Svåra tider på Liljeholmen – Erik Alfort och hans barn
Svenska – English
Från bortom havet – Alfortsläktens historia.
Kapitel 5
Svåra tider på Liljeholmen – Erik Alfort och hans barn
© Esben Alfort 2014-2023
Erik Alfort var kanske ingen lämplig man för Maria, men däremot är det ingen tvekan om att han hade en hel del gemensamt med sin svärfar Gabriel Gyllenståhl. Båda hade ett hett lynne och en vana att förvänta sig lydnad, och även Erik inlämnade regelbundet stämningar av sina grannar, sitt tjänstefolk och till och med sin dotter Maria Catharina Ahlfort, som inte fick veta förrän föräldrarna dött att de hade gjort henne arvlös. Erik blev alltmer irritabel, kanske på grund av ekonomiska bekymmer. Det var svåra tider för många, och familjen Alfort på Liljeholmen var inget undantag, men tack vare sonen Gabriel Ahlforts pionjärarbete inom lantbrukseffektiviseringen lyckades de överleva och frodas på de magra jordarna vid Sommen under generationer. De omaka föräldrarnas tredje barn Carl Henric Ahlfort dog under ett fälttåg i Finland, men innan dess hade han hunnit få en oäkta son som adopterades av familjen.
Erik Alforts alltmer irritabla humör kanske delvist berodde på växande ekonomiska bekymmer allt eftersom Sverige drogs in i allt kostsammare krig av den krigslystne Karl XII, tills denne slutligen mördades av en svensk kula 1718. Fredsslutet med Ryssland 1721 blev det definitiva slutet på Sveriges dominans i Östersjön som tagit sin början när Eriks pappa och de andra engelska skeppsbyggmästarna invandrat från England i mitten av 1600-talet för att bygga upp en stark svensk flotta. 1720- och 30-talen var verkligen ingen gynnsam tid för en familj som var beroende av flottan och armén som inkomstkälla; Sverige hade knäckts som supermakt och alla rikedomar som nyligen strömmat in från alla väderstreck tog plötsligt stopp. Fredsavtalet med Ryssland innebar att det hade blivit dags att betala alla räkningar och städa efter ett mycket långt och överdådigt kalas.
De bevarade källorna kan tolkas som att Erik var ganska deprimerad under denna tid, och penningbrist kan ha varit en del av förklaringen, även om detta aldrig framgår uttryckligen. Alla hans svärfar Gabriel Gyllenståhls ättlingar höll på med militärt arbete, och de många fastigheterna som de ärvt från honom var kostsamma att underhålla. Dessutom såldes familjens järnproduktion från hammaren i Börgöl till Norrköpings kronofaktori, där det omvandlades till gevär för armén, så även denna sidoinkomst var beroende av de militära äventyren. Den här tiden kom följaktligen att bli mycket tuff för alla inom kretsen. Det gällde att hitta ett nytt sätt att hålla uppe status och levnadsstandard trots de nya utmaningarna.
Jordarna vid Sommen var mycket karga och steniga, så det var inte lätt att överhuvudtaget överleva på lantbruket om man inte hade bra mycket jord och många arrendatorer som kunde omvandla jorden till föda genom hårt arbete, och Liljeholmens ägor var inte särskilt stora. Fisket var viktigt för alla som bodde vid Sommen, men även det var begränsat.
De stora skogarna var den största outnyttjade resursen som de hade att tillgå. Mängder av stenar började nu röjas undan och staplas till gärdesgårdar för att komma åt ny åkermark, och skogar fälldes för att utvidga åkerlyckorna ytterligare. Kor släpptes ut i skogshagarna, och till och med i skogarna, för att de magra tillgångar som fanns skulle kunna utnyttjas till fullo. Eriks son Gabriel Ahlfort var en lantbrukspionjär som började experimentera med detta. Nya vägar byggdes för att komma åt fler potentiella åkrar. Torp byggdes längre från byarna än någonsin förut, trots att det fanns gott om vargar, järvar och lodjur i skogarna, vilket var en av orsakerna till att man tidigare hållit sig undan.
Trots att Erik själv avskedats från flottan långt innan det svenska stormaktsväldets slutliga kollaps påverkades alla omkring honom av de svåra tiderna; det skulle krävas någon utöver det vanliga för att lyckas upprätthålla Alfortsläktens ekonomiska och sociala ställning i detta läge. Efter Eriks bortgång tog sig emellertid Gabriel an denna uppgift med stor framgång. Nytänkande, slitsamt arbete och hängivenhet lönade sig till slut, som vi ska få se.
Förutom Erik och hans hustru ska vi även lära känna deras tre barn, som fick högst olika öden. Maria Catharina förälskade sig i en av drängarna på Liljeholmen och gifte sig med honom mot sina föräldrars vilja. Hon gjordes sedan arvlös för detta, något som vi ska höra mycket mera om. Hon och hennes man kom ändå att grunda en stor släkt av bönder i norra Småland som blommade upp och fick stora framgångar tack vare ett arv som mamman beslöt att ge barnbarnen vid sin död och den frälsejord som de även lyckades ärva, både med och mot mammans vilja. Brodern Gabriel blev kapten, seglade på de stora värlshaven, men friade i hemlighet till sin adliga kusin Anna Brita Wetterström under ett besök hemma, och återvände sedan till Liljeholmens Säteri för att gifta sig med henne efter att pappan gått bort. Lillebror Carl Henric, som var 10 år yngre än Gabriel, dog under ett fälttåg i Finland, men hann få en oäkta son som vi tyvärr vet väldigt lite om.
I detta informationstäta kapitel ska vi ta oss an Eriks talrika rättegångar och tvister med grannarna, skandalen kring hans dotters giftermål, sonens pionjärarbete inom lantbruket som hjälpte familjen genom de ekonomiska svårigheterna, och deras lillebrors alldeles för tidiga bortgång i Finland. Gabriel efterlämnade en fascinerande dagbok om sina ungdomsresor på världshaven, så hela kapitel 7 kommer att handla om hans upplevelser utomlands och den romantiska historien kring hans giftermål. Men först ska vi få ta del i livet på Liljeholmen.
Eriks tvister
Erik och hans hustru Maria Sophia var inblandade i talrika rättegångar genom åren, fast de hade en ovana att inte dyka upp, oavsett om de var kärande eller svarande, så de fick ofta betala böter för olaga frånvaro.
Vid den här tiden löstes alla jäv i rätten eftersom det var det viktigaste forumet – förutom kyrkan – där man kunde vädja till en högre myndighet. Därför kan vissa mål också kännas rätt obetydliga för oss. Till exempel stämdes Eriks hustru och dotter 1725 av grannen kapten Ekerén för att de påståtts ha förolämpat hans hustru Greta Torpadia. Man ska förstås komma ihåg att detta även var en tid då ett dåligt rykte kunde vara oerhört skadligt för en respektabel kvinna. I detta fall visade sig dock de anklagade var oskyldiga; det var i själva verket en fröken Maria Christina Rosenquist som tanklöst uttalat de nedlåtande orden. Rätten övertalade familjerna att helt enkelt bli vänner igen, och målet lades ner. På så vis undveks ytterligare skandal för alla inblandade parter.
Ofta gällde det förstås pengar. Erik hade som ägare till ett säteri vissa rättigheter och plikter, och samma sak gällde hans arrendatorer. Både bönder och torpare var normalt sett förpliktade på att ersätta timmer som ruttnat, återuppbygga utslitna gärdesgårdar osv., och eftersom de hade begränsade resurser så var det inte alltid som de fullföljde sina plikter. Erik hade knappt anlänt till församlingen förrän han började klaga på detta. När en syn på Liljeholmen i samband med hans ankomst inte bara visade på trasiga logelås och portjärn, utan även ruttna fönsterkarmar och fönsterbrädor i byggnader som var i hans ägo, så blev han arg. Dessutom var trädgården och humlegården misskötta, och planket hade eldats upp. Det var hans första rättegång, men hans svärfar hade lärt honom hur man gjorde.
