kom vi till ankar vid Strat 26 mil på denna sidan Batavia [Jakarta], då vi hade haft mellan Cap de Bona Esperance och den platsen 124 döda människor och de övriga sjuka så att i skeppet icke fanns mer än 2 rätt friska och 3 som kunde något hjälpa oss i arbetet, men lyckan gav Gud att vackert väder var och att vinden stannat oss, icke långt härifrån ligger staden Pandum [Bantam], varest man hämtar peppar. Därifrån fingo vi folk, som arbetade upp skeppet och d. 28 dito till ankars på Batavia uti Indien [Ostindien, dvs. Indonesien], då jag tillika med de övrige sjuka fördes opp till det där varande sjukhuset.

Not: Namnet Strat återger utan tvekan det holländska ordet straat ’sund’, som på indonesiska har lånats i formen selat med samma innebörd. Detta bekräftas av att Gabriel i meritlistan kallar det för Stratsunda, vilket är det holländska namnet för Sundasundet, Straat Soenda. Efter att de passerat sundet och rundat Javas hörn skulle de då kommit direkt till den viktiga holländska kryddmarknaden Bantam, och det är säkert det namnet som Gabriel i meritförteckningen kallar Pandum. Den som utgav dagboken på 1950-talet har dock läst detta namnet som Randum, men det är troligen fel.

The city of Bantam in 1724. It no longer exists today.
Den viktiga holländska handelshamnen Bantam (numera Banten) runt 1725, bara ett par år innan Gabriel besökte platsen.

Om Gabriels siffror stämmer måste antalet sjuka människor på skeppet ha varit fruktansvärt. Den holländska sekreteraren på fästningen i Batavia (numera Jakarta) talar om för oss att på denna delen av resan dog ytterligare 13 sjömän, 12 soldater och 1 hantverkare, så att när de anlände till Batavia hade de endast 99 sjömän, 34 soldater och 6 hantverkare kvar. Detta gör det möjligt at rekonstruera de brutala kalkylerna bakom seglationen på 1700-talet:

  • Manskap vid avgång från Fort Rammekens 13/5 1730: 121 sjömän, 66 soldater, 6 hantverkare = 193 män
  • Döda innan ankomsten till Kapstaden 13/8 1730: 7 sjömän, 2 soldater = 9 män
  • Överflyttade till de Windond i Kapstaden: 2 sjömän, 1 hantverkare = 3 män
  • Sjuka lämnade i Kapstaden: 18 sjömän, 25 soldater = 43 män
  • Ersättning från Kapstaden: 18 sjömän, 7 soldater, 2 hantverkare = 27 män
  • Total besättning efter Kapstaden 6/11 1730: 112 sjömän, 46 soldater, 7 hantverkare = 165 män
  • Döda efter Kapstaden (åtminstone): 13 sjömän, 12 soldater, 1 hantverkare = åtminstone 26 män (Gabriel skriver 124 män)
  • Ersättning i Bantam: kanske så många som 55 män
  • Ankomna till Batavia 5/3 1731: 99 sjömän, 34 soldater, 6 hantverkare = 139 män

Siffrorna i källorna avslöjar ingen ersättning i Bantam, och Gabriel skriver att tio gånger så många människor dog som har antecknats i källorna men ersattes före ankomsten till Batavia. Om detta stämmer kan så många som 55 män ha stigit ombord i Bantam, och då räknar man inte ens med några döda på sista delen av resan till Batavia.

Kalkylen är gjord på grundlag av an jämförelse av Gabriels siffror med de som finns att läsa i Ostindiska Kompaniets officiella arkiv hemma i Holland å ena sidan och de som registrerats i det indonesiska arkivet Sejarah Nusantara som behandlar allt som rör det holländska väldet i Indonesien å den andra. Det indonesiska arkivet är en riktig skattkista av information från fästningen i Batavia, och väl värt mödan att leta fram och dechifrera de relevanta dokumenten på 1700-talsholländska och malayiska. D. 3 mars det året (enligt holländska kalendern) hade en kinesisk budbärare t.ex. knackat på dörren i det holländska sekretariatet i Batavia för att lämna in ett brev från Bantam där det berättas att Klarabeek anlänt och fått hjälp.

