Från bortom havet
Svenska – English
Från bortom havet – Alfortsläktens historia
Kapitel 1
Från bortom havet
© Esben Alfort 2014-2023
Familjen Alfort kom till Sverige med en engelsk skeppsbyggmästare i mitten av 1600-talet. Enligt en muntlig släkttradition lär hans förfäder ha varit franska hugenotter som flytt undan katolikernas religiösa förtryck i Frankrike, fast detta har jag inte lyckats bekräfta med säkerhet. Medan kyrkböcker och andra bevarade historiska dokument avslöjar mycket spännande om familjens framväxt i Sverige, är det svårare att hitta källor som kan berätta om denna tidiga period, särskilt som vi inte ens vet vad skeppsbyggmästaren hette. Trots detta går det att göra några kvalificerade gissningar. Fem olika grenar av familjen har överlevt, och av en slump råkar varje gren ha sin helt egna form av släktnamnet – en gren har till och med två undergrenar med varsin form av namnet. De olika namnformerna speglar de utvecklingar och strömningar som påverkat namnet genom århundradena och är en intressant studie i sig.
På juldagen 1865 somnade gamla Anna Maria Ahlfort in efter ett långt och lyckosamt liv. Hennes man var en av Östergötlands rikaste och markantaste personligheter, mönsterskrivaren Sven Johan Bergman som ägde ett flertal sätesgårdar och som gjort mycket för både kyrkan och välmåendet bland de mindre privilegierade i området. Anledningen till att hon kunnat gifta sig så förmånligt var att även Alfortsläkten var ganska betydelsefull i trakten. Hennes far hade varit hovrättssekreterare och ägare till den vackra släktgården Liljeholmens Säteri vid Sommens strand, som Anna Maria sedan ärvt. Både hans far och farfar hade varit duktiga sjökaptener vid flottan i Karlskrona, och hans farmors far var en av landets rikaste män, Gabriel Gyllenståhl, som investerat sina pengar så smart att han kommit över mer än 60 gårdar och säterier i hela Östergötland!
När hon sedan blivit begravd, satte sig prästen för att skriva en notis i kyrkboken. Enligt lag behövde han notera hennes namn, datumet och den förmodade dödsorsaken, men den här prästen tyckte det var värt att spendera lite tid på att skriva lite om den personen som dött. I det sammanhanget skrev han ner åt eftervärlden vem hennes förfäder varit, ända ner till hennes farfars farfar, en engelsk skeppsbyggmästare som anlänt till Sverige i mitten av 1600-talet. Denna notis råkar vara oerhört värdefull för oss, då det är den enda källan vi har som talar om för oss var släkten kom ifrån och hur det kom sig att de hamnade i Sverige.
(…) Dotter af vice Häradshöfdingen Erik Anders Ahlfort och hans Fru Ingrid Elisabeth Busser från Lyckö; Sonsons sondotter af Skeppsbyggmästaren Ahlfort, som i midtet af 1600-talet ankom från England till Sverige (…)
Genom att studera kyrkböcker, domböcker, mantalslistor, krigsarkiv och en lång rad andra dokument har det varit möjligt att följa familjens framväxt från den okände skeppsbyggmästarens son, admiralitetskaptenen Erik Alfort, men ingen annanstans får vi veta vem hans föräldrar var eller ens var han föddes. Vi kan göra kvalificerade gissningar utifrån antagandet att fadern måste ha jobbat på ett skeppsvarv, men allra först ska vi se närmare på släktens rötter utanför Sverige.
Franska rötter
Enligt en släkttradition har familjen Alfort förmodligen sina rötter i protestantiska hugenotter som flydde från katolikernas blodiga förtryck och förföljelser i 1500-talets Frankrike. Då jag än så länge inte lyckats spåra familjen utanför Sverige har det självfallet inte varit möjligt att bekräfta detta, men det känns väl ändå rätt sannolikt att familjen har sitt ursprung i Frankrike. Följande förslag måste dock betraktas som rena gissningar.