Det visade sig att arrendatorn i fråga var änka, och ingen av hennes fördetta makar hade någonsin skrivit på något kontrakt med dåvarande ägaren Gabriel Gyllenståhl vad gällde underhåll.
Capiten wid kungl. Amiralitetet Edel och Manhaftig Hr Erich Ahlfort, tilltalte Enkian hustru Catarina Månsdåtter Kling i Aspenäs om huusröta på des med sin fru Ehrhållne Sätesgårdh Lilliehollmen i Torpa Sn hwilken af LendzMan Lars Persson, Nembdemännerne Bengt Carlsson i Salfwarp, och Jöns Jönsson i Förnähss d. 4. Novembr 1701 besichtat är, och bestijger medh fehlachtigheterne på Gierdzgårdarne till 415 Rdr [Riksdaler] 14 öre Kmt [Kopparmynt]. Enkian swarar att hennes första Man heet Jonas Persson som antog gården för Arrende af Hr Majoren Gabriel Gyllenståhl Nembl. 160 Rdr Kmt. Den Andre heet Måns Jonsson som äfven åtog sig det samma, men intet Contract eller aftal giort medh Någondera om huusrötan (…) 2o giör Hr Capiten åtal på 2ne Portjern medh Klinkor sampt en logelås, 9 st. fönster och fönsterfoder dertill (…)
Då inget uttryckligt avtal fanns, frikände häradsrätten arrendatorsänkan.
I stället började Erik då genast klaga på skicket på ridvägen från Liljeholmen över Torpön till Torpa kyrka – ett klagomål som han återkom med regelbundet genom många år. Minst en medlem av alla hushåll var förpliktad att närvara vid varje gudstjänst, så kyrkvägen var oerhört viktig, inte minst för familjen Alfort som tvingades korsa sjön till Torpa varje söndag då det inte fanns någon kyrka på Norrsjölandet vid den tiden. Det var markägarna där kyrkvägen passerade förbi som var skyldiga att underhålla den, och den skyldigheten försummade de enligt Erik.
Sädan beswärade sig Hr Capiten Ahlfort Öfwer Kiörkiowägen emillan Lilliehollmen och Torpa Kiörkia som är Myckett elak att Rijda 1½ Mihl långh, warandes den wägen desutan Marknas- och Tingz- sampt qwarnewäg. Ty afsades att LendzMan skall tillhålla wederbörande ath Rödia samma wäg hwar på sin äga, der som är deruthi försummelig stemmes hijth att Böta för tresko.
Ydre Härads dombok
På grund av Sommens storlek kan det ofta blåsa upp farliga vindar på sjön, och därför kan det vara minst lika farligt att korsa sjön i roddbåt på sommaren som att korsa den med släde på vintern. Faktiskt så drunknade det folk i sjön årligen, och de som inte kände till sjöns nyckfulla lynne råddes att stanna på land. Vägen över Torpön, som minskade avståndet som man var tvungen att resa över sjön, var sålunda av oerhört stort värde. Familjen på Liljeholmen red vanligtvis över Torpön till en punkt mittemot kyrkan, där de sedan bytte till roddbåt på sommaren eller red över isen på vintern. Familjen verkar dock även ha varit delägare i Dragsnäsbron mellan Torpön och fastlandet längre söderut, och det är lite oklart varför de då valde att ro sista biten om detta är sant. För att inte riskera att komma för sent till gudstjänsten hade de sett till att klockaren inte fick börja ringa med kyrkklockorna förrän de hissade en flagga på Torpön som visade att de var på väg i kyrkobåten. Det var inte vem som helst som kunde få i stånd ett sådant avtal med kyrkan.
Arrendatorer tilläts inte fiska i sjön eller samla ved utan särskilt tillstånd, fast ibland hände det ändå att folk frestades att utöka sina små intäkter genom olagligt fiske. 1704 anklagade Erik sålunda en Jon Nilsson i Brandsnäs, gården mittemot Liljeholmen på Torpön, för att han tagit fiskar från Liljeholmens del av sjön. Det visade sig emellertid att Jon endast konfiskerat fiskar som ett par fiskare hade fångat i vad som han trodde var hans fiskevatten.
(…) Gabriel Jonsson i Eckellbo berättar, att han war med fiskaren Jöns och meta, först på Lillieholms watten och senn på Brandnähs grund, och innan Jon kom dijt till dem, så hafwa der fådt opp 4 st. fiskar, 3: Jöns och 1: Gabriel, Jon tillstår sig tagit ifrån dem 6 st. fiskar efter de dem upmett på hans watn Uthan lof (…)
På 1710-talet klagade Erik regelbundet på uteblivna betalningar från arrendatorer, ruttna hus osv., och i flera fall visade sig dessa klagomål efter närmare undersökning vara oberättigade. 1711 anklagade han sålunda en f.d. arrendator i Blåvik, Lars Larsson i Arrebo, för att han tagit timmer från tomten utan lov och dessutom lämnat sitt arrende i förtid. Han klagade även på att arrendatorn inte betalat räntan, och slutligen på att han lämnat byggnaderna i ruttet skick. Det visade sig emellertid att orsaken till att Lars hade lämnat arrendet var att Erik hade hindrat honom från att ta ett visst mått timmer som han var berättigad till och sålunda tvingat honom leta upp timmer någon annanstans. Detta var ett brott på kontraktet från Eriks sida, så hans arrendator hade rätten på sin sida när han lämnade arrendet. Rötan hade uppstått efter att han lämnat torpet, därför att Erik hade försummat skötseln efteråt.
I likhet med sin svärfar kunde Erik förmodligen inte skriva mycket mer än sitt namn, så han hade folk som hjälpte honom. 1712 hade han så mycket att klaga på att hans advokat Nils Svensson i Gunnarstorp gjorde en lista på hela 9 klagomål mot en viss Jonas Eriksson som bott på Hårdaholmen och som var skyldig Erik pengar för olika tjänster. Betalningarna var två år försenade, och återigen tycks anledningen vara den att bonden lämnat gården i ilska 1710 på grund av de outhärdliga förhållandena som kaptenen förorsakat honom. Rätten fann det svårt att sympatisera med Erik i dessa mål. Faktiskt så kan man inte låta bli att imponeras av hur rättvist och effektivt rättssystemet faktiskt var, även i lantbrukstrakter med starka herremanstraditioner och män som Erik Alfort och Gabriel Gyllenståhl, som inte precis var enkla att tas med. När jag läst rättegångsdokumenten från denna tid har jag inte sett ett enda fall då herremännen blivit favoriserade på bekostnad av de mindre maktfulla – eller tvärtom för den delen.
1715 var Erik återigen vittne mot samme Jonas Eriksson, som då anklagades för att han inte betalat för ett par skinnbyxor som han köpt åt soldaten Per Hurtig tre år tidigare. Denne Per Hurtig togs för övrigt senare som krigsfånge och skickades till Højby vid Sjællands Odde i Danmark, där han bestämde sig för att stanna resten av livet. Fastän han redan hade en hustru i Sverige gifte han om sig och vägrade återvända till Sverige, då han sade sig vara mycket bättre stadd i sitt nya liv.
