Alfortska öden / De första generationerna / Rekommenderat / Släktens historia i korta drag / Smålandssläkten

Politiska bönder – Maria Catharina Alforts släkt (Kapitel 6)

From beyond the seas – A history of the Alfort family.

Kapitel 6

Politiska bönder – Maria Catharina Alforts släkt


När Maria Catharina gifte sig med föräldrarnas dräng mot deras vilja så tvingades hon och de blivande barnen att leva under mycket knappa förhållanden, men framtiden skulle visa sig vara ljus för många av dem, och flera av familjegrenarna blev mycket framgångsrika trots all fattigdom och möda i början.


Mosstugan. Photo: Esben Alfort 2018.

Maria Catharina Alfort försökte ständigt bevara sin ställning i samhället trots att hon gift sig med föräldrarnas dräng Jonas Andersson mot deras vilja. Till en början var de tvungna att klämma in sig i lilla trånga soldattorpet Mosstugan i Askeryd med den växande barnaskaran, men efter sju mödosamma år fick de bosätta sig i mammans frälsehemman Gunnarstorp i Säby i stället. Ett frälsehemman var befriat från skatt då det ägdes under en adlig sätesgård, i detta fall Liljeholmen, och det var förstås en stor fördel för dem. Efterhand insåg mamman dessutom att hon och Erik kanske varit för hårda mot Maria, så hon lät barnbarnen ärva 1000 riksdaler vardera. Även detta gjorde en stor skillnad för den lilla familjen, och när mamman dog och Maria av juridiska skäl kom att ärva en bostad utanför Skänninge som mamman egentligen försökt skänka till ett annat barnbarn, fick parets barn en oväntat bra början. Sedan drabbades jordbruksfamiljen emellertid hårt av de svåra missväxtåren 1771-1774 som tvingade dem att tränga ihop sig i Gunnarstorp. Ändå kom den lilla familjens ättlingar med århundradena att räknas i tusental; vissa grenar blommade så småningom upp trots svårigheterna och kom att omfatta många högt respekterade män och kvinnor, medan andra fick en mindre förmånlig utgångspunkt och fick arbeta hårt för att klara sig undan fattigdom.


Soldat och jordbrukare

När Maria äntligen fick häradsrättens ord att hon kunde gifta sig med sin älskade Jonas Andersson, tvingades pappan hjälpa honom att skaffa en soldatplats och ett soldattorp. Jonas drog sålunda i väg till mönstringsplatsen i Skillingaryd, där han rekryterades till Jönköpings Regemente till fot. Året var 1730. På frågan var han bodde svarade han Södra Ekeberg, och kanske var det därför som han kom att få soldatnamnet Ekstrand. Det var nämligen vanligt att skapa sådana namn av en förled som var tagen ur personens ursprungsort och en efterled som var ett naturbeskrivande ord, i detta fallet strand. Det var emellertid inget nytt namn, för alla soldater i Mosstugan hette Ekstrand, även innan han rekryterades. Soldatnamn var nämligen lite speciella, då de i regel följde torpet och inte släkten, och frågan är ju då om alla soldater i Mosstugan i så fall kom från Ekeberg. Kanske var det helt enkelt en slump att han fick det namnet, men å andra sidan är det svårt att förstå varför soldaterna i Mosstugan skulle heta Ekstrand om det inte var just för att de kom från Ekeberg vid Sommens strand.

Vid Södra Ekeberg. Foto: Margareta Sigbladh 2019.

När han frågades om sin ålder verkar han ha modifierat sanningen lite. Kanske skulle det ha blivit svårt för honom att bli rekryterad om de vetat om att han redan fyllt 30 år. I alla fall svarade han 26. Den här ålderslögnen är orsaken till en massa förvirrande årtalsfel i kyrkböckerna resten av livet, vilket har gjort det ovanligt svårt att rekonstruera hans bakgrund med full säkerhet. Trots att han enligt armén var två år yngre än hustrun så påstås han i de flesta kyrkböckerna vara 10 år äldre än hon. Sanningen var att han var två år äldre. Det kan tyckas konstigt att inte prästen hade en känsla för detta, men kanske var Jonas helt enkelt inte hemma tillräckligt ofta för att prästen skulle märka felet.

Hur man än vrider på det så kan inte alla uppgifter stämma; det är lika bra att inse att något blivit helt fel, och allt pekar mot att han är den Jonas Andersson som föddes i Bötterarp på Asby Udde i december 1700. Hans föräldrar var bönderna Anders Svensson från Fall och Ingeborg Persdotter från Östra Hult. Ett par år senare flyttade de till den ståtliga granngården Edstorp. Det var där som Jonas växte upp.

Bötterarp. Foto: Margareta Sigbladh 2019.

