Den, som har bott på denna gård, vet, att den kan vara underbarare än någon annan, men då vädret så vill, även bistrare, när de vreda vågorna liksom sträcker sig upp efter husen och stormen rister i knutarna.

Carl Nisser i Från Sommabygd till Vätterstrand

Liljeholmens Säteri på ett näs i Sommen hette ursprungligen Ringshult och har gamla anor. Det köptes senare av den mycket rike majoren och adelsmannen Gabriel Gyllenståhl, som byggde om säteriet till sitt nuvarande utseende. År 1701 blev Liljeholmen Alfortsläktens huvudsäte när Erik Alfort gifte sig med hans dotter Maria Sophia Gyllenståhl.

Trotts att området på många sätt både låg och ligger mycket långt ifrån civilisationen, är trakten ändå historiskt en av de mest centrala i Sverige. Det var nämligen här de första kungarna av Östergötland härskade och så småningom förenade Sverige under en gemensam kung, och det var även här Heliga Birgitta föddes och verkade. Dessutom var det här slaget kom att stå när den gemensamma kungamakten på 1540-talet utmanades för sista gången av upprorsledaren Nils Dacke. Om han hade vunnit, så hade Småland blivit självständigt.

Alla dessa historiska händelser är nära knutna till Alfortsläktens förfäder i Sverige. Eriks hustru kom från en lång släkt av adliga, som bland annat omfattade de tidiga kungarna av Östergötland och Sverige, och även av Danmark och Frankrike, och många av dessa släkter ägde fortfarande marken och gårdarna i trakten.

---

Historisk bakgrund

Gården nämns först som Ringshult i ett pergament från 11/5 1280 då domaren Bengt Magnusson kungör för alla Ydres invånare att han har överlåtit gården Rinxhulth till riddaren, domaren och riksråden Nikolaus Sigridsson (d.e. 1299). Nikolaus är den äldste kände förfadern till adelssläkten Natt och Dag, i vars ägo gården sedan förblir under 10 generationer.

I ett brev från 1414 omtalas en hr. Bo Boson, som lifdhe och sat i Rinxhulte under 1300-talet. I slutet på det århundradet och början av det följande dateras många brev på Ringshult av Linköpingsbiskopen Knut Natt och Dag. Han förvärvar även Blåviks gård genom byte från Johan Tovesson Krook i 1416. Blåvik ägs fortfarande av Liljeholmens ägare ända tills det säljs ur Alfortsläkten på 1800-talet.

För den som är intresserad lät brevet så här (Källa där inget annat nämns: Leonhard Fr. Rääf: Samlingar och Anteckningar till en Beskrifning öfver Ydre Härad i Östergöthland, Linköping 1856):

Alla the mæn thetta breff høra æller see helsar iac Joan tofwason næmder krook æuærdhelika mz [:med] gudhi, Kongørande allom mannom swa æptekomandom som nw æru, mz thesso mino nærwarande opno brefue mik hafua giort Jordha skipte mz ærlikom oc wælbornom herra, oc andelikom fadher, biscop Knute, mz gudz naadh, biscop i lyncopunge, i swa matto thet iac honum uplatit hafuer oc antwordhat min gaardh Okridhe [:Ukrida] j Sundz sokn liggiande, innan ydhre, swa som han staar, mz husom oc Jordh, Akrom, ængiom, Skoghom, fiskewatnom, innan gaardz oc utan, nær by oc fiærrin ængo undan takno thy thær aff aldir tillighat hafuer, oc thær mz oxa oc ko Swin, korn, høø oc flere adhra bopæninga, badhe i kwiku oc dødho [:i liv och död], som thær j gardenom æru, mz swa forskælum, thet for:de [:nyss nämnde] herra, Biscop Knuter antwardha mik en sin gaardh som kallas blawik j Ekby sokn, liggiande j østragøtlande, i alle sama matto mz husom oc jordh, akrom, ængiom, skoghom, fiskewatnom, nær oc fiærrin ængo undan takno thy thær aff æuærdhelikan aldir tillighat hafuer, som førra sakt ær, och thær mz thet for:de herra, Biscop Knuter, vidherlægger mic i geen, oxa oc køo, korn, høø badhe i kwiku oc dødho, alloledhis, som iac honum for:de Okridhe min gaardh, atwardhat hafuer. Oc forbiudher iac minom arfwom thetta jordha, skipte, i nokre hando maatto hindra æller quælia a moot thesso mino brefue. In Cuius rei testimonium et euidentiam firmiorem sigilla honorabilium virorum, videlicet domini elaui curati in Asby et prepositi ydhrie domini Suenonis Curati jn Sund et Elaui thorisson. Officialis dominj lyncopensis supradicti presentibus sunt appensa. Scriptum apud ecclesiam Sund Anno domini Millesimo quadringentesimo XVj:o undecimo die Mensis Septembris.