Det året förorsakade kaptenens dåliga uppförande gentemot sina arrendatorer en obehaglig situation då en arrendator, Sven Månsson i Kopparhult, vägrade betala sin skatt som Erik erlagt för honom, och dök upp på Liljeholmen med hot och våldsamt uppförande mot hushållet i Eriks frånvaro.
(…) för dhet han uppå Hr Capitens gård Lilliehollmen i hans frånwaru med otijdiga ord, stojande sampt hugg och slagh hotat dess follck, då honom blef befallt Skattning Contribution för hemt [hemmanet] Kopparhullt erläggia som Hr Capitein för honom betallt.
Då mannen tydligen var farlig, påstod sig Erik vara otrygg på hushållningens vägnar, så han krävde dels myndigheternas beskydd och dels att våldsmannen skulle hållas i förvar. Häradsrätten var inte alls övertygad om att sådana drastiska åtgärder skulle vara nödvändiga. Erik hade fem andra klagomål mot honom. Striden hade ursprungligen uppstått när Erik anklagat honom för husröta utan att ens besikta de förbättringar som Sven faktiskt gjort. Sven erkände att han inte betalat skatten, men var arg över de övriga klagomålen.
Erik verkar senare ha givit igen mot Sven, om det då är samma Sven Månsson som han 1719 anklagar för att ha legat med gifta kvinnan Lisbetta Simonsdotter från ett torp på Liljeholmens ägor. Sven var också gift, så det var ett fall av såkallat dubbelt hor, ett allvarligt brott. Lisbettas man råkade emellertid vara samme soldat Per Hurtig som blivit tillfångatagen i Danmark och som gift om sig där. Lisbetta hade inte sett honom på 8 år och hade inte precis dåligt samvete vad gällde honom. Hon erkände med en gång, eftersom händelsen gjort henne gravid, men Sven som inte hade någon ursäkt att ge, förnekade allt.
Kanske var det den växande osämjan med torpare och bönder och känslan att myndigheterna jämt tog motpartens parti som slutligen knäckte Erik. Han kanske började känna sig förföljd och ensam i världen; han var inte hemmastadd i den tillvaron som han hamnat i, och han anpassade sig mycket illa. Hustrun hade han alltid behandlat dåligt, men nu började han bete sig oacceptabelt även i häradsrätten. Hans nästa uppträdande i rätten är ett exempel på detta.
Hr Capiten Ahlfort uthfor wid detta med hårda ord och ropande, swärjandes åthskilliga gånger dyra Edher, byskyllandes Lendzman, Nämbdemännen som till honom skickade blifwit sampt FiärdingzKarlarna att dhe af afwund uthsökia Cronopenningarna hoos honom (…)
Fogden hotade han med en personlig stämning. På mindre än fem månader hade allt vänts upp och ner; nu var det Erik som anklagades för att inte betala sin skatt, och han var den som reagerade våldsamt och ropade svordomar i rätten. Konstigt nog verkar dessa våldsamma utbrott ha varit helt onödiga om vi ska tro domböckerna, för han motsatte sig tydligen inte alls att betala, utan det verkar mer ha varit en personsak, och kanske en ensidig sådan. Det var en sak att frun klagade på hans beteende och försökte ändra på honom, men att ha myndigheterna emot sig var direkt förnedrande. Inte undra på att nämndemännen nog kände att risken var minst lika stor att Erik skulle bete sig våldsamt som att hans arrendator skulle göra det. Han var ingen lycklig man, och det drabbade folk i hans omgivning.
Medan han de senaste 15 åren nästan oupphörligen varit inblandad i rättstvister så dök han knappt upp i häradsrätten under det följande årtiondet. Han verkar helt ha förlorat sin kämparglöd, och han tycks överhuvudtaget inte ha sökt sig till rätten igen om han kunde undvika det. Å andra sidan började han möjligen sätta mer värde på sin hustru och sina barn vid den här tiden. Paret fick faktiskt en son 1713, och de två andra barnen blev tonåringar och behövde mer uppmärksamhet från föräldrarna. Dessutom måste man komma ihåg att Erik hade passerat 50, så någon sorts 50-årskris skulle inte alls vara oväntad, särskilt med tanke på att hans hustru var 23 år yngre än han.
Vid nästa ting i februari 1716 tänkte rätten straffa kaptenen för hans respektlösa beteende, fast han dök inte ens upp, utan skickade en av sina torpare med en papperslapp om att han var sjuk och inte förmådde lämna sängen. Målet uppsköts därför till juni, då han emellertid återigen uteblev. Den här gången skickade han sin notarie Israël Stenberg, som gjorde saken värre genom att anlända berusad och ösa smädesord över nämndemännen. Målet uppsköts till den följande dagen, då skrivaren återigen anlände i berusat tillstånd. Både Erik och hans notarie fick betala dyra böter för det oacceptabla uppträdandet.
1716, 14 Junii §14. Uti upskjuten sak rörande några svordomar och oqvädinsord dem Cap. Erik Ahlfort på Liljeholmen fält dels inför Rätten, dels mot executionsbetjente, och hvarföre han på Landsh:s befallning var af Fiscalen tilltalad, förmäler protocollet – ‟Hvarpå v. Fiscalen Mörck sig instellte, men Capiten intet, utan Notarien Israël Stenberg, hvilcken utan någon den ringaste heders wijsande hehl drucken kom in för Rätten, blunnandes hårdt och wrångt lenge med det wänstra ögat, icke kunnandes deraf annat förmärkias än att han på någon i rätten war wred, – säijandes dhertill med åth Fiscalen, honom till föracht, dhen här karlen ser illa uth, han synes grym och är dåck blijd, – Stenberg skimphade Lendzman Fundzbom och Nembdeman Jöns i Svensbo i det han hotade Lendzman, att han skall vara honom wuxen och gifwa honom an på wederbörlig ort och knyta opp byxerna på Jöns i Swensbo uti K. Håfrätten med mera wrångt och skimpheligit som han utan försyn uthkastade”.
Sedan höll sig Erik borta från häradsrätten ända tills en ödesdiger dag d. 26 maj 1719, då Liljeholmen drabbades av en katastrofal eldsvåda. Branden förstörde en hel byggnad om ungefär 17 x 10 m med totalt 11 rum, inkl. två sovrum på övervåningen och två mindre kök i undervåningen förutom en källare. Inga ägodelar lyckades man rädda ur elden; den förlorade summan motsvarade 3328.20 riksdaler silvermynt. I enlighet med hans nya försiktiga beteende gentemot myndigheterna var Erik okarakteristiskt passiv vid synen som gjordes efter olyckan. Rätten fann att inget tydde på att han på något sätt varit skyldig till branden.
Sina gamla mål kunde han inte backa ur. 1726 uppnåddes äntligen ett avtal i ett jäv med grannen på Eklabo om torpet Baggemålen, som hade varit ämne för en rättstvist som pågått ända sedan 1715. Faktiskt hade det sina rötter i tiden då hans svärfar Gabriel Gyllenståhl hade sålt ifrån Eklabo. Frågan hade då uppstått huruvida Baggemålen tillhörde det sålda Eklabo eller Eriks Blåvik. Den här sortens ägotvister var mycket vanliga, för när man ägde en massa mark som man inte själv besökte särskilt ofta, så var det ganska lätt hänt att man glömde exakt vem som ägde ett visst torp – till stor förtret för dem som bodde där, som ibland ombads göra dagsverken på två olika säterier samtidigt därför att båda herremännen var av den uppfattningen att de ägde marken där torpet stod.