Klarabeek arrives in Bantam; excerpt from the Batavia Fort journal. Source: Sejarah Nusantara.
Klarabeek anländer i Bantam; utdrag ur Batavia fästnings journal (3/3 1731). Källa: Sejarah Nusantara.

3 [mars 1731] mottagit ett brev från Bantam med innebörden att Klarabeek hade anlänt vid Sundasundet.

3e do. ontfang van een Bantam brief toe tot Communicatie dat Clarabeek an de Straat van Zunda was g'arriveert.

Två dagar senare noterade fästningssekreteraren deras ankomst i Batavia.

ankomst till Batavias redd av skeppen Klarabeek och de Windhond från Nederländerna

aankomst ter rheede Batavia van de schepen Clarabeek en de Windhond uijt Nederland

De hade med sig mängder av oätet kött, bacon, franskt och rhenskt vin, ättika och olika europeiska tyger.

Cargo aboard the Klarabeek at arrival as recorded by the fort secretary in Batavia 5/3 1731. Source: Sejarah Nusantara.
Varor på Klarabeek vid ankomsten enligt fästningsskrivaren i Batavia 5/3 1731. Källa: Sejarah Nusantara.

Gabriel hjälper Palembangs sultan

När han frisknat till efter sin skjukdom gick Gabriel ombord på ett annat skepp, och detta leder till vad som kanske är det mest överraskande av alla hans äventyr i Ostindien.

Indonesien bestod vid den här tiden av en rad mindre kungadömen som kontrollerades av holländarna, och genom att hjälpa vissa kungar grundfäste holländarna sin egen makt i området. I detta fall anlände ett brev till skrivaren på Batavias fästning d. 26 januari 1731 från sultan Mahmud Badaruddin I av Palembang, som behövde hjälp med att undertrycka en Buginesisk revolt till förmån för prins Dipati Anum (som kan ha varit hans egen son, fast detta är oklart), på den tenn-producerande ön Bangka.

Buginesiska folket kom från södra Sulawesi, men hade bosatt sig på Bangka och i södra Malaysia där de hade blivit mycket maktfulla. De hade hjälpt de malaysiska johorerna besegra det forna Jambisultanatet på 1600-talet och var numera Johorsultanens nära allierade.

Då tenn från de två öarna Bangka och Belitung gradvis hade ersatt peppar som Palembangsultanatets mest inbringande handelsvara under den regerande sultanens tid var det av avgörande betydelse att behålla makten över dessa öar. Merparten av Bangkas gruvarbetare var bugineser, så deras maktfulla ville självfallet ha en del av vinsten.

Vi vet att den holländska expeditionen till Bangka lyckades och att sultanen fortsatte regera ända till 1754, men Gabriel berättar inget om vad som faktiskt hände. Lyckligtvis brevväxlade regeringarna i Palembang och Batavia, och skrivaren i Batavia förde inte bara en liggare över alla brev som kom in, utan kopierade även in många av breven i översättning från malaysiska.

The Palembang sultan Mahmud Badaruddin I requests Dutch assistance against his foe, 26/1 1731. Source: Sejarah Nusantara.
Palembangsultanen Mahmud Badaruddin I begär holländsk hjälp, 26/1 1731. Källa: Sejarah Nusantara.

I sitt första brev hade sultanen berättat hur hans fiende slagit sig samman med skurken Arong Mapala och hans armé, som hade anlänt till Bangka och nu hade fullt upp med att trakassera befolkningen där.

Dessutom låter Paduka Seri Sultan Ratu [dvs. Mahmud Badaruddin] sin broderlige vän, generalguvernören och rådgivaren av Indien veta att prins Dipati Anom har slagit sig samman med Arong Mapala och hans trupper som nu befinner sig på ön Bangka och har fullt upp med att undertrycka och trakassera öborna.

Wijders maakt Padoeka Ziri Sulthaan Ratoe bij deesen alle zijn broederlijke vreend den Gouverneur Generaal ende raden van India bekend dat pa[n]gerang Dipati Anom ge-enjungeerd met Arong Mapala ende zijne troupen haar thands op het eijland Bangka bevinden en beesig zijn die eijlanders te benaauwen ente verdrukken (...)