På Edstorp fanns det ett soldattorp som hette Edsmanshem, och soldaterna därifrån kallades Edsman, Edzman, Essman eller (sällan) Edman, ett namn som Jonas själv skulle komma att ta för sig och sin familj senare i livet. Han bodde dock inte på Edstorp när han rekryterades, och därför blev inte det hans soldatnamn.

Soldater från gården Ödesjö på andra sidan Bötterarp kallades för övrigt Sjöstrand, och detta var namnet som Maria och Jonas äldsta dotters blivande man, Johan Larsson Siöstrand, använde, så det är inte alls omöjligt att han kom därifrån.

Någon gång mellan 1706 och 1719 flyttade Jonas föräldrar över Sommen till Södra Ekeberg i Malexander, där de blev grannar med familjen Wetterström som hade starka band till familjerna Alfort och Gyllenståhl. På så sätt fick Jonas chansen att bli dräng åt Kapten Erik Alfort på Liljeholmen, där han ju sedan träffade Maria.

Södra Ekeberg. Foto: Margareta Sigbladh 2019.

När hon blev gravid och fick barnet Brita Margreta 1727 drog hon sig undan till Kopparhult för att föda barnet, som döptes där i stället för i kyrkan, och man kan ju tänka sig att föräldrarna kanske försökte undvika att barnet uppmärksammades för mycket, då de fortsatt hoppades kunna övertala Maria att gifta sig med någon anständig person från deras egen samhällsklass. Detta misslyckades de som bekant fullkomligt med, och Maria födde 1728 sitt andra barn Hedvig Catharina på Helgebo, där hon antagligen bosatt sig med Jonas.

Kopparhult. Foto: Esben Alfort 2019.

Vad som hände under de följande två åren, vet vi inte. Kanske bodde de kvar i Helgebo, eller så bosatte de sig någon annanstans. Det nästa vi vet är att när Jonas började i armén 1731 så flyttade de till lilla soldattorpet Mosstugan under Skyttlingebäck, som ligger ensamt ute i skogen i Askeryd församling, ganska långt från bådas familjer och bekanta. Genom hela 1730-talet verkar Jonas ha varit i tjänst det mesta av tiden, åtminstone vid den årstiden då mantalsskrivaren knackade på dörren, så Maria fick ensam ta hand om den växande barnaskaran i det lilla torpet. Förmodligen var han dock hemma under den tiden på året då åkrarna behövde plöjas, sås och skördas. Hursomhelst så var det hårt arbete.

Mosstugan. Foto: Esben Alfort 2017.

1735 noterade mantalsskrivaren att de var mycket fattiga och hade fem små barn. Exakt vilka dessa barn var, vet vi tyvärr inte; Hedvig var där liksom Carl Fredrich (f. 1731) och Ulrica (f. 1734), och antagligen levde första barnet Brita Margreta fortfarande fast hon inte är dokumenterad någonstans, men de måste ju då ändå ha haft ytterligare ett barn som antagligen fötts 1729-1730. Trångt var det i alla fall i soldattorpet, även när mannen var borta. Under åren 1735-1737 hade de blivit så fattiga att ingen skattebetalande invånare registrerades på adressen överhuvudtaget. De hade helt enkelt inget över att betala med, och de var inte ensamma om detta; andra soldater i området var i exakt samma situation.

Lyckligtvis tycks Marias förhållande till brodern Gabriel Ahlfort ha varit gott, och det kan ha varit han som övertalat mamman att låta dem bruka frälsehemmanet Gunnarstorp i Säby från 1737. De hade då fått ytterligare ett barn, Sophia (f. 1736), och fastän vi inte vet om hon överlevde så är det ingen tvekan om att flytten till Gunnarstorp blev en vändpunkt för familjen; nu hade de äntligen en chans att skapa en värdig tillvaro åt barnen. Dessutom innebar gårdens status som frälsehemman som sagt att jorden var befriad från skatt, och det var förstås en stor fördel för dem. Jonas hade nyligen befordrats till vice korpral i regementets första korporalskap. Han representerade fortfarande Mosstugan, men hans hustru och barn kunde bo var de ville, och det var ingen som protesterade om han brukade jorden på Gunnarstorp när han var hemma i stället för att trängas i Mosstugan. Gunnarstorp blev en hållpunkt för denna familjegren under flera generationer.

Gunnarstorp. Foto: Esben Alfort 2017.