Erik menade på att Baggemålens juridiska status visade att det hade tillhört ett säteri, och han påpekade att det säteriet måste ha varit Blåvik, som haft denna status 1654-1660. Det visade sig emellertid att även Eklabo hade varit säteri 1669-1680, så argumentet dög inte. Rätten inkallade då vittnet Knut Patkull, som berättade att han ofta haft nöjet att jaga i skogarna runt Baggemålen under sin morbror Christer Lillies (som Liljeholmen uppkallats efter) tid, och han hade alltid fått veta att Baggemålen hörde till Eklabo. Rätten fann sålunda att Baggemålen hörde till Eklabo och inte Blåvik. Vi vet dock från andra källor att Knut Patkull inte var något pålitligt vittne, och mycket tyder på att Erik faktiskt var den som hade rätt. Han tyckte definitivt det och överklagade därför målet.
En ny syn anordnades 1716, men av någon anledning dök endast sex av de erfordrade 12 nämndemännen upp i skogen vid Baggemålen för att mäta och syna rågångarna. När den stackars domaren dessutom misströstade över att behöva pressa sig genom de täta snåren och korsa träskmarkerna så dömdes hela synen ogiltig. Först tio år senare gjordes en ny syn, denna gång med det korrekta antalet nämndemän, fast innan ett beslut kunde fattas, kom parterna själva överens för att på så sätt begränsa kostnaderna. Det hade redan varit en mycket kostsam process; båda parterna kunde faktiskt ha köpt det omstridda torpet flera gånger om för alla pengar de lagt ut på rättegången. De enades nu om att Baggemålen hörde till Blåvik som Erik påstått från början.
Eriks förhållande till hustrun hade bättrats under de senare åren, och kanske hade han slutligen börjat bli vuxen och lugna ner sig. Fast ju mer han betedde sig som en herreman desto mer plågades han av att hustrun var av högre stånd än han. Så länge som han kunde fortsätta leva i minnet om sitt forna liv i flottan kunde han också känna sig betydelsefull och hedervärd, men så fort han verkligen började leva i acceptans av sitt nya liv som lantbrukare på säteriet blev det också tydligt för honom att det enda som räknades här var adelsstatus. Som nämnt i kapitel 2 retade detta honom så pass att han 1723 skickade ett brev till myndigheterna där han argumenterade för att han borde adlas, då han tjänat sitt land troget i 32 år. Hans vädjan avslogs.
Han drogs vid den här tiden in i en ny rättstvist gällande en liten ö i Sommen vid namn Fiskarp Ö, och den rättegången skulle komma att dröja ända till hans död. Den stora frågan var huruvida denna ö ägdes till Fiskarp, som lydde under Liljeholmen, eller till Brandsnäs på Torpön på andra sidan vattnet.
Erik hade laga förfall vid synen på ön 1729 på grund av ett allvarligt benbrott som blivit svårt infekterat. Vid den andra synen under hösten kunde han fortfarande inte lämna sängen, och han orkade inte heller instruera en ersättare. Folk hade förstås tröttnat på hans ursäkter vid det här laget, men den här gången var det verkligen allvarligt. Ett år senare dog han av infektionen; hans son Gabriel, som då var i Cádiz i södra Spanien efter en resa i Medelhavet, fick meddelandet om faderns död i ett brev.
[1729] 18 december är min salig fader Capitain Erik Ahlfort hemma på Lillieholmen bliven död, sedan han merendels ett helt års tid legat på säng efter det han brutit sitt högra ben av sig, 73 år gammal.
1730 d 20 januari är dess andelösa lekamen bliven hederligen begraven vid Torpa kyrka uti vår morfaders grav. Detta är mig igenom brev berättat.
Fotnot: Som tidigare nämnt var Erik förmodligen 70 år när han dog, som uppgivet i kyrkboken. Antingen har en av källorna fel, eller så lästes ovanstående dagboksnotat fel av den som gav ut dagboken på 1950-talet. Jag skulle väldigt gärna vilja få tillgång till originalet, som gått i arv inom A-grenen.
Belöningen för hårt arbete – Gabriel Ahlfort
Låt fem år passera. En kraftigt byggd man som ser ut som en sjörövare närmar sig Liljeholmens Säteri på hästrygg. Det väderbitna förväntansfulla leendet tillhör Eriks äldste son, kapten Gabriel Ahlfort, som just återvänt från sina resor för att kunna gifta sig med sin unga kusin Anna Brita Wetterström och ta säteriet i besittning efter pappans bortgång. Han vet att det kommer att krävas mycket slitsamt arbete om han ska kunna upprätthålla familjens ställning, men han är inte rädd för att ta i; han har rest på världshaven under många år och har överlevt sjörövaranfall, oväder och dödliga sjukdomar. Värre än så lär det väl knappast bli.
På Somviks Säteri på andra sidan sjön har moster Hedevig Gyllenståhl bosatt sig med sin pappas sekreterare Anders Wetterström efter att hennes första man, löjtnanten Gustaf Adolf Macklier gått bort. Det var dit som Gabriels mamma så ofta flydde från Erik när han blev outhärdlig.
Barnen från Hedevigs två kullar samsas inte, och de ska faktiskt komma att ligga i tvist med varandra det mesta av livet. Hennes två barn av första äktenskapet Maria Catharina och Johan Gabriel är nu i trettioåren och har flyttat hemifrån. Den förra, vars dop tycks ha varit anledningen till att Erik ursprungligen kom till trakten och träffade sin hustru, har gift sig med major Carl Gustaf Gripensköld och bosatt sig på det närbelägna Stjärnesand Säteri; ett av deras barnbarn ska så småningom bli fru till Gabriels son Gustaf Adolf Ahlfort.
Ingen av hennes fyra mycket yngre halvsyskon är än så länge gifta, och de som inte har fullt upp med militära karriärer bor kvar på Somvik, inklusive Gabriels förlovade Anna Brita. Han ska rida dit och träffa henne med en gång efter de många åren på havet. Han har inte varit hemma i Sverige på åtta år, men han har aldrig glömt henne eller löftet som han gav henne förra gången han var där, när hon var 10 år och han 22.
Hans andra moster Märta Gyllenståhl har gift sig med vice häradshövding Johan Svanhals. De har nio barn i livet, varav många är beroende av militären för inkomster, eller ska komma att bli så inom få år. Någonting måste göras för att säkra livsunderlaget för de kommande generationerna, och Gabriel tar beslutet att göra allt han kan för att vända motgångar till fördelar. Det finns ju så mycket man kan göra om man bara tar i.
Anledningen till att en tidigare ägare av Liljeholmen, Christer Lillie, hade tillerkänts säteristatus för Eklabo var att lantbruksförhållandena på Liljeholmen var så ringa att han tvingades flytta därifrån. D. 13 november 1668 skickade han ett brev till landshövdingen där han bad att få Eklabo värderat och godkänt som säteri.
(…) angående min säthegård Lillieholm, hwilken utaff en fast ringa lägenhet ähr beskaffat, i åcker, ängh, skoug och marck sampt andra behörliga medell; så att iagh der uppå intet hafr mig kunit oppehålla utan ähr worden nödgat att besittha migh her neder i Landzorten i Smålandh, hwarest dock en swulten och mager ort ähr att wara och boo här, men nu i medler tidh för twå åhr sedan war migh en gård Eklabo ben:dt [benämnd] utj Eekby-Rinna sochn Giöstrings hd beleget, nästan migh ödhe bleffwet, aff orsak att åboenden för sin boskaps bortmistande nödgades att (af)säga sigh gårdhen och därföre nu siälff hafr tagit gårdhen och den nu i tu åhr bruka låtit, och ähr sinnat der mig eet Säterij opprätta, och allerede oppsatt, der en bygning der att hålla om Gudh will min egen afwell, mig dertill understöder och till hiälp för Lillieholms ringa lägenhet skull, altenstundh der ähr med fiske, skoug och marck sampt andre behörige medell af en tämelig godh beskaffenhet (…)
Hans begäran bifölls, men Liljeholmen fortsatte ändå vara det viktigaste säteriet på Norrsjölandet – delen av Torpa församling som låg norr om Sommen – trots de magra och steniga jordarna. En viktig anledning till detta var nyssnämnde Gabriel Ahlforts (27/10 1703 – 10/1 1780) arbete med att utveckla lantbruket. Han blev vida känd för sitt engagemang, sin pionjäranda inom utvecklingen av ett effektivare lantbruk och sin uthållighet i främjandet av dessa ambitioner. Till och med stockholmsborna kunde läsa om hans bedrifter när ett reportage i Inrikes Tidningar lyfte fram hans arbete.