Han lade till att då han inte hade någon annan som han kunde fråga om hjälp, hoppades han att holländarna skulle vilja hjälpa honom ur knipan.

D. 1 februari skickades ett sändebud till Palembangs sultan med svaret att han skulle få hjälp. En holländsk expedition skickades sålunda till Bangka, och Gabriel kommanderades på skeppet Heesburg som deltog i denna expedition.

4 mars blev jag kommenderad på amiralsskeppet Hasburg [Heesburg], vilket kommenderades av kapten Martin Martål [Minut?], vilket skepp jämte trenne andra skepp blev kommenderat att göra den där boende hedniska konungen assistense, emedan dess undersåtare hade i sinnet att mörda honom och taga i stället dess son till konung.

Han såg förmodligen fram till lite action vid det här laget, för senare klagade på att han aldrig varit med om något sjöslag.

Not: Skeppet Heesburg verkar ha varit under skepparen Jan de Marres befäl vid den här tiden enligt holländska källor, men i ett av breven från sultanen nämns en kapten Jan Minut, och det skulle ju kunna vara samma man. Det verkar mycket sannolikt att det konstiga namnet Martål är en felläsning av Minut (med en halvcirkel ovanför u som man brukade då) när dagboken gavs ut. Huruvida Gabriel blandade ihop de två kaptenernas namn eller Martin Minut var en släkting till Jan, vet vi förstås inte.

D. 26 mars anlände ett brev från Palembang som berättade för holländarna att buginesiska rövaren hade blivit omringad vid Bangka men hade räddats av sin allierade, tronpretendenten Sultan Dipati Anum.

(…) nyheten att buginesiska rövaren Arom – Mapala med sina tillhängare hade omringats av Palembangfolket på havet men hade räddats av tronpretendenten Sultan Anum som upphöll sig på Bangka Cobo(?) (…)

(...) tijding dat den bouginesen rover Arom - Mapala met zijn adherenten door de palembangers te water omringelt dog onderstand geboden wierden door den usurpaten Sulthan Anom die zig ophield op Banca Cobo(?) (...)
A letter arrives from the sultan of Palembang. Source: Sejarah Nusantara.
Ett brev kommer från sultanen av Palembang 26/3 1731. Källa: Sejarah Nusantara.

Den upproriska sultanen hade lämnat Linggi söder om Kuala Lumpur i Malaysia och bosatt sig på Bangka med hela sitt följe av fruar och barn (met zijn gantsehen Sleep van wijven en kinderen). Linggi var Johorkejsarrikets huvudsäte, så han hade antagligen varit där och diskuterat läget med sina allierade.

The usurper Sultan Anom moves to Bangka with his family. Source: Sejarah Nusantara.
Tronpretendenten Sultan Anum flyttar till Bangka med sin familj (28/3 1731). Källa: Sejarah Nusantara.

Nästa brev kom inte förrän i oktober. Då berättades att Palembangsultanen hade haft fullt upp med att befästa sin makt. Detta lyckades han med mycket framgångsrikt, och han beskrivs allmänt som en klok och förståndig härskare. Efter upproret hade avböjts bjöd Sultan Mahmud Badaruddin in tusentals kinesiska gruvarbetare till Bangka så bugineserna aldrig skulle få möjlighet att ensamma ta makten på ön igen. Han hade själv gift sig med en kinesisk kvinna, och totalt kom runt 25000-30000 kineser till trakten under hans regeringstid.

Sultanen var mycket nöjd med hjälpen som han fått, och han berättade detta till holländarna i sitt jublande tackbrev. Han förklarade hur saker och ting utvecklat sig. Den holländska kaptenen Jan Minut och hans manskap hade skyndat till ön med det kungliga följet och fartygen utrustade för krig. De mötte motståndaren på landsvägen till Bangka Kota varifrån han sedan flytt till okänd ort. Kapten Jan Minut trodde att han kanske hade flytt till fästningen i Pangka [Pangkal?] och förde sina män dit, men de fann att han inte längre var där. De hann inte genomsöka hamnar och flodar tillräckligt bra i tid, därför att starka vindar och dåligt väder hindrade dem från att segla ut på havet. Sultanen lade till att brottslingens undkomst helt och hållet berodde på Palembangfolkets oaktsamhet och inte på något sätt på holländarna. Enligt några fångar som man tagit hade Dipati Anom flytt till grannön Belitung eller Lampung i södra Sumatra med fyra fartyg. Ingen exakt ort kunde dock säkerställas.