Kanske var det i sista stund som de fick lite mer jord att bruka, för 1739-1742 drabbades Sverige av mycket svår missväxt. Skördarna gav endast en tredjedel av full kapacitet. Maria födde dessutom ytterligare fyra barn, Eric Gabriel (f. 1739), Carl Hindric (f. 1740), Axel Ulric (f. 1744) och Reinhold (f. 1746), så de hade många munnar att mätta. 7 av de 10 barnen levde fortfarande när Marias mamma satte sig för att skriva sitt testamente 1753: Hedvig, Fredrich, Ulrica, Eric, Carl, Ulric och Reinhold. Brita Margreta, Sophia och det okända barnet måste ha dött innan dess.

Jonas är aktiv i armén tills 1741, mitt under den stora matbristen. Då blir han sjuk, möjligen som resultat av detta, och ersätts av en frisk 22-åring, Erik Pärsson, eller Erik Ekstrand som han då kommer att kallas. Innan sitt avsked verkar Jonas dock ha fått titel av rustmästare, dvs. han hade ansvar för vapen och ammunition. Kanske kom han att utföra detta arbeta under de följande åren vid sidan om jordbruket; det vet vi tyvärr inte.


En högreståndsfamilj

Maria verkar som sagt under alla åren ha försökt återkoppla till det ståndet som hon fötts till. Hon ville verkligen inte att de skulle uppfattas som vanliga bönder, utan hon gjorde vad hon kunde för att bli associerad med adelsståndet trots den fattigdom som hon hamnat i genom sitt äktenskap, kanske för sin egen, men kanske i synnerhet för barnens skull. I Askeryd noterar mantalsskrivaren ibland att hon är ”adel, heter Ahlfot”, och man kan ju undra om hon själv uppmuntrat det ryktet. Helt sant var det ju inte, men särskilt långt från sanningen var det å andra sidan inte heller, då mamman var adelskvinna. Pappan hade dock nekats en adelstitel, varför hon inte heller med rätta kunde kalla sig adlig.

För att undvika att familjen skulle förknippas med Jonas bondeståndsbakgrund gav hon alla barnen namn som passade in i ett högreståndssammanhang och i hennes egen släktkrets. Inget av barnen har sålunda fått namn från Jonas släkt; Sven, Anders och Ingeborg är namn som man hade förväntat sig att de använt, men som de helt undvek.

Maria fick inte veta förrän mamman dog 1754 att hon gjorts arvlös, och detta blev hon tydligen ganska chockad över. Å andra sidan visste hon inte heller om att hennes barn skulle få ärva. Själv fick hon lov att behålla Gunnarstorp, då Gabriel till slut hade lyckats övertala mamman att hon trotts allt skulle få ärva gården som då varit hennes hem under mer än ett årtionde.

Gunnerstorp ett halft hemman är af Sahl: fru Gyllenståhl uppå herr Capitain Lieutenanten Ahlforts bemedlande skiänckt till dhen aflednas dotter Maria Catharina, hwilken förut af förräldrarne är arflös giord, för det hon aflat barn med en sina föräldrars tienstedräng Jon Andersson, den hon sedan ingådt ächtenskap med emot föräldrarnes wilja, men up tages här til widare räntan.

Frälseutjords-torpet Lövingsborg söder om Skänninge hade hon däremot inte tänkt sig att Maria skulle få ärva; det hade hon testamenterat till älsklingsbarnbarnet Gustaf Ståhlgren, oäkta son till Carl Henric Ahlfort som dött i kriget i Finland, men Gabriel hade protesterat, därför att fastigheten inte var av en sådan juridisk beskaffenhet att den kunde ges bort – antagligen därför att det var just frälsejord och endast kunde förvärvas av frälse.

Frälseutjorden Löfwingsborg skall wäl wara af Sahl: fru Capitainskan skänckt till Schole pilten Gustaf Ståhlgren, men af herr Capitainen Ahlfort bestrides, i anseende dhertill at egendomen icke warit af dhen beskaffenheet, at dhen kunnat bort gifwas.

Förutom Lövingsborg ägde hon en stadsåker i Östra Pålslyckan strax väster om Lövingsborg, samt hävderätten på två åkrar där och på en av Skänninge stads stadsvallshagar. Antagligen följde detta med torpet.

I slutändan blev det Maria som kom att ärva Lövingsborg, mycket mot mammans vilja i livstiden. Maria och Jonas bodde förmodligen aldrig där, men hon är skattskriven på Lövingsborg som ägare 1756-1758. Sedan överlåter hon torpet till äldsta dottern Hedvig som gift sig 1756 då hon fått ut sitt oväntade arv. Då använde hon för övrigt sitt nya snygga efternamn Edman, som Jonas tagit vid något tillfälle, kanske när han slutade som soldat, kanske när de ärvde och kom upp sig i samhället, kanske när de började röra sig i Skänninge – det enda vi vet är att Maria på Lövingsborg kallas förra rustmästaren Jonas Edmans hustru. Namnet kom som tidigare nämnt antagligen från hans uppväxtgård Edstorp, men kan mycket väl även ha inspirerats av släkten Edman i Askeryd, där bl.a. prästmodern hette så. Hon kom dock förmodligen från en helt annan släkt med rötter i gamla anrika säteriet Edshult i Askeryd.