Capitaine-Lieutenanten Ahlfort, har wid dess hemwist Liljeholmen i Östergöthland, Torpa Sockn, Hemmanet Håraholmen och Torpet Heggarp, m.m., oagtadt sin ringa förmögenhet, gjort öfwer 1300 famnars Stenmur, och på ganska små bottnar wäl upstapladt 13 a 14 Stenrör til et; gjort 8 Stenhus utan Ler och Kalk, samt Blockhus under en Sågqwarn af Sten; brutit och stensatt sine nödige Wägar, m.m. Han har gifwit här å orten bästa eftersyn til Åkerbrukets förbättring, på de stenige orter; och äger beqwämlige Wärktyg til Arbetets lättande, samt kan wisa huru de wid Arbetets förrättande skola brukas.
Inrikes Tidningar, 21/11 1772
Den sista meningen är mera betydelsefull än man kanske skulle tro; till skillnad från sina grannar var inte Gabriel rädd för att smutsa ner sig och ta del i det fysiska arbetet på lantbruket. Han hjälpte gärna till när alla stenar skulle röjas bort och staplas till gärdesgårdar – det var faktiskt ett stort nöje för honom efter att hans dagar i flottan var över. Stockholmsborna tycks ha funnit hans engagemang prisvärt, men hans likar i hemtrakten tyckte att det var rätt ut sagt förargligt. Att själv ta del i arbetet på åkrarna visade på att man inte hade råd med arbetskraft, så det var absolut inget som gav anseende.
Den något excentriske Gabriel brydde sig inte om vad grannarna tänkte, utan han hjälpte gärna sina sex arbetskarlar bygga det stora antalet stengärdesgårdar och rösen som prytt åkrarna ända sedan dess. Om inte hans egen entusiasm räckte till för att hålla i gång karlarna, så uppmuntrade han dem med en flaska brännvin som han bar med sig under jackan. Det hade inte varit en riktig arbetsdag om inte två famnar ny stengärdesgård hade staplats innan kvällen; ”ett karlastycke” kallade han ett sådant dagsverke. Kanske är detta en antydan om att det slitsamma arbetet hjälpte honom att känna sig som en riktig man och skapa sig en maskulin identitet på land på ett sätt som hans pappa aldrig lyckats med.
Det sägs att Gabriel var en massiv karl, och han kunde vara mycket grov när han kände för det, men samtidigt berättar en av hans arrendatorer som tidigare varit dräng på Liljeholmen att både Gabriel och hans hustru var mycket vänliga och gästfria mot alla som kom till dem. Man får känslan att han nog var en sådan människa som antingen är vän eller fiende för livet.
Fiender hade han absolut; hans frus halvbror Johan Gabriel Macklier var en sådan. Han var som Gabriel tvungen att jobba i åkrarna med sina mannar, och han hade inte ens råd med egna kor utan fick hyra dem. Det lilla som han hade över gick åt med rättegångskostnader i jäv med halvsyskonen. I en sådan tvist förlorade han hemmanet Skurebo till Gabriel. Det hade tidigare räknats till Somvik, och folk i trakten sade senare att Gabriel blivit mycket missnöjd när han fick reda på exakt hur fattig Macklier hade blivit, för om han vetat om det så hade han fortsatt rättegången tills han fått Somvik med! Med tiden lyckades dock även Macklier återuppbygga något av sin familjs forna förmögenhet och ställning.
En gång bråkade Gabriel med grannen Fröberg om en skog vid Flaskarp i utkanten av Liljeholmens ägor. Gabriel ville bygga en timmersåg där, men Fröberg protesterade: I Blåkulla ska Du så heller, om Dina horor ej pissa hop så mycket vatten att hon därmed kan gå. Du är snorig, varefter han vred Gabriels näsa sned. Det slutade i en rättstvist som Gabriel vann. Historien har berättats av brukspatron Carl Daniel Burén på Boxholms Bruk, som 1780-1812 förde en dagbok full med värdefulla berättelser .
Om man frågade Gabriels söner, så kanske han ändå haft lite för bråttom med att se till att det byggdes två famnar stengärdesgård pr. dag, för efter hans död påpekade de att gärdesgårdarna var ett stoll-göra – de höll redan på att rasa ihop på många ställen. Ändå lade Gabriel onekligen ner enormt mycket arbete och lyckades arbeta upp sig, först genom sin maritima karriär och sedan som lantbrukare, och han säkrade därmed familjens levebröd och ett arv åt de kommande generationerna. Genom stort engagemang och slitsamt arbete lyckades han skapa inkomster där inga fanns, genom att vara en pionjär på effektivare lantbruksmetoder och bättre utnyttjande av knappa resurser.
Hon gjordes arvlös för sin kärlek – Maria Catharina Alfort
Gabriels syster Maria Catharina Alfort (7/8 1702 – 31/10 1781), som var ett år äldre än han, var en attraktiv partner tack vare sin adliga och förmögna mamma, och fastän hon till en början sade sig inte vara inklinerad att gifta sig så var det inte ont om erbjudanden.
I mars 1724 besökte bokhållaren Georg Ramberg Liljeholmen med denna baktanke. Han jobbade hos faktor Mårten Rääf på Norrköpings kronofaktori dit familjens järn såldes, och kände sålunda familjen genom dessa affärer. Hennes föräldrar var positivt ställda till honom, förutsatt att han lämnade sitt jobb och hittade något mer passande. Erik diskuterade sedan saken med sin dotter, som sade att hon inte ämnade gifta sig med någon för närvarande. Intressant nog så tycks inte Erik ha försökt pressa henne vid det här laget. Kanske hoppades han fortfarande att en annan bättre man skulle dyka upp – någon med ett stiligt cv; kanske till och med någon kapten eller löjtnant! Ramberg tvingades sålunda vänta och hoppas på att hon skulle ändra åsikt.
Marias mamma var till skillnad från sin man en oerhört aktiv part i ärendet. Hon gillade bokhållaren, och hon försökte skynda på processen genom att ständigt skicka brev till honom där hon uppmanade honom att bevara hoppet och lämna sitt jobb så fort som möjligt för att få bort sista egentliga hindret. Han var lite tveksam mot detta, då han hade en säker inkomst och kanske inte skulle kunna få en annan sådan ställning.
Det verkar faktiskt som att Maria möjligen under ett skede accepterade honom som sin framtida make när hon någon gång i framtiden skulle vara redo att gifta sig, och att hon till och med tog emot två guldringar som bevis för det påtänkta giftermålet, förutom andra gåvor, fast då Ramberg ännu inte lämnat sitt jobb skrev mamman till honom för att förmå honom ta detta sista steg.
Jag kan icke utan jag måste låta hr. Bookhållaren weta, om wårt tilstånd och att wij alla äro wid god hälsa, Eljest beder jag att I låter weta huru Reefven och I ären skilda åht. Maria låter hälsa Eder, hon står wid det som är, så framt I få någon god lägenhet.