Låt oss börja med att leta efter spår som lämnats i Frankrike. Går det att läsa ut något ur namn på orter och människor där? Möjligen. Det som i dag är parisiska stadsdelen Maisons-Alfort var ursprungligen två orter, Maisons och Alfort. Det senare hade sitt namn från slottet Château d’Alfort där den världsberömda veterinärskolan grundades 1765. Orten råkar vara belägen mycket nära franska protestantismens högborg i Charenton, precis över bron från Alfort, något som kan vara av stor betydelse med tanke på teorin om ett hugenott-ursprung.
Alfort var inte ortens ursprungliga namn; 1312 kallas det hôtel d’Harrefort, och 1495 möjligen Harcourt , men 1612 hade det blivit le château d’Hallefort, och när området överfördes till Paris biskop 1641 hade det slutligen blivit Alfort. Hur skedde denna förändring, och vad är kopplingen till familjen?
Slottet byggdes av biskoppen av Hereford, Peter of Aigueblanche (d. 1268), och en utbredd teori är att det är ortnamnet Hereford som förvanskats till Alfort. Peter of Aigueblanche var dock inte brittisk, utan han var född i Savojen och kom till England med Eleonora av Provences följe när hon skulle gifta sig med Henrik III av England, och det känns väl föga sannolikt att han skulle uppkallat sitt slott utanför Paris efter engelska biskopsdömet Hereford.
En mer sannolik teori är att ortens namn var mycket äldre än så och att det ursprungligen innehållit germanska mansnamnet Hari, som överlevt länge i formerna Harrefort och Harcourt. Det var ett vanligt sätt att namnge platser på under tiden då det germanska språket frankiska talades i norra Frankrike, inte minst med ändelsen -court, som ju faktiskt verkar ha ingått i namnet och kanske var den ursprungliga formen, fast det inte är det äldsta belägget. När man slutade prata frankiska i området och övergick till att prata normandiska omtolkades namnet enligt denna teori. Den gamla frankiska namnförleden som man inte längre förstod innebörden av ersattes nu genom omtolkning av uttalet med det normandiska ordet halle, dvs. ’häll’. Denna teori känns mycket mer sannolik än den förra.
Alfort var en mycket viktig plats för kalvinistiska aktiviteter och blev skådeplats för betydelsefulla religiösa konflikter under senare hälften av 1500-talet efter att kalvinisterna ockuperat bron vid Charenton 1567. De protestantiska hugenotterna var kraftigt inspirerade av Jean Calvins lära, så hugenotterna hade säkert också starka band till platsen.
Katolikerna var förfärade över de nya religiösa idéerna. Faktiskt var de så rädda för följderna av dessa tankar att de förföljde och dödade mängder av hugenotter under sent 1500-tal. Än idag verkar franska Alfortsläkten vara mest talrik i Provence, ett område som är känt för att ha hyst och dolt många hugenotter under förföljelserna på 1500-talet.
Ediktet i Nantes, som kungjordes när seklet höll på att nå sitt slut 1598, gav uttryckligen hugenotterna religionsfrihet för all evinnerlig framtid, men denna människorätt återkallades senare av den hänsynslöse kardinalen Mazarin som styrde landet medan Ludvig XIV var minderårig, och under andra hälften av 1600-talet drabbades hugenotterna återigen av förföljelser och massakrer. De som överlevde flydde i hundratusentals till mer protestantvänliga länder som Nederländerna, England och de nordiska länderna. Med tanke på den ovannämnda källan som nämner England så var våra förfäder – om de hade hugenottpåbrå – förmodligen bland de ca. 50.000 som valde att bosätta sig i England, kanske en eller två generationer innan skeppsbyggmästaren utvandrade till Sverige i mitten av 1600-talet.