Nya namnet, fastigheterna och arvet stärkte parets anspråk på att uppfattas som högrestånd och hjälpte barnen att få en bra utgångspunkt i deras nya liv. Maria kunde vara nöjd trots allt.


Hovskräddarna

När äldsta dottern Hedvig Edman och Johan Siöstrand gifte sig i Säby 1756 var morgongåvan endast 12 lod silver, så han var ingen rik brudgum. Antagligen var det hon som var den mest förmögna även i detta förhållande, men hon behövde knappast oroa sig för att hennes föräldrar skulle klaga med tanke på att de själva gjort samma sak.

De bosatte sig som sagt på Lövingsborg, men 1762 lämnade de över torpet till hennes lillebror Eric Edman och flyttade till Norrköpingstrakten. Det verkar som de först slog sig ner i Kvillinge norr om staden, fast källorna är mycket bristfälliga under dessa år.

Innan dess hade Hedvig 1760 fött sonen Carl på Lövingsborg. Vi känner endast till ett annat barn, nämligen Maria Sophia (f. 1765 på okänd ort), uppkallad efter Hedvigs mormor som trotts allt låtit dem ärva och därmed säkrat dem en framtid.

1766 flyttade de till torpet Hultet under Lindö Säteri söder om Norrköping, där Johan sedan livnärde sig som skräddare resten av livet. Vid torpet hade de en svart och vit ko, en röd ko och en liten sugga med grisar. De var ganska fattiga, men de klarade sig genom tillvaron som ett ansett skräddarpar.

Han måste ha varit duktig, för han betecknas snart som gårdsskräddare, vilket antagligen innebär att han sydde åt folket på säteriet. Hans son som också tog upp yrket, blev till och med hovskräddare åt folket på den närbelägna Bråborgs kungsgård, och när han gifte sig, kautionerades vigseln av hofskräddaren Sjöstrand, som då måste vara pappan. Huruvida han sålunda också var hovskräddare eller det var sonens titel som överförts til pappan, är oklart.

Parets barn och barnbarn levde inga enkla liv; de flesta blev fattiga arbetare, många av dem var daglönade skogsarbetare i Kolmårdens djupa skogar, där de flyttade mellan avlägnsa sågar och bruk varje år för att förhoppningsvis hitta något arbete. Ibland lyckades de med detta, ibland inte. F-grenen finns kvar i Norrköping och på olika orter i Sverige.


En levande symbol för försoning

När Hedvigs ovannämnde bror Eric Gabriel Edman uppkallas efter sin avlidne morfar Erik Alfort och sin morbror Gabriel Ahlfort är det kanske ett tecken på att hans föräldrar vill återknyta banden till familjen som förvisat dem efter deras giftermål. Även Gabriel har bidragit till en försoning mellan sin mor och syster och har sett till att de skulle få ärva Gunnarstorp trots att systern gjorts arvlös, och lille Eric ska också så småningom komma att dra nytta av Gabriels positiva inställning.

Efter att ha vuxit upp på Gunnarstorp och sedan Lövingsborg bosätter sig Eric på sistnämnda torpet 1761-1763. Sedan flyttar han till Axstad i Högby församling, där han gifter sig med pigan Dorothea Magdalena Örnberg, som förmodligen var dotter till juveleraren Anders Öhrnberg i Axstad. Det är ett bra parti för honom, så morgongåvan är 30 lod silver och 2 dukater – en ganska ansenlig summa. Då är det bara att skaffa sig ett jobb så han kan försörja en familj.

Han lyckas få en anställning som skattevisitör i Skänninge, där de till en början bor hos färgare Linquists änka i Sprättebrunnskvarteret nr. 28. Det är där som de får sitt första barn 1764. Under denna tid kallas han ibland stadstjänare och ibland extra Besökare. Det var ett högt respekterat yrke.

1766 har de flyttat till Follingekvarteret, och 1768 återvänder de till Axstad, där han blir rusthållare för Skänninge kompani på Södergården som är kronorusthåll. Gården ägdes vid något tillälle till hälften av hans morbror Gabriel Ahlfort, och man kan ju tänka sig att han kanske återigen har hjälpt familjen att få råd med en ordentlig bostad.

Erics namnteckning vid storskiftet på Axstad 1772.