Ett följe av Palembangfolk for då till Tanjung Ular med kapten Roos, där de hittade rövaren Arong Mapala. De anföll omedelbart och erövrade platsen, men han brände ner husen och lyckades komma undan och försvinna fullständigt. De fortsatte då till ön Belitung, där befolkningen inte alls försökte skydda rebellen utan överlämnade honom till kapten Roos utan motstånd.

Här följer originalbrevet i fall någon skulle vara intresserad.

Hebbende gemelde Heer Oostwald voorts naar verloop van eenige dagen omme te voldoen aan de goede intentie van de Padoeka Sirij Zulthan Ratoe werkstellig gemaakt alle ’t geene streek ende was tot heijl en wel wesen van den Padoeka Sirij Zulthan Ratoe en tot ruine van de genen die hebben derven onderstaan ’t coningrijk Palembang en de dies resorten te ontrusten ende in leijelijkheeden(?) toetebrengen en ter den eijnde sig perzonelijk begeven na’t eijland Bangka met de capitain Jan Minut en ’s EComp:t magt gevolgt van alle de Pangerangs en verdere onderdanen den Padoeka Sirij Zulthan Ratoe met hunne toegeruste vaartuijgen aan dat eijland gekomen sijnde van sijn Edele deroete na Banka Kota van vaar ten eersten den pangerang Dipattij Anom te kobak ging attaqaeren en op de vlugt slaan sonder dat men tot nog toe heeft konnen te weten komen vervaard hij met de sijne geretireerd is ende den capitain Jan Minut die met zijn gevolg na de vijandelijke pagger te Pangka was gedetocheert heeft aldaar de pagger ledig en sonder menschen gevonden alsoo al het volk neets voor zijne aancomste gevlugt waren. 
De oorsaak nu waarom men genoemen pangerang Dipattij Anom niet heeft konnen in handen krijgen is om dat de Palembangers die uijtgezonden waren om alle de havens en rivieren te bek:t ten door tegenwind en swaarweer sijn belet geworden tijdig de plaatsen daarse post maester vatten met hunne vaartuijgen te bezeijlen zij hebben vervolgens alle de havens en rivieren onderzogt dog geen vaartuijgen ergens ontwaart waar mede hij met sijnen aanhang van Bangka souwde konnen vlugten met(?) malt dier halven voor seekerstellen dat hij naderhand van die geene die in zee swerven van het eijland is afgehald en weg gevoert soo dat het ontsnappen van genoemde pangerang Dipatti Anom eijgentlijk gecouteert is door de negligentie van de palembangers maar geensints door die van de heer Oostwalt voornoemt en volg: de berigten van de gevangenen die gekregen sijn soude pangerang Dipattij Anom en sijnen aanhang met vier Bangkase vaartuijgen gevlugt wesen na Blitong of te na Lampong sonder dat men voor als nog met waarheijt seggen kan waar hij sig onthoudt sullen de dier halven den padoeka Sirij Zulthan Ratoe met marqueren daar na te laten vernemen ende ten spoedigsten uw Hoog Edelhedens mede deelen.
Ook werd den Heer Gouverneur Generaal ende raden van India bij desen mag ter kennisse gebragt dat met de Eenste aancomst alhier van den heer Oostwalt men gooedgevanden heeft den capitain Roos met nog eenige Palembangs groeten te detacheeren na Tandjong Oelar en Blito die met zijne aankomst op Tandjong Oelar aanstonds die plaats geattaquiert en overnommen heeft dog Arom Mapala heefd sig met de vlugt geeschapeert en is niet agterhaalt geworden de huijsen aldaar afgebrand zijnde hebben de onse haar verders begeven na Blito welker volkenen geen vijandelijkheden hebben betoont maar aanstends haar overgegeven in handen van capitain Roos voornoemt.
Wijders wat aanbelangt uw Hoog Edelh:s vriendelijken onderwijsingen en vermaningen sneels(?) bij de hoog geagte brief aan den Heer Gouverneur Generaal ende de raden van India daar op betuijgt den padoeka Sirij Zulthan Ratoe niet te sollen manqueeren na smagen(?) te bevlijtigen ende sorge te dragen an die in allen deelen op te volgen ende naar te komen ende dus volkomen voldoeninge te geven aan de vermedelijke vermaningen en onderwijsingen van den Heer Gouverneur Generaal ende raden van India sullende den padoeka Sirij Zulthan mooist uijt zijne geheugen laten gaan den vrundelijken bijstand en bescherminge van desselfs ware wunden en getrouwe bondgenoot den Heer Gouverneur Generaal ende de raden van India maar steeds daar op sijne hoop en vertrouwen stellen betuijgende midellerwijle daar voor sijne veelvoudige dankbaarheijt bij desen omtrent desselfs waren runden(?) den Heer Gouverneur Generaal ende raden van India.
Eijndelijk wer uw Hoog Edelh:s nog ter kennisse gebraagt dat ’t eijland Bangka thaus door de goetheijt en veel vermogende hulpe van den Heer Gouverneur Generaal ende raden van India gesuijvert is van al ’t geene eenig an heijl zoude konnen veroorsaken want alle de volkeren hebben haar weder aan der padoeka Sirij Zulthan Kamer onderwepen in dier volgen als van ouds gewert is.
Ges:z in de stad Palembang op het gesegenste landschap van ’t eijland groot groot andaloes int haar na de vlugt des propheets 1444 op donderdag den 10 van de maand rabint awal int jaar Ba.