Då trakten inte erbjöd mycket lantbruk, var fisket av stort betydande. I de små sjöarna fanns det gott om gädda, abborre och mört, och i Sommen fanns de även en rad andra arter (Källa: Broocmans östgötaskildring 1760):

Fisken uti honom är ganska fet och välsmakande, och fångas årligen en stor myckenhet Gädda, Abbor, Mört, Ål, Röding, Lax, Sik, Strömming, Lake och Wimbor, andre fiskslag at förtiga. Om fiskens Lektid uti Somen wil man wid thetta tilfälle til Läsarens nöje meddela nedanstående berättelse.
Gäddan leker här wid Islossningen och Wårfruedag såsom annorstädes; Mörten uti Löfsprånget; Abboren beggynner tillika med Mörten och leker till Midsommars-tiden; Ålen wid Walborgsmässo-tiden, när Häggen står i blomster; Rödingen vid Matsmässo-tiden om Hösten, Laxen något sednare wid Michaelis tid; Siken wid Helgemässan; Strömmingen 14 dagar eller 3 weckor efter Helgemässan, hwarefter han går til lands at skölja sig i watubrynen, tå man fångar honom uti warp, så länge Sjön är ren och wäderleken fogar sig; Laxen leker wid Trettondedags-tiden och fånges mäst uti Hämmor; Han tages ock uti Miärdar och hugges uti bäckar och på grund under flat Is med Juster; Wimban leker 5 weckor för Midsommarn, men fås sällan; Rudan leker första, andra, och tredje Sommar-nyet, dock kan man sällan fånga några; så är thet och med Sarfwen.

År 1412 får vi veta att Ringshult från gammal tid är berättigade till var femte fisk i laxkaren i Tranås:

Alla thøm thætta breff høra ælla see helsar iak karl magnusson riddare æuæardhelika mz [:med] gudh. Gør iak thet allom mannom viterlikit ok kunnoght, at fore fyra aar ok thrætighi [:34 år] gaff iak mit gooz som heter trænuaas [:Tranås] mz allom sinom tillaghom mz kærlek ok godhom vilia varfru klostre i vaztenom [:Vårfru Kloster i Vadstena], oc hawer iak thet sidhan stadhfæst mz minom brefuom, som iak hawer klostreno ther oppa sidhan gifwit. Nw for thy at mik ær til vitande vordhit, at nakar [:någon] vil klostrit i thænna forscrifno gozom hindra ok quælia til orætto, thy vil iak for fullan ok fastan bemol standa klostreno i vaztenom, mz allom thæs gardzsins tillaghom innan vato ok thørro fiskis vatnom ok nota brættom, laxafiskeri, for utan hwarn fæmpta fisk i laxakaromen som førra hawer lighat til ringxhult. Til hulkins thingx mere visso ok stadhfæstilse, hængir iak mit eghit incighle for thætta breff. Scriptum vaztenis Anno domini M:o CDXiii. dominica trinitatis [:18. juni 1412].