Axstad genomgår storskifte 1771-1773. Alla ägarna möts en oktoberdag 1771 för att besiktiga åkrarna och komma överens om hur de ska dela på dem framöver. Det är bråttom på grund av den sena årstiden, så de skyndar sig att mäta upp marken. När de träffas igen efter en vecka för att dela åkrarna mellan sig, är inte Eric nöjd med fördelningen och vill ändra på alla lotterna. Detta skapar en lång dispyt som gör att hela dagen går åt, så han far hem och tänker ut ett bättre sätt att dela upp området. Denna idén lägger han fram nästa dag, och förslaget godtas, så antagligen är det Erics kvällstankar den dagen som är anledningen till att Axstads gårdar ligger som de gör i dag.

Eric äger endast hälften av Axstad Södergård, och från ca. 1777 och fram till 1788 är det hans kusin Brita Fredrica Ahlfort och hennes man Esaias Ögnelodh som brukar andra hälften. Därefter flyttar de till granngården Oxlegården som tidigare ägts av sekreteraren Eric Uhr som var gift med Gabriels äldsta dotter.

Från år 1800 är han skatteman på Skrukeby Berggårdicon-map-marker i dåvarande V. Skrukeby församling. Gården äger han till hälften.

Erics ättlingar utgör I-grenen. Sonen Anders Peter gifter sig med en dotter till en livgrenadjär som bor på gården och tar 1817 över både pappans gård och yrket som skatteman. Föräldrarna hyr då in sig på Skrukeby Östergårdicon-map-marker i stället. Sin ålderdom tillbringar paret i fattigstugan i Skrukeby.


Den inofficiella släktgården

Maria och Jonas barn växte inte bara upp på Gunnarstorp, utan de flesta av dem stannade på Gunnarstorp tillsammans livet ut, eller återvände dit efter några år. Det var egentligen bara Hedvig och Eric som flyttade till Lövingsborg och på så sätt slapp trängas på gården. Syskonen var förstås vana att trängas på lite plats efter att ha bott i Mosstugan tillsammans tidigare, men det var knappast idealiskt för en hel rad av bönder att vara tvungna att dela på så lite jord, även om den var skattebefriad. Detta problem löstes genom att vissa av dem köpte delar i andra gårdar i området så de kunde utöka jordarealet som de brukade. När det blev svår missväxt 1771-1774 drabbades de emellertid hårt, och de som inte längre hade råd med annan jord fick återvända hem till arvet och trängas med bröderna på Gunnarstorp där de var tvungna att dela på den lilla jorden som fanns.

Gunnarstorp. Foto: Esben Alfort 2017.

Äldste sonen Fredrich klarade sig tydligen ganska bra på Gunnarstorp. Förmodligen hade han vissa privilegier som äldste son, och hans ättlingar är väsentligt mer förmögna och framträdande bönder än de övriga Gunnarstorp-grenarna. Både Carl och Ulricas man behövde sålunda köpa till mer mark för att klara sig. Det kunde ha gått bra, om inte skörden slagit fel flera år i följd. Särskilt 1771-1772 blev utbytet mycket litet, och sedan följde två år med svält, sjukdomsepidemier och hög dödlighet. Lillebror Ulric som hade gift sig med en piga från stugan Rubban långt ute i Gransbo Säteris skogar, var fortfarande för ung och fattig för att kunna köpa mer jord när missväxten kom och förstörde det lilla de hade, så han och hans familj klarade helt enkelt inte av att leva på det som fanns och hamnade därför i fattigstugan. Det var ingen ideell utgångspunkt för deras ättlingar, J-grenen. Även för Ulricas man gick det neråt; de började som relativt förmögna bönder, men hamnade i samband med missväxten hemma på Gunnarstorp där de fick tränga sig med bröderna.

Rubban ligger långt ute i ett vilt skogsområde. Foto: Esben Alfort 2019.

Sålunda växte även en stor del av nästa generation upp på Gunnarstorp, varför man kan betrakta Gunnarstorp som ett slags inofficiell släktgård för Smålandssläkten. Den var av oerhört stor betydelse för dem.


Högt respekterade bönder

När äldste brodern Fredrich blivit tillräckligt gammal för att hjälpa sin pappa att bruka gården så börjar han tjäna hemma på Gunnarstorp. Det är ju ändå han som ska få ta över gården när han blir vuxen.

Åkrarna vid Gunnarstorp. Foto: Esben Alfort 2017.

1759 är året då detta händer; hans föräldrar tycker då att de blivit för gamla för att bruka gården själva, och Fredrich är redo att ta över. Året efter är han dopvittne åt sin storasyster Hedvigs barn i Lövingsborg, och då kallas han Fredrich Edman, men hemma på gården nöjer han sig med Jonsson eller Jonasson, för det är bara i staden som man behöver ha ett snyggt namn för att bli tagen på allvar. Tre år senare gifter han sig med bonddottern Catharina Andersdotter från granngården Gissnabo. De bor kvar på Gunnarstorp resten av livet.