Citat ur brev 12/6 1724, Göta Hovrätt 20/3 1727
Vi vet inte exakt hur Maria kände vid det här laget, förutom att hon förmodligen inte kände någon djup kärlek och verkligen hoppades på att någon annan skulle dyka upp i sista minuten.
Och då dök det plötsligt upp någon. D. 1 augusti gick åtminstone Eriks drömmar i uppfyllelse när en äkta amiralitetskapten anlände till Liljeholmen. Hans namn känner vi tyvärr inte till, men han blev snabbt vänner med Erik, och inom en vecka hade han fått hans välsignelse till ett giftermål. Erik var förstås stormförtjust – här var äntligen någon som han kände igen sig i. Hans förskräckta hustru hade däremot fått mer än nog av kaptener i sitt eget äktenskap och hade säkert tappat tron på kaptener överhuvudtaget vid det här laget, så hon gjorde allt hon kunde för att få honom ur vägen. Hon skrev dessutom skyndsamt ett nytt brev till Ramberg där hon försäkrade honom om att inget skulle kunna hända utan hennes välsignelse, och att hon tänkte stoppa detta.
Återigen vet vi inget om Marias känslor, men hursomhelst så lämnade kaptenen Liljeholmen tomhänt, och den följande våren var till och med Erik villig att låta bokhållaren få en ny chans, om han bara fick ett ”vackert” jobb någonstans. Även den här gången var hans hustru snabb att skriva till honom d. 27 april 1725, och hennes nästan bibliska uttryckssätt lämnade knappast mottagaren något alternativ. Han måste lämna sitt jobb.
Herren han utlät sig och sade: att om i skaffa Eder fri ifrån Reefwen, och få ett richtigt afskied ifrån honom, och att I kan få någon wacker Condition eller lägenhet, så kan det sig låta giöra, derföre beder jag att I ären så god och lagen att I aldeles blir skild ifrån Reefwen.
Citat ur brev 27/4 1725, Göta Hovrätt 20/3 1727
Han tog således avsked med sin arbetsgivare i den tron att alla uppmuntrande brev måste betyda att hans älskade Maria hade kommit till förnuft och snart äntligen skulle vara villig att gifta sig med honom. Möjligen var det vid den här tidpunkten som han gav henne ringarna för att hon inte skulle kunna ändra sig i sista minuten.
Tyvärr var detta exakt vad som hände, för Maria hade under tiden blivit kär i en annan man. Plötsligt hade hon inte längre något emot att gifta sig, men vad hon inte vågade tala om för sin pappa var att den hon ville gifta sig med var hans dräng på Liljeholmen Jonas Andersson. Erik skulle ändå snart komma att upptäcka det, och nöjd blev han inte. D. 3 november drog han faktiskt sin egen dotter i rätten för att hon legat med hans dräng. Det unga paret erkände omedelbart brottet och lade till att de skulle vilja gifta sig, men då pappan var emot förhållandet vände de sig till häradsrätten för att få hjälp. Nämndemännen tycks ha varit på det unga parets sida, fast då Erik inte dök upp vid rättegången, ställdes målet in till nästa ting och han bötfälldes lagenligt för sin frånvaro.
Ramberg blev rasande när han hörde vad som gått för sig; han hade förmodligen inte längre någon lust att gifta sig med Maria efter detta, men han krävde ersättning för alla gåvor som han givit henne genom åren och för att han lämnat sin anställning på mammans uppmaning. Erik tvingades dessutom betala ersättning till faktoriet i form av en ko och ett lass stångjärn från familjejärnbruket.
Det unga parets kyskhetsbrott verkar ursprungligen ha upptäckts i juni, då hennes mamma återigen skickade ett brev till Ramberg d. 17 juni 1725 där hon uppmanade honom att besvära sig att resa till Somvik.
(…) efter jag har så mycket angelägit att tala med Eder, och hwad som wij sku giöra med Maja, som så illa har burit sig åht: Jag försäkrar Eder att jag skall genom guds nåd wara richtig mot Eder att I skall få Eder richtiga betalning för Eder. Hr. Bokhållare kom hit, att jag får tala med Eder och giöra slut med Eder, hwad det kostar I har gifwit åht.
När uppmaningen till en början ignorerades upprepade hon den nio dagar senare.
Jag måste med största bekymber och förtret skicka de saker tilbaka, som jag aldrig har tänkt att giöra, men jag beder att hr. Bookhållaren är så goder och intet misstänker mig, för ty jag har aldrig annat tänkt, än att gud skulle wilja hafwa Eder tilsammans. Hr. Bokhållaren om det intet woro för beswärligit så res hit neder till Somwijk, att wij finge talas wid och giöra slut om hwad I skall hafwa för det I gifwit henne, derföre sågo jag gerna att I kommo hit neder sielf, hr. Bookhållare war så god och kom hit neder till Somwijk, för jag kan intet förtro henne mitt förtret och bekymber, det må I intet twifla, att jag skall med största tacksamhet betalat, och skall det söka att betala Eder för Eder godhet mot mig, fast jag intet rår för den elaka olyckan
Dessa är verkligen starka ord, fast märker man kanske en smula dåligt samvete bakom försäkringarna om att hon alltid velat det bästa för honom och bör frias från alla misstankar?
Med tanke på att Maria skulle komma att föda ett barn i maj 1727 är det tydligt att hon och Jonas fortfarande var tillsammans mer än ett år efter att deras förhållande först avslöjats. Hon ignorerade tydligen sina föräldrars motvilja fullkomligt, precis som andra kvinnor i släkten gjort förut.
Ramberg skickade senare ett brev till Torpa prästgård för att meddela prästen att inget giftermål kunde genomföras mellan Maria och Jonas då hon redan var förlovad med honom. Denna utveckling måste ha ändrat betydligt på saker och ting för häradsrätten och kan möjligen ha försenat den juridiska processen ytterligare. Konstigt nog verkar målet nämligen inte alls figurera vid det följande tingsmötet i februari.
Erik beordrade sin hustru att absolut inte lägga sig i; som mannen i hushållet borde han hantera saken för dem båda. Hursomhelst så stämde Ramberg i oktober 1726 Erik för hans förnekande av att paret varit förlovade. Han krävde dessutom fortfarande ersättning för gåvorna till ett värde av 120 riksdaler kopparmynt, och för att han förlorat sin ställning på faktoriet. Till Eriks förvåning visade det sig att han själv i sin tur tydligen stämt Ramberg för att han skickat det lögnaktiga brevet till prästgården. Han kunde emellertid inte alls minnas att han någonsin ingivit en sådan stämning, och han förnekade därför på det kraftigaste detta. I häradsrätten blev de oerhört förvånade och förvirrade – detta var onekligen lite oväntat och ovanligt. Det hela utvecklade sig till lite av en fars, tills Maria slutligen erkände att det var hon som ingivit stämningen i sin pappas namn.
Det är inte svårt att föreställa sig den märkliga situationen i häradsrätten. Nämndemännen läser upp de två ömsesidiga stämningarna som anlänt, men Eriks rådgivare Littorin (Erik själv är frånvarande som vanligt) nekar att det alls har ingivits stämning mot Ramberg från deras sida. Allmän förvirring förorsakas. Rambergs rådgivare försäkrar rätten om att han har mottagit en skriftlig stämning och säger sig inte vilja tillåta Erik att backa ur. Fogden blir inkallad och bekräftar att en av Eriks bönder överbringat en stämning till honom från Erik. Då erkänner Maria att det är hon som skrivit brevet, men säger att hon egentligen velat skriva det i sitt eget namn, fast fogden övertalade henne att det måste skrivas i faderns namn. Detta nekar han bestämt.