Handelsresan till Indien och Mecka

Efter dessa händelser började det bli riktigt utmanande, till och med för den uthållige Gabriel. Faktiskt är detta ett av de ända tillfällena då han klagar på någonting överhuvudtaget, trots allt han gått igenom. Efter en månad vid Bantamkusten på Heesburg, antagligen för att säkerställa säkerheten i området, befinner han sig nu återigen i Batavia.

Den 8 gick vi åter därifrån och kom 3 mil därifrån, varest vi igenom natt och dag måst kölhålla skeppet, som var ganska läckt, varvid vi hade ett ganska svårt arbete igenom natt och dag och intet mer än 1 ½ styver om dagen att leva av, alltså blev folket merendels sjukt och dött av rödsoten [dysenteri], vilken sjukdom även mig överkom tillika hade jag svåra blessurer i mina ben, så att jag fördes därifrån till Batavia sjukhus d. 12 juli, varest jag blev liggande till den 1 september, då jag blev kommenderad på skeppet Het Land van Beloofte med capitain Giulkus Oudeman [Gillis Oudemans] att gå igenom Röda Havet 1500 mil till en plats som heter Mocka [Mekka] uti Arabien.

Man kan knappast påstå att han klagar mycket.

En holländsk karta av Indiska Oceanen från år 1700 med Gabriels resa inritad.

Tanken med denna nya resa var att skeppa ett lass peppar från Indien till Mecka, där de sedan skulle ta upp kaffebönor för europeiska marknaden. De lämnade Batavias hamn d. 1 oktober och kastade ankar vid Punnaikayal på Malabariska kusten i södra Indien d. 9 december. Där stannade de över julen och fortsatte sedan d. 28 december.

Not: Han kallar platsen Pontugale, vilket är ganska likt den portugisiska benämningen Punicale. Det känns ganska sannolikt att det är frågan om Punnaikayal.

I januari anlände de till Cochi i holländska Kerala, där de lastade pepparet. D. 29 februari forslade de en holländsk adelsman till holländska Ceylon som skulle bli guvernör där för en kort period 25/8 – 2/12 1732. Antagligen hade han kommit med dem från Batavia. Hans namn var enligt andra källor Gualterus Woutersz. Han var ursprungligen från Middelburg i Nederländerna, men han hade tillbringat många år både på Ceylon och i Batavia.

De nådde äntligen sitt mål i Arabien d. 6 april, men blev besvikna när de kom dit, för medan pepparet blev väl mottaget hade den därboende holländska kommissionären försummat att köpa in kaffebönorna som de skulle haft med sig, så de fick segla iväg tomhänta. Vi vet inte hur Gabriel spenderade de fyra månaderna i Mecka; det måste ha varit en spännande tid för honom, men hans dagbok ger intrycket att hans liv levdes på havet, medan de korta avbrotten på land var av mindre betydelse. De lämnade Arabien d. 20 augusti 1732 och nådde Batavia d. 19 januari. På denna resa var han konstapel.