Tyvärr så går det inte att ta reda på exakt vilken del av England skeppsbyggmästaren kom ifrån, men vi vet att flest hugenotter bosatte sig i London, Norwich, Southampton, Canterbury, Colchester, Thorney i Cambridgeshire, Bristol, Stonehouse i Plymouth och Thorpe-le-Soken i Essex, och nästan alla dessa är hamnstäder. Skeppsbyggmästaren kom kanske mest sannolikt från en av de större varvsstäderna London, Southampton eller Plymouth, men det kan endast bli en gissning. Att hitta spåren efter familjen i England är minst sagt svårt när vi inte ens vet vad skeppsbyggmästaren hette. Han påstås ofta ha hetat Hindric, en gammal svensk version av det engelska namnet Henry, men detta bygger på ett missförstånd; det finns inga belägg för att han skulle hetat så. Hans namn finns inte omnämnt i något överlevande dokument som jag hittat. Utifrån barnens namn i de följande generationerna skulle bra gissningar kunna vara att han kanske hetat Charles eller George, fast Henry är absolut inte omöjligt heller.
Sökandet efter brittiska förfäder försvåras ytterligare av det faktum att åtminstone två inhemska och helt orelaterade brittiska familjer också bär namnen Alfort och Alford. Dessa familjer har fått sina namn från brittiska orter och har inget samband med Frankrike eller hugenotterna. Det är förstås även möjligt att vår släkt i stället härrör från en av dessa familjer och inte alls har anknytning till hugenotterna.
De flesta amerikanska bärare av namnet kommer från dessa brittiska släktlinjer, fast det finns en gren av vår egen släkt med namnet Alford i Amerika, grundad av Frans Ahlfort som utvandrade med sin familj till Missouri 1866 och började kalla sig Frank Alford. En annan gren bosatte sig i Illinois under namnet Ahlforth.
Då den invandrade skeppsbyggmästarens identitet är okänd, har jag valt att betrakta hans son Erik Alfort som släktens stamfader. Det är med honom som den dokumenterade släkthistorien tar sin början. Hittills är det äldsta dokument som jag hittat där en av släktens medlemmar omtalas i Sverige en tämligen oformell notis i flottans arkiv från 1688 när Erik befordras från arklimästare till konstapelsmat i flottan i Karlskrona.
Varför Sverige?
Vad var det då som fick en brittisk skeppsbyggmästare att utvandra till Sverige i mitten av 1600-talet?
Detta var en tid då länderna i Europa ständigt förde krig mot varandra och då haven dominerades av mäktiga flottor. Särskilt holländarna och britterna hade stora flottor utrustade med avancerad teknologi, och när britterna gled in i Östersjön på sina praktfulla örlogsfartyg så blev den svenska kungen mäkta imponerad och bjöd omedelbart in brittiska befälhavare att bosätta sig i Sverige och hjälpa honom bygga en oslagbar svensk flotta som skulle kunna erövra och bemästra norra haven. Planen lyckades; kunskapen som dessa män förde med sig hjälpte Sverige att bli en europeisk stormakt under århundradet som följde.
Under denna tid befann sig Sverige i ett oavbrutet krigstillstånd med grannlandet Danmark, men nyligen hade Sverige fått övertaget; 1645 hade Danmark tvingats avstå de baltiska öarna Gotland och Ösel (Saaremaa) samt Halland (ursprungligen tänkt att återlämnas efter 30 år) och en del av Norge till svenskarna. Svenskarna hade länge känt sig hotade av Danmark, omgivet som landet varit av danska landområden, men detta förändrades när Sverige plötsligt blev en baltisk stormakt. Danskarna tänkte dock inte ge upp, utan de förklarade krig mot sina grannar 1658 i hopp om att kunna återta de förlorade områdena. Planen blev ett katastrofalt misslyckande för Danmark, och mot slutet av kriget måste ytterligare en rad provinser överlåtas: Skåne, Blekinge och (