Erik tycks aldrig ha förlåtit sin dotter att hon utsatt honom för detta förlöjligande kaos, och det kan mycket väl ha varit en huvudorsak till att han gjorde henne arvlös.
Maria nekade bestämt till att det någonsin funnits en förlovning mellan dem. Hur hon kunde fasthålla denna ståndpunkt efter att hon tagit emot ringar från honom är minst sagt oklart, och jag skulle nog tänkt att det endast kunde bero på den nya kärleksyran, om inte häradsrätten faktiskt så småningom kom att hålla med henne.
Huvudmålet var planerat att tas upp i mars 1727. Ramberg tog med sig alla uppmuntrande brev som Marias mamma skickat till honom under åren som gått. Hennes föräldrar dök än en gång inte ens upp, men den här gången fortsattes målet utan dem med breven som bevismaterial. Ramberg försökte fortsatt få förbud mot att Maria och Jonas kunde gifta sig, så rättens beslut var av avgörande betydelse för paret. När hon tillfrågades om brevens innehåll kunde Maria endast svara att hon inte haft någon aning om att hennes mamma hade uppmuntrat honom på det viset. Hon hade aldrig vetat om det, hade aldrig förlovat sig med denna man, och hon skulle ha skickat tillbaka ringarna för länge sedan om hon bara vågat.
Rätten var inte övertygade om att Maria faktiskt hade gått med på en förlovning trots gåvorna hon fått, och de tyckte inte att det framgick att hennes pappa hade givit sitt godkännande heller; han hade endast sagt att ett giftermål skulle kunna vara möjligt ifall hans dotter ändrade åsikt. Bevisade inte det faktum att den unge kaptenen som uppvaktat henne hade fått pappans ja faktiskt att Erik inte alls varit av den uppfattning att hon redan var förlovad?
Ramberg fick sin ersättning i slutändan, men hela skulden ansågs vara Marias mammas. Det var hon som uppmuntrat honom överdrivet. På många sätt var det en upprepning av vad som hade hänt en generation tidigare när Marias syster Hedevig uppvaktats av två män och deras styvmor uppmuntrat den som hon ogillade genom att skriva till honom att dottern hade börjat ändra åsikt.
För Maria var det enda som var av betydelse att hon nu när Ramberg fått sin ersättning i princip var fri att gifta sig med Jonas. Hennes föräldrar hade dock varken bifallit eller förbjudit äktenskapet. De vägrade att ställa upp överhuvudtaget efter att hon så uppenbart och offentligt underkänt deras auktoritet, och nöjde sig med att hänvisa henne till myndigheterna. Hon skrev sålunda till häradsrätten och bad dem ta ett beslut i saken.
Hon var i sjunde månad när häradsrätten möttes på tinget i mars 1727. Till hennes lättnad beslöt de att föräldrarna inte borde lägga sig i vem hon ville gifta sig med, utan det var kyrkoherden som fick bestämma om han var villig att viga dem efter allt som skett.
(…) det bör eij Marias föräldrars nekande till giftermåhlet med drängen ligga henne uti wägen, utan må hon om wixel och copulation sökia Kiörkioherden uti församlingen (…)
Maria stod som vinnare till slut, åtminstone vad gäller rätten att gifta sig med den hon ville. Mamman försökte få rätten att återuppta målet vid första möjliga tillfälle, men vägrades detta av den anledningen att hon inte varit närvarande vid den ursprungliga rättegången och därför knappast hade något att klaga på.
I maj födde Maria en dotter, och ett år senare, d. 8 maj 1728, vigdes det lyckliga paret äntligen i Torpa kyrka. Det är oklart var de bodde under de första åren – möjligen i Kopparhult – men hennes pappa nedlät sig snart att hjälpa sin svärson till en plats som volontär i armén, och 1731 bosatte de sig i soldattorpet Mosstugan under Skyttlingebäck i grannförsamlingen Askeryd. Han fick då soldatnamnet Jonas Ekstrand.
All kontakt med familjen avbröts härmed. Trots åtskilliga försök från Marias sida att få mammans förlåtelse talade föräldrarna inte ens om för henne att de gjort henne arvlös tills mamman dog 1754. Detta vet vi tack vare två anmärkningsvärda dokument som finns bevarade i avskrift. Det första är mammans sista vilja där hon talar om för myndigheterna att hon egentligen inte tänkt låta Maria och hennes barn ärva någonting, men i sista stunden ändrat åsikt och beslutat att ändå skänka 1000 riksdaler vardera till Marias barn. Det andra dokumentet är Marias brev till myndigheterna där hon berättar att hon inte vetat något om allt detta och ödmjukt ber att få ut pengarna till barnen. Hennes mamma skriver så här:
Såsom min k. dotter Maria Catharina hafver i sin Barndom försadt sig med sitt Giftermål med sin man mot sin k. fader och mig, at wij gorde henne aldeles arflös och lade in på Sunds Ting at hon aldeles intet skulle få något arf, men som hon har så mycket bedt om förlåtelse och jag efter et moderligt hjerta har låtit beweka mig at gifwa henne til, för jag vet at jag tusend gånger så mycket har brutit min nådiga Gud emot, derföre hafwer jag med et sundt och hälsosamt förstånd gifwit henne til och lofwat at jag efter min död skall gifwa henne Sjutusend Rdr ur Börgöls hammare efter min död så snart at all gälden är betalt som der är både för Löwingsborg hwad som der återstår til at betala och annan gäld, så skall hon hafwa 7 tusend Rdr utaf hwad som bliver igen, hammaren skulle hon kund hafwa makt at börda honom, så framt min k. Son intet will behålla honom, men sina 7 tusend Rdr skall hon hafwa riktigt ut och dem skall hon gifwa sina barn efter sin död 1 Tusend Rdr hwart barnet, men hwad som är wid Lillieholmen skall min k. Son allena hafwa, både Lillieholm och alla de andra gårdar och Torp, ehwad annars det är som der under ligger, utan den ringaste åtala men Löwingsborg skall Gustaf Ståhlgren hafwa och hwad intet är betalt skall betalas med Börgöls arrende eller det försäljes. Min k. dotter skall med all taksamhet intaga hwad jag har gort med som blifwer öfwer när de Sju tusend Rdr och Gälden skall min k. Son hafwa det andra, min k. Son skall ock wara nögder med hwad af moderlig kärlek har gort (…)
Må vara att Maria själv inte skulle få ärva någonting, men det fick hennes sju barn, och det har tveklöst gjort en oerhört stor skillnad för familjen. Med tiden kom deras ättlingar att bli mycket talrika, de flesta bönder, men släkten omfattande även flera politiker under de första generationerna, och det kanske inte var någon slump med tanke på att de skulle kunnat vara adelsfolk och tillhört samhällets övre skick om saker och ting varit annorlunda.
Marias eget brev till myndigheterna lät så här:
Emedan min k. Moder, Fru Maria Sophia Gyllenståhl, wid slutat af förleden Decembris månad med döden afgådt, och hon mig i lifstiden gifwit Testamente å Sju Tusende Rdr; Ty har jag funnit mig åligga at nu samma Testamente för Eders Excellence och högl. Kongl. Hofrätten så in originale som copialiter härhos upta; hwarwid jag och är nödgad, i anseende til omrörandet i närbemte Testamente, at jag förut skulle warit arflös gord, hwarom jag aldeles icke wetat, underdån ödmiukast göra förbehåll af min arfsrätts utbekommande emot de öfrige arfwingarne, utaf TestamentsSumman.