En månad senare fortsatte de till den befästa ön Onrust (Pulau Kapal på indonesiska) strax utanför Batavia. Ön var en viktig del av den holländska militära närvaron i Ostindien och hade ett varv och andra flottanläggningar. Kapten Cook var en av dem som stannade på ön på vägen till Australien 1770 för att utforska det okända.

Onrust 1650.
Onrust 1650.

Medan han var på ön blev Gabriel allvarligt sjuk igen, denna gång av en feber, och han skickades med båt till Batavias hospital för tredje gången. Han stannade dock endast i hospitalet i 5 dagar, och d. 15 mars skaffade han sig ett jobb på skeppet Berbices (läst av dagbokens utgivare som Barbilie), som skulle segla till Holland d. 6 april med kapten Cliefs, förmodligen en viss kapten Joris van Kleef. Andra källor avslöjar att det gamla fartyget Berbices, byggt 1709, måste ha visat sig vara för slitet för att klara av den långa resan. Efter att det anlänt till Batavia 1727 avvecklades skeppet officiellt 1734 (31st October 1733: Baanman, Arend, Vaderland Getrouw en de Berbices binnenkort worden afgelegd), och vi vet att kapten Joris van Kleef faktiskt i slutändan kom att genomföra resan på skeppet Alblasserdam i stället. Hans datum motsvarar de som ges i dagboken, så antagligen reste även Gabriel hem på det skeppet, fastän han inte nämner fartygsbytet.

De anlände till Godahoppsudden d. 17 juni, fortsatte d. 2 juli och kom till Texel i Nederländerna d. 8 oktober.

Både Klarabeek och Het Land van Beloofte skulle komma att anlända till Holland i oktober det året som del av en konvoj om 11 fartyg. Dessa skepp återvände fullastade med kryddor och exotiska varor, som man kan läsa om i en reklamnotis i tidningen Europische Mercurius (se bilden). De hade till och med med sig tenn från gruvorna på Bangka.

Tidningen Europische Mercurius rapporterade vilka varor de elva skeppen hade tagit med sig hem från Ostindien 1734. Gabriel hade tidigare varit på tre av dessa skepp.
Tidningen Europische Mercurius rapporterade att de 11 skeppen från Ostindien hade dessa varor med sig hem 1734. Gabriel hade jobbat på två av dessa skepp.

Kapten Gillis Oudemans dömdes senare för korruption tillsammans med tre andra officerare på Haapburg, som hade varit med på samma konvojresa. De bötfälldes och skickades hem från Batavia till Nederländerna i onåd.

Alblasserdam gjorde endast en resa efter att Gabriel hade lämnat henne, för hon sjönk vid Canton 1735, och Klarabeek sjönk också i Indiska Oceanen 1740. Återigen hade Gabriel tur som inte var på fel skepp vid fel tidpunkt.


Från båthuset i Torpa mot Torpön. Foto: Esben Alfort 2018.

Hemma igen

Att komma hem till den europeiska kontinenten var en känslomässig uplevelse för Gabriel. Det är första gången som vi känner av hans känslor på den långa resan; han är djupt tacksam att få komma hem levande och frisk.

8 oktober till Tessel. 12 kom vi till Amsterdam med mycken glädje att Gud nådeligen mig så underligen hade emot all förmodan fört så långt på återresan.

D. 1 november for han till Stockholm med svenska kaptenen Jacob Georg Hupenfelt på fregatten Charlotta Eleonora som fraktade salt, fisk, citroner, tyger och tobak till svenska marknaden. D. 1 december (svensk kalender, enligt dansk kalender 9. december) kastade de ankaret vid Köpenhamn, och två veckor senare var de i Stockholm.

Öresundstullen d. 9/12 1733.

Hans familj och hans älskade Anna Brita fick en helt speciell julklapp det året, då han kom hem till Liljeholmen kl. 19 på julafton 1733.