Man ska dock inte låta sig luras av att de inte rör sig ur fläcken, för Fredrich var mycket mer än bara bonde. 1783 blev han sockenman med ansvar för hela Björka rote där de bodde (omfattande ett dussin hemman), och han var även ledamot av sockenstämman. Att man litade på honom visar sig för övrigt också genom att han 1783-1799 hade ansvar för den kyrkbänken där folket från gårdarna runt Gunnarstorp satt.

1767 delar han Gunnarstorp med sin lillebror Reinhold, som emellertid drabbas av en hetsig feber (kanske en influensa?) och går bort samma år. Sedan brukar han i stället hemmanet tillsammans med bröderna Carl och Ulric och svärsonen Måns Nilsson som gift sig med deras syster Ulrica, fast det senare paret bor inte på Gunnarstorp utan brukar jorden från Sutarp under Varvestorp. De har en fjärdedel av gården vardera.

Vid Varvestorp. Foto: Esben Alfort 2017.

Åtskilliga av Fredrichs barn fick också ansedda yrken. Hans äldsta son Erich Fredrichson blev till och med riksdagsman och bosatte sig på vackra Rås Gård, medan en annan blev nämndeman och kyrkvakt. Två döttrar gifte sig med nämndemän. Det är ingen tvekan om att detta var en högt respekterad familj med sinne för mycket annat än lantbruk. De var inte speciellt förmögna, men inte direkt fattiga heller; barnen får dela på 182 riksdaler i arv efter honom.

Rås Gård. Byggnaderna är inte från Erichs tid, men grinden skulle kunna vara från den äldre gården. Foto: Esben Alfort 2018.

Erich Fredrichsons politiska karriär börjar när han senast 1802 blir ledamot i kyrkorådet och dessutom utnämns till en av många uppsyningsmän som ska överse kyrktornets reparation. 1804 väljs åtskilliga av familjens medlemmar till rotmästare i församlingen: Bröderna Fredric Månsson i Hyckle och Nils Månsson i Åsvallehult och deras kusiner, bröderna Reinhold Fredricsson i Gunnarstorp och Erich Fredrichson själv i Rås. Totalt fick familjen minst 4 av 17 poster. Ytterligare en bror, Gustaf Fredricsson i Tokarp, valdes till kyrkorådsledamot. Så det var en betydelsefull bondefamilj.

Från 1805 kallas Erich nämndeman, och 1816 har han blivit riksdagsman. Förmodligen deltar han vid urtima riksdagen i Stockholm 6/3-9/8 1815, som inkallades för att få ett avtal i stånd med Norge. 1814 hade Danmark, som stöttat fel sida i Napoleonkriget, tvingats lämna över Norge till Sverige, men norrmännen var inte intresserade av att vara svenskar, så de startade ett uppror som slutade med att den danske prinsen Christian Fredrik valdes till ny norsk kung över ett självständigt Norge med egen grundlag. Sverige vägrade erkänna Norges självständighet och inledde ett krig mot dem. Upproret slogs ner av svenska armén, som leddes av Napoleons general Bernadotte som hade flytt till Sverige. Det blev sista gången som Sverige gick i krig mot ett annat land. På riksdagen 1815 förhandlade man sig fram till en personalunion mellan de båda länderna.

Även judarnas rättigheter i Sverige diskuterades intensivt på riksdagen 1815, och man enades till slut om att ”judar hädanefter icke måtte till riket inflytta och sig därstädes nedsätta” . Landet var i ekonomisk kris efter kriget, och det var ganska skönt att kunna skylla på någon.

Erichs framgångar kom även att gynna resten av G-grenen, både under hans livstid och när han dog. Han och hustrun Eva hade inga barn, så hans förmögenhet spreds på syskonbarnen:

Efter Afledne Brodern Reinhold Fredricsson från Örnestorp i Lommaryd Socken, dess barn: Sonen Gustaf i Rås, Säby Socken; Dottren Eva, gift med Torparen Samuel Isacsson i Liljeholmen under Johannesberg i Flisby Socken; Dottren Carin, gift med Kopparslagarn Petter Bergmark, i Enebo, under Ekekulla, Linderås Socken,

Efter Afledne Brodern Gustaf Fredricsson från Källås i Säby Socken, dess barn: Sonen Carl i Hårkrankeryd; Dottren Fredrika, gift med Hemmansegaren Gustaf Johansson i Bredstorp, Säby Sn; Dottren Majastina, gift med Hemmansegaren Johannes Zachrisson i Carlslund, Lommaryd Socken; Dottren Sophia, gift med Hemmansegaren Gustaf Samuelsson i Winterstorp, Säby Socken; Dottren Anna, gift med Carl Johansson i Kimstad under Hubbarp, Säby Socken; Dottren Hedda, gift med Hemmansägaren Johannes Persson i Wippersjö, Linderås Socken; och Sonen Otto, boende i Julseryd Säby Socken;