Att man hade denna rättighet, visar att Ringshult hade blivit en så kallad frälsegård med särskilda privilegier som skattefrihet och tillstånd att jaga och fiska på gårdens mark, något som det annars bara var kungen som fick göra. Lokalbefolkningen respekterade Bo Bosons krav på var femte fisk och bekräftade att han aldrig hade krävt annat.

Thæt scal allom viterlichet vara at vj thorder i harkrancarydh haquon smidher, esbiorn smidher Syunde laurenzson, oc jon franz kænnomps mz thæsso varo opno breue at vj varom atspordhe hwa [:vem] som rættelica ægher laxafischet i tranuas aa [Tranås å], tha vitnom vj nw j thæsso breue, oc bidhiom oss swa gud til hielp at thet sama fischerit hauer lighat til gardhen j tranuas, ohindat j [?]X aar, oc swa længe som herra bo boson lifdhe, oc sat j ringxhulte, tha hafdhe han ther eingte utj, hwazsthe j notadrættom j anne [:i ån], ælla oc j andro fischerj som j anne ær, æn swa længe han lifdhe tha krafdhe han tho licouel ey. Til mere visso oc større, beuaring, at vj for:de sculum varom edh oc ordhom til sta allaledhis som fore stander scriuat tha bidhiom vj vælborna mæn swasom herra thure bæinctzon oc herra Cristiern niclisson riddara, som thæssen ord oc eedh aff oss nw hørt haua at the laten theras jncighle hængia til thetta breff, thy at vj ey sielfue incighle hauom. Scriptum apud ecclesiam sæby Anno dominj M:o CD:o Xiiij:o dominica proxima ante sestum beatorum apostolorum philippi et jacobj [:29. april 1414].

Ringshult ärvdes efter Bo Bosson av hans son Knut Bosson Natt och Dag (d. 1436) och ägdes i mitten av 1500-talet av hans brors barnbarns barnbarns barn Erik Månsson Natt och Dag (d. 1563) (Källa för detta avsnitt: Joh. Almqvist: Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, Andra delen). Gården hade nu upphört att vara säteri.

Det var vid denna tid som trakten drabbades av Dackefejden, Sveriges mest blodiga inbördeskrig någonsin. Bondeupproret, som anfördes av smålänningen Nils Dacke, hade som mål att välta Gustav Vasa, som hade inlett en centraliseringspolitik som skulle samla riket under kungen. Ringshults ägare var kungatro, och granngården Hårdaholmen, som låg på Liljeholmens jord, ägdes av kungens hövitsman Måns Johansson, som även han kom från släkten Natt och Dag. Det var därför avgörande för dem att inte bondearmén skulle erövra området.

Tyvärr var bönderna långt bättre på att använda skogarna än kungens soldater, så kungens folk trängdes längre och längre norrut. Det lyckades nästan smålänningarna att vinna, och vid en tidpunkt var Jönköping och Kalmar de enda städerna i Småland som kontrollerades av kungen. Slutligen trängde de helt upp till Mjölby i Östergötland, och när det under vintern 1542-1543 utvecklade sig till ett större slag vid Kungshögarna omedelbart norr om Blåvik med runt 3.000 män på varje sida, hände det som folk hade fruktat – Nils Dacke och hans krigare brände en rad gårdar i trakten – bland annat Ringshult och Hårdaholmen.

Erik Månsson Natt och Dags son dog ung, och gården gick sålunda till hans mor Margareta Birgesdotter Grip (d. 1586). Sedan är det hennes brors barn som bor på Liljeholmen, även om deras mormor fru Ebba Månsdotter Lilliehöök (d. 1609) av någon anledning uppges vara ägare i 1616 flera år efter att hon dött. Svågern Herman Wrangel (d. 1643), som äger gården i 1632, verkar ha återupplivat säteriprivilegierna, men efter att Arrebo i Ekeby församling byggdes till hans hustrus niece Mauritz Holst (d. 1655), sägs Ringshult höra under detta säteri.