D. 8 kom vi till Calmar och d 14 dito till Stockholm och d. 24 julafton klockan 7 om aftonen kom jag till Lillieholmen igenom den nådige Gudens underliga beledsagande och hjälp, vareföre vare Hans tack och pris evinnerligen Amen.

Han hade inte sett hemlandet på sju långa år, men vilka upplevelser han haft!

Det var särskilt en person som Gabriel längtade efter att få träffa, och dagen efter skyndade han till Somvik i grannförsamlingen Malexander. Av någon anledning träffades de inte förrän en dag senare vid Malexanders kyrka; kanske var han tvungen att prata med hennes föräldrar innan han kunde få träffas med sin hemliga förlovade. När de äntligen sågs vid kyrkan var det endast sex dagar kvar till hon skulle fylla 18 år, d. 1 januari 1734. Vilken timing!

Tydligen fick han vid något tillfälle familjens tillåtelse att gifta sig med henne, men det var inte tillräckligt, utan då hon var adlig behövde han även kungligt tillstånd. Detta kunde dröja att tag, så de fick ha tålamod.

Not: Wetterströmfamiljen tycks faktiskt inte vara registrerad som adlig, utan det var endast Anna Britas mamma som var adel, så det är oklart varför de egentligen behövde ett kungligt tillstånd för giftermål.

Gabriel återvände sålunda till Karlskrona för att fortsätta sitt arbete som arklimästare. Brevet från det kungliga kontoret kom inte förrän d. 3 juli 1735, så de fick vänta länge. Lysningen gjordes d. 12 oktober, och det glada paret blev äntligen äkta makar d. 12 november. För en gångs skull är hans penna ovanligt pratsam; och fast man kan tolka detta som beroende på kärlek till Anna Brita så kan det även vara ett resultat av hans starka skuldkänsla gentemot Gud, som han också hade givit sitt löfte till, och som hållit honom vid liv under dessa sju farofyllda år så han kunde återvända och gifta sig.

D. 12 november vigdes jag vid berörda dygdädla jungfru med vilken jag då redan vid Gud hade lovat så sant jag ville han skulle hjälpa mig var jag förr eller senare toge vägen i världen, aldrig skulle övergiva, så framt icke Gud igenom dödsfall eller några olovliga hinder sig i vägen insmugo, då jag utan något samvete ock velat vara min goda Ed kvitt.

Man får ju hoppas åtminstone att de verkligen älskade varann, och från de källor som finns tillgängliga så verkar det som att de var ett lyckligt par. En sak är säker: I motsats till Gabriels föräldrar fick de hela 11 barn, sex söner och fem döttrar.

Mindre än en månad efter bröllopet blandades glädjen med tårar när Anna Britas pappa dog. I februari tvingades Gabriel lämna henne till sin sorg på Liljeholmen för att göra sitt jobb i Karlskrona, där han skickades med fraktskeppet Stjernan, fast när även hennes mamma dog i april, ordnade han med flottan så han kunde resa hem och ta ledigt det följande året så han kunde ta hand om sitt säteri, som förmodligen behövde hans uppmärksamhet. Hans styvmamma begravdes i Gyllenståhls gamla familjegrav.

1738. Detta året var jag mest permitterad att besörja om min hustrus arv och annor, mina egna angelägenheter, som bestodo i att konservera mitt eget tillkommande arv, och tillse att säteriet Lillieholmen med dess gods måtte försättas i det stånd av byggnad och reparationer att det kunde framskaffa någon nytta.

Om hans uttryckssätt känns lite kommersiellt med tanke på att man skulle förväntat sig att han främst såg fram emot att få tillbringa mer tid med sin hustru, ska man komma ihåg vilken knipa familjeförmögenheten var i vid den här tiden. Som nämnt i kapitel 5 fick Gabriel arbeta mycket hårt för att upprätthålla familjens ekonomiska ställning och status genom att återuppfinna lantbruket och vara en riktig pionjär inom jordbruksutvecklingen i trakten. Han kom att lyckas med detta, men han behövde all startkapital han kunde få.