Trots mammans ovilja att låta henne ärva någonting utöver de 7.000 riksdalerna lyckades Gabriel till slut övertala henne att låta Maria och Jonas få gården Gunnarstorp som de bebott och brukat sedan 1738. Att de överhuvudtaget fått bo där visade att mammans hjärta tidigt börjat tina upp efter mannens bortgång 1729.
Gunnerstorp ett halft hemman är af Sahl: fru Gyllenståhl uppå herr Capitain Lieutnanten Ahlforts bemedlande skiänckt till dhen aflednas dotter Maria Catharina, hwilken förut af förräldrarne är arflös giord, för det hon aflat barn med en sina föräldrars tienstedräng Jon Andersson, den hon sedan ingådt ächtenskap med emot föräldrarnes wilja (…)
Göta Hovrätt
Gunnarstorp blev en knutpunkt för familjen och deras ättlingar under många generationer.
Carl Henric Ahlfort och Gustaf Ståhlgren
Hittills har vi träffat två av Erik och Marias tre barn. Det tredje barnet, Carl Henric Ahlfort (28/10 1713 – 7/5 1740), dog tragiskt ung. Så snart han blev myndig gick Carl Henric in i armén som furir i Kungliga Första Livgrenadjärregementet. Hans pappa hade dött ett år tidigare. Hans bror Gabriel var ute och seglade på de stora haven som sin pappa, men av någon anledning valde Carl Henric ett liv på land. Möjligen fanns det en tradition att yngste sonen gick i armén, för samma mönster upprepade sig generationen efter när Gabriels äldste son gick till flottan och den yngste till armén.
Till mammans förtret upprepade Carl Henric i en ålder av 24 år sin systers synder genom att få en oäkta son med pigan Sara Larsdotter på Liljeholmen.
- 1. Gustaf Ståhlgren (17/7 1737 – efter 1754)
Båda dömdes för lönskaläge och tvingades genomgå uppenbar kyrkoplikt, ett förnedringsstraff som innebar att de måste gå till en särskild stol i kyrkan under gudstjänsten och ångra brottet offentligt framför alla församlingsborna.
Carl Henric fick aldrig möjlighet att välja en äkta maka, för en allvarlig diplomatisk kris mellan Sverige och Ryssland resulterade i att han skickades till Finland ifall ett nytt krig skulle blossa upp. Den svenske diplomaten Malcolm Sinclair hade blivit mördad av ryska agenter på vägen från allierade Ottomanska Riket d. 17 juni 1739. Detta medförde landsomfattande ilska gentemot ryssarna och en lusta att hämna sig på ärkefienden. Många kände att tiden var mogen för att äntligen återerövra de förlorade provinserna i Estland, Ingermanland och Karelen – de områdena som Erik hade varit med om att förlora under sin tid i flottan.
Det året skickades sålunda 6000 soldater till ryska gränsen för att förbereda sig inför ett eventuellt krig, fast krig förklarades inte förrän d. 8 augusti 1741. Året 1740 var extremt kallt; alla sjöar frös, och det spriddes troligen mycket sjukdom i armén. Vare sig orsaken var sjukdom eller en drabbning med ryssarna, som marscherade hela vägen genom Finland till Åbo, dog Carl Henric på halvvägen, 37 år gammal. Det var mycket vanligt att så skedde; de flesta soldater stupade inte i kamp mot fienden utan mot sjukdomar och undernäring på de långa marscherna. Vi vet helt enkelt inte vad som hände i detta fall.
Enligt Gabriels dagbok dog Carl Henric i Nudula i Tavastland. Det är förmodligen frågan om Nuutala rusthåll i Sääksmäki socken norr om sjön Vanajavesi på marschvägen mellan Tampere och Lahti, där han kanske var inkvarterad då. Rusthållet ägdes vid denna tid av en överste Cedersparre. Även familjen Ögnelodh, som sedermera skulle bli viktig för Alfortsläkten i Sverige, bodde i trakten. Armén verkar ha tagit med sig Carl Henrics kropp på den vidare marschen till nästa lägerplats och begravt honom i den gamla kyrkan vid Hollola utanför Lahti, 40 kilometers vandring därifrån.
Carl Henrics son Gustaf var endast ett år gammal när hans pappa dog, och han adopterades då tydligen av sin farmor. Han gick i skolan, förmodligen i Linköping, och sedan verkar han ha utbildat sig till murare, kanske på tegelverket som låg i anslutning till deras hem, frälsejorden Lövingsborg söder om Skänninge. Han tog då namnet Gustaf Ståhlgren och flyttade snart till Stockholm, där han livnärde sig som murdräng. Det sista vi hör om honom i hemtrakterna är när hans farmor testamenterar Lövingsborg till honom 1754. Hans farbror Gabriel bestred detta arvsbeslut, därför att fastigheten i fråga inte var af dhen beskaffenheet, at dhen kunnat bort gifwas – förmodligen därför att det var frälsejord. Han tycks då inte heller ha ärvt fastigheten i slutändan, utan den gick till Maria Catharina och hennes barn, helt motsatt vad hennes mamma hade önskat, men förmodligen med Gabriels välsignelse.
1761 gifter sig Gustaf med flickan Anna Christina Roos i Stockholm, men efter fem månaders äktenskap dör han plötsligt i en hetsig sjukdom och efterlämnar då änkan uti ett ganska fattigt och uselt tilstånd. Anna Christina uppger när boet görs upp att han inte haft några kända arvingar, och att han varit så fattig när han dog att han inte efterlämnat sig något alls.
Vi vet inte med säkerhet att detta är rätt Gustaf, men det känns väldigt sannolikt. Dock uppges han vid sin död vara 28 år gammal, vilket inte stämmer helt, så det är fortfarande osäkert.
Följande kläder var i Marias ägo när hon gick ur tiden:
- 1 grå hallandsdamastsärk
- 1 svart armosinssärk
- 1 svart sammetspäls med fodervärk under som är mycket maläten och söndrig när hon dör
- 1 svart kallminkskjortel
- 1 svartrosig satinkjortel
- 1 gammal söndrig nattrock av Persiansdamast
- 1 gul kofta av sidentyg
- 1 brunrandigt sidenbastförkläde (tillverkat av tibastfibrer)
- 1 gult silkeskläde
Det ända smycket som hon ägde, en guldring, skänkte hon till sitt älsklingsbarnbarn Gustaf Ståhlgren.
Jouveler finnes icke, eij eller guld widare än en guldring, som med warm hand blifwit af Sahl. fru Capitainskan skänckt til Gustaf Ståhlgren. Icke eller Contante penningar.
Gabriel försökte göra rätt efter mammans bortgång genom att betala de flesta av hennes skulder till de många kreditorerna. Dessutom betalade han kostnaderna för en rättegångsprocess med kapten Atterbom, en släkt som en gren av Ahlfortsläkten senare skulle komma att umgås mycket, tills en skandal isolerade den Ahlfortfamiljen för en tid.
Nästa kapitel, Politiska bönder, är den rörande berättelsen om Maria Catharina Alforts strävan att under knappa omständigheter uppfostra sina barn som mer än bara vanliga bönder.
Utvalda källor för kapitel 5
Denna text är frukten av flera års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.
- ArkivDigital / Riksarkivet
- Kyrkböcker
- Domböcker
- Adelns bouppteckningar
- Tranås Hembygdsgille (1958), Från Sommabygd till Vätterstrand VI
- Karoliner och lantjunkare i norra Sommabygden på 1700-talet
- Från Måns i Häggarp till Måsse i Knappla – torp och torpare på Norrsjölandet
- Carl Nisser: Christer Lillie till Lillieholm
- Kungliga Biblioteket
02-12-2023
Lämna ett svar