Inom kort såldes Ringshult dock till Peder Lillie (d. 1686), som anses vara det moderna Liljeholmens fader. Han ändrade namnet till Lillieholm. På mantalslistorna från 1600- och 1700-talet omtalas säteriet alltid som Ringshult som kallas Lillieholmen, och båda namn fortlever än i dag. Byggnaden fridlystes 1975, och på frislysningsdokumentet från 1971 står det fortfarande Liljeholmen eller Ringshult. Det finns även en källare som kallas Lillies Källare.

Peder Lillie ärvde även Hårdaholmen genom sin mor, och på så vis kom även Hårdaholmen precis som Blåvik att höra till Liljeholmen.

I 1651 sålde Peder Liljeholmen till sin bror överste Christer Lillie (d. 1673), som gav det i morgongåva till sin hustru Margareta Drake. Hon ärvde dessutom det omtalade Ukreda säteri i Sunds församling genom sin mamma, och periodvis delade de två säterierna på privilegierna. Christer Lillie hade själv ärvt hälften av granngården Fiskarp och köpte dessutom Flanhult av sin svåger Arvid Drake (d. 1687). Även dessa kom sålunda att höra under Liljeholmen. Samma sak gäller Kopparhult, som blev en del av Liljeholmens mark trotts att det låg i ett annat härad. På 1660-talet utvidgades fastigheten ytterligare med Bjärhult och Lyckö/Lycke i Malexanders församling och Arnäs i Torpa församling, som alla hade hört till Ekäng till dess. Många av dessa gårdar kom sedan att hysa släktens medlemmar.

Christer Lillie dog barnlös och lämnade säteriet till sin änka, men hans affärer hade inte varit lyckosamma, så han hade varit tvungen att överlåta säterier i Västergötland värda 800 daler silvermynt till Arvid Ribbing (d. 1678). När dessa säterier inom kort reducerades av staten, uppstod det en tvist mellan familjerna. De nya ägarna tyckte att det borde betalas ny ersättning eftersom säteriernas värde hade reducerats. Slutligen kände Margareta sig tvungen att 1688 sälja Liljeholmen med Hårdaholmen och Fiskarp till den nyadlade majoren Gabriel Gyllenståhl (1644-1705) för 3350 daler silvermynt. I gengäld erbjöd han att tillfredsställa hennes kreditorer. Lillies niece Beata Lillie (f. 1696) fick Flanhult, som därför inte längre kom att höra under Liljeholmen.

Gabriel bosatte sig på säteriet med sin hustru Maria Margareta Fahnehielm och kom så småningom att äga inte mindre än 60 olika gårdar och säterier i Östergötland och Södermanland. När Erik Alfort (1659-1730) gifte sig med hans dotter Maria Sophia Gyllenståhl, fick han överta Liljeholmen och järnbruket Börgöls Hammare i norra Östergötland.

Läs mycket mera om Lilljeholmens historia i det lokalhistoriska skriftet Från Sommabygd till Vätterstrand.

---

Byggnadshistoria

Det var Gabriel Gyllenståhl som byggde den nuvarande huvudbyggnaden i trä i mitten av 1600-talet. Timret i väggarna är av en ovanligt solid kvalitet och grovhet, något som kännetecknar hans byggnader (Källa: Ridderstads östgötaskildring 1917).

Byggnaden har genomgått omfattande ombyggnationer under både 1800- och 1900-talet, men anses också ursprungligen att ha varit en timrad envåningsbyggnad med den karaktäristiska kvadratiska entréutbyggnaden i två våningar. Säteritaket anlades emellertid i början på 1700-talet – förmodligen av Erik Alfort – och även flygeln, som har byggts i trä med sexdelad grundplan, tros att härröra från denna tid. Utsiktspaviljongen vid sjön lades till på 1800-talet, då även tornkrönet på manbyggnaden tillkom.

Innanför entrén finns det ett stort vardagsrum med smårutiga fönster och en gammaldags spis som tar upp en hel del av platsen, men ännu mer anmärkningsvärda är de unika vägg- och takmålerier i entrén och vardagsrummet, som har gjort byggnaden känd.