Det var sålunda behövligt när han snart efter befordrades till ordinär arklimästare. Detta betydde förmodligen att han nu faktiskt fick lön som motsvarade det arbete som han redan utfört under lång tid. Han tillbringade året 1739 på land, förmodligen i Karlskrona. 1740 befordrades han till ordinär konstapel, året efter till extra löjtnant på skeppet Fredrica Amalia, och 1742 till ordinär löjtnant på skeppet Skåne. Hans sista resa med flottan genomfördes 1751, då han forslade svenska armén från Pommern till skånska Åhus på skeppet Portryttaren.

Gabriels avsked 1751 som kaptenslöjtnant. Flottans arkiv.
Gabriels avsked från flotan 1751 som kaptenlöjtnant. Flottans arkiv.

Då hade 30 år gått sedan han först volonterat i flottan. Det hade varit en mycket händelserik period i hans liv; nu måste han lära sig bli herreman och lantbrukare på heltid som sin pappa, fast förhoppningsvis en mer framgångsrik och sympatisk sådan.

Gabriels namnteckning 1770.

Ett eget skepp

När Gabriel pensionerat sig från flottan och återvänt till Liljeholmen för alltid, kom han självklart ibland att sakna tiden till sjöss. Att vara hemma på land var inte alls lika spännande som att vara på ett skepp. Enligt hans meritlista var han ganska besviken över att han inte fått vara med om något sjöslag, men han hade då ändå upplevt ganska mycket som väldigt få svenskar kunde drömt om att få vara med om!

För att minska saknaden började han bygga ett eget skepp med köl och segel precis som en riktig fregatt, fast med det fredliga ändamålet att forsla familjen till kyrkan i Torpa.

Det traditionella sättet att korsa Sommen var i såkallade sommaskep, som utvecklades där. Det var stora roddbåtar med 3-4 par åror, och de var därför mycket passande för långa resor på Sommen. Sommaskep byggdes så sent som på 1960-talet, och traditionen har nyligen återupplivats.

Trots sin storlek räckte Sommaskep förstås inte alls för att tillfredsställa Gabriel. Emellertid så var han ingen skeppsbyggmästare som sin farfar, utan det nybyggda fartyget blev ett rejält fiasko.

Gamla sommaskepet
Ett gammalt sommaskep. Källa: Malexanders Hembygdsförening.

Han fick hjälp av många från trakten, och de lyckades så småningom färdigställa ett stort skepp efter hans önskemål. När det var klart, gick en folkskara ombord och började resan över sjön. Tyvärr kom de endast 2,5 km innan skeppet stötte på grund vid Munkhallen. De tvingades få hjälp av ett flertal sommaskep från Brandsnäs Säteri på Torpön för att lyfta loss skeppet igen. Efter mycket slitsamt arbete lyckades de äntligen fortsätta resan mot kyrkan, där prästen förmodligen väntade på dem, då Gabriels förfäder hade fått i ordning ett avtal att klockaren inte fick ringa med klockan förrän familjens kyrkbåt var på väg.

Båthuset vid Torpa prästgård byggdes på 1600-talet och finansierades förmodligen av Gabriels morfar Gabriel Gyllenståhl för att göra det enkelt och säkert för Liljeholmens invånare att komma till kyrkan på sommaren. Foto: Esben Alfort 2018.

Problemen var dock inte över, för ett par kilometer från målet stötte skeppet återigen på grund vid Mellsberget. Denna gång skadades det så pass att de tvingades dra det tillbaka till Liljeholmen med stor möda. Han lyckades aldrig få det att segla igen, utan det låg och ruttnade på Liljeholmen under många år, till stort nöje för hans fiender som skrattade åt hans ambitiösa projekt, eller som den lokale mannen Daniel Burén senare uttryckte det i sin dagbok där han samlade berättelser av lokalhistoriskt intresse:

(…) skrovet låg många år till åtlöje för Ahlforts ovänner och sådana människor i allmänhet, som icke hava huvuden, drist eller makt att våga något på nya företag eller ställa dem i verket, men däremot äro de särdeles begåvade att klandra och lasta andras äventyrade försök.

Daniel Buréns dagbok

Detta summerar Gabriels personlighet på ett passande sätt. Ibland var han en som man skrattade åt, men i allt som verkligen var betydelsefullt var han mycket framgångsrik och blev respekterad och ihågkommen, ända borta i Stockholm.


Utvalda källor

Denna text är frukten av många års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.

icon-check   09-07-2021