Aflidna Systren Eva Fredricksdotter, som varit gift med Nils Persson från Julseryd Säby Socken, deras barn; Dottren Annamaja, Gift med Torparen Johannes Andersson i Gölen under Ängaryd, Säby Socken;

Aflidna Systren Stina Fredricksdotter, som varit tvenne gånger gift, nemlig. först med Nämndemannen Lars Larsson, och sedan med Rusthållaren Gustaf Isacsson i Öfrabo, Säby Socken, hennes barn i förra giftet: Sonen Gustaf i Hökhult, Lommaryd Socken; Dottren Annastina, som er Enka, och boende i Nobynäs i Lommaryd Socken, har varit gift med framledne Arrendatorn Eric Jonsson i Brostorp, Wireda Socken; Dottren Eva, gift med förre Nämndemannen Jonas Jonsson, nu boende i Noby Lommaryd Socken,

samt enda efterlefvande Systren Carin Fredricksdotter i Haga, Marbeck Socken.

Dessutom gynnades enligt hans testamente dels åtskillige deri nemde personer och dels (…) fromma stiftelser. Att hans förmögenhet spriddes på hela grenen på detta sätt bidrog förstås också till att göra grenen som helhet mer framgångsrik.

Den gamla grinden på Rås Gård. Foto: Esben Alfort 2018.

Brodern Gustaf Fredricson fick sin höga status bekräftad genom sitt giftermål med den fyra år äldre löjtnantsdottern Märta Törne. De bosatte sig på hennes brors rusthåll Tokarp, där Gustaf så småningom blev både kyrkorådsledamot, nämndeman och kyrkvakt. När hustrun dog i lungsot som 50-åring flyttade Gustaf till Bredstorp Norrgård som han ägde tillsammans med Erich. Gustafs son Gustaf Adolf flyttade in på Rås.

Det är ingen tvekan om att Gustaf Fredricsons första giftermål var förmånligt; Märta var av gammal adelssläkt och bidrog med relativt mycket pengar. När hon dog var han följaktligen fortfarande en eftertraktad make, och 1822 gifte den då 47-årige Gustaf om sig med 19-åriga flickan Eva Lotta Andersdotter. Även hon verkar ha varit av relativt förmögen familj; hennes bror var t.ex. rusthållaren Jacob Andersson på Äpplaryd. Återigen bosatte sig Gustaf på en gård som kom från hustruns släkt, nämligen hennes föräldrars egen gård Källås Norrgård, som han fick ta över med en gång. Hennes far flyttade direkt ut på undantaget, där han dog strax efter.

Efter 10 års äktenskap med den unga hustrun dog Gustaf i en tragisk olycka en kall februarikväll 1832 då han nyss kommit hem från en ridtur och skulle vattna sin häst. Han halkade då på svallisen vid gårdens källa och föll och krossade huvudskålen mot vattuhon. Ingen var närvarande, så olyckan upptäcktes inte förrän på morgonen.

Gustaf efterlämnade sig 9 levande barn. Äldste sonen Johan Gustafsson blev också en högt respekterad man. Han var nämndeman som sin far och sades vara mycket religiös.

Johan Gustafsson. Bilden vänligen inskickad av Chris-Marié Wessels.

Det måste därför ha kommit som en chock när han och hans hustru Hedvig Zachrisdotter plötsligt tvingades skicka i väg pigan till en annan församling för att föda ett barn, för det känns väl sannolikt att det egentligen var han som var pappan.

Hedvig Zachrisdotter. Bilden vänligen inskickad av Chris-Marié Wessels.

Paret valde att adoptera barnet, men flydde sedan undan alla rykten till Stockholm, där de bodde ett tag innan de utvandrade till Sydafrika. Tills jag kontaktade dem visste inte deras ättlingar om att den 14-åriga dottern Anna Charlotta som utvandrat med sina föräldrar 1844 inte var biologiskt barn av dem båda. På hennes dödsdag sägs hon fortfarande vara född i Stockholm, vilket bevisligen inte stämmer, så hennes verkliga bakgrund kan mycket väl ha hållits hemlig; kanske visste hon inte ens om det själv.

Anna Charlotta och hennes man Adolf Andreas Krogman. Bilden vänligen inskickad av Chris-Marié Wessels.

Anna Charlotta spelade en viktig roll bland pionjärerna i Sydafrika och visade sig som en stark och modig kvinna under bondekriget. Hennes farm Driefontein låg mitt i striderna under slaget vid Elandslaagte 1899 och hennes boskap beslagtogs av armén, men hon lät sig inte kuva för det, utan krävde kompensation.