Väggarna täcktes i början av 1700-talet med färgrika karolingiska motiv i limfärg, som föreställer slott och trädgårdar, och i taket finns det monogram i rött och vitt.

Man vet inte vem konstnären var, men det finns liknande utsmyckningar i Barkmanska Gården i Linköping, så kanske var det samma konstnär. Man säger i trakten att det var en resande målare som blev kär i en av Liljeholmens pigor och stannade kvar en tid och målade väggarna medan han väntade på henne.
Sedan har det tillkommit nyare målerier dels under gustaviansk tid och dels av målaren Herman Norrman från Tranås (1864-1906).

D. 26. maj 1719 drabbades Liljeholmen av en våldsam eldsvåda då en hel byggnad på 17 x 10 m brann. Byggnaden rymde 11 rum, inklusive ett sovrum på övervåningen och två mindre kök och en källare. Inga ägodelar kunde räddas, och förlusterna beräknades till 3328.20 riksdaler silver.

---

Ägarhistorik

Efter Erik Alfort ägdes Liljeholmen av hans son, kapten Gabriel Ahlfort (1703-1780), och sedan från före 1783 av de två sönerna Eric Anders och Gustaf Adolf Ahlfort. Sistnämnda var dock förmodligen enbart medägare, eftersom han samtidigt uppges bo på Östanå i Åsbo församling.

Eric Anders dog 1800 och hans fru gifte sedan om sig med Fredrik Boursie. Dottern Elionora Christina Alfort tjänade hos dem 1816-1819, men annars bodde det inga släktingar på gården tills kusinen Lovisa Ögnelod flyttade in 1825.

1838 köpte Sven Johan Bergman Liljeholmen, och när han dog övertogs den av hans dotter Mathilda Augusta Bergman, som ägde den till 1894.

Under åren 1846-1850 bodde Gustaf Gustafsson från G3-grenen på gården med sin hustru Anna Lena Månsdotter. Man kan undra om de ens visste att de var släkt med Alfortfamiljen som hade ägt säteriet.

Nästa gången som någon från släkten som flyttade in på Liljeholmen var 1899 när Karolina Matilda Karlsdotter och hennes man Karl Axel Thorn från D3-grenen anlände som lantbrukare. De bodde kvar till 1905 då de flyttade till Tranås stad.

• ?-1701 icon-home Gabriel Gyllenståhl och Maria Margareta Fahnehielm.
• 1701-1753 icon-home Erik Alfort [1] och Maria Sophia Gyllenståhl
• 1703-1780  icon-home Gabriel Ahlfort [1.2] och Anna Brita Wetterström
• 1739-1837 icon-home  Eric Anders Ahlfort [1.2.3] och Ingrid Elisabeth Buss
• 1753-1799 icon-home  Gustaf Adolf Ahlfort [1.2.10] och Catharina Lovisa von Gertten
• 1816-1819 icon-home  Elionora Christina Alfort [1.2.3.4]
• 1825-1847, 1851 icon-home  Lovisa Ögnelod [1.2.9.3]
• 1846-1850 icon-home  Gustaf Gustafsson [1.1.4.4.4] och Anna Lena Jacobsdotter
• 1899-1905 Karolina Matilda Karlsdotter [1.2.11.8.2.3.1] och Karl Axel Thorn

Liljeholmen får inte förväxlas med Liljeholmen i Rimforsa, som byggdes ca. 1918 av släktingen Esbjörn Pontin och uppkallades efter Liljeholmen i Torpa  där han tidigare bott. Liljeholmen i Rimforsa blev senare Liljeholmens Folkhögskola.

---

Litteratur

Det finns ett reportage om Liljeholmen i Gods och Gårdar nr. 6 2004.

Här är ett annat litet reportage från boken Glömda pärlor och gamla bekanta – en resa bland östgötska slott och herrgårdar av Anneli Hedlund och Per Svensson, utgiven 2013 på förlaget Sköld Design.

---

Bilder

---

Dokument

icon-check  19-04-2023