Anna Charlotta och Adolph Andreas Krogmans farm Driefontein.

Possibly the most economically opportunistic and astute Natal Afrikaner woman was the 74-year-old Annie Charlotte Krogman of Driefontein, Ladysmith. Krogman was forced to leave her farm when it became the scene of hostilities. The Boer forces allowed her to proceed to the farm of her son Andries Krogman in the [Oranje Free State]. Krogman maintained that the seizure of her 500 mixed head of cattle, three spans of oxen, 1 600 sheep, 500 goats, 15 horses and two wagons by the military left her destitute. Closer inspection by the Natal colonial authorities exposed Krogman’s claim as not entirely true. The British had only taken 281 head of cattle for which a receipt was issued, while the Boer forces had commandeered the horses, one wagon and the greater part of the sheep and goats. Since Krogman owned 16 000 acres and received £250 for mining rights on one of her farms and was awaiting compensation from the military she was not regarded as destitute. Her daughter, who was married to John de Waal, fully agreed with the Natal Government’s decision. This did not break the stride of the elderly Mrs Krogman, who now claimed that five of her oxen were running with the cattle of J van der Westhuizen, and that the Boers had commandeered nine large oxen from her. She was also quick to intervene on behalf of her imprisoned rebel son, Otto, demanding rent from the Africans placed on his farm Margate, by the military.

Anna Charlotta Krogman. Photo kindly provided by Chris-Marié Wessels.

Anna Charlotta Krogman. Bilden vänligen inskickad av Chris-Marié Wessels.

Den allra mest kända medlemmen av G-grenen är dock ändå utan jämförelse Johans brors barnbarnsbarn Greta Garbo.

Greta Garbo 1924.


Smått och fattigt

Ulrica gifte sig efter att ha fått arvet från sin mormor med drängen Måns Nilsson från Klosterås, född i Romanäs. Morgongåvan var 30 lod silver, vilket var rätt genomsnittligt. De bosatte sig på Klosterås tillsammans med hans familj och brukade hälften av gården (1/8 mantal). Hans bror Anders brukade andra hälften, tills 1763 då Måns tog över hela gården.

1770 lämnade de över nycklarna till Klosterås till friherrinnan Charlotta Wrangel och flyttade till Sutarp (numera försvunnet). De köpte nämligen hälften av Varvestorp i form utav detta hemman av komministeränkan Juringia. Samtidigt brukade de den fjärdedelen av Gunnarstorp som de ärvt. Sedan drabbades de omedelbart av missväxtåren som följde. 1772 blev skörden på vissa håll återigen endast en tredjedel av markens kapacitet. 1773 återvände de till Gunnarstorp; förmodligen hade de inte längre råd med att äga Sutarp också, så de fick hädanefter nöja sig med 1/8 mantal skattefritt Gunnarstorp. Det var verkligen en svår tid. De fick fem söner, som alla blev ganska fattiga lantbrukare och som utgör grunden i H-grenen. Sonen Reinhold Månsson var den som kom att ta över halva Gunnarstorp så småningom.

Varvestorp. Foto: Esben Alfort 2017.

Lilebror Carl föddes 1740, efter flytten till Gunnarstorp. Han uppkallades efter ovannämnde morbror Carl Henric Ahlfort som dött under fälttåget i Finland några månader dessförinnan. Även Carl blev så småningom bonde hemma på Gunnarstorp tillsammans med sin storebror, trots att han beskrivs som handikappad. Han lyckades skaffa sig en hustru som kunde hjälpa honom på gården; hon hette Sara Ericsdotter och kom från Djurafall i Linderås. Han hade fyllt 42 år när de gifte sig, medan hon var 10 år yngre. De fick inga barn, men de hade 2 kor, 4 får med 3 lamm och 1 liten gris på Gunnarstorp när han dog 1813. De var inte så fattiga som man kanske skulle kunna tro. Dels ärvde de ju 1000 Rdr genom hans mormor, men de har nog också arbetat hårt för födan. De lyckades till och med köpa en del av Djurafall Norrgård, dit Sara flyttade när hon blev änka. Där dog även hon emellertid inom kort av en bröstfeber.


 icon-arrow-right Nästa kapitlet ”Life and death on the seven seas” berättar den fascinerande historien om kapten Gabriel Ahlfort och hans resor på världshaven.


Utvalda källor

Denna text är frukten av flera års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.

Stort tack till Agneta Bogestad för hjälp med forskningen runt Jonas Ekstrands släkt och ursprung och till Margareta Sigbladh för bilder och inte minst för underbara resor i trakten tillsammans.

icon-check   07-08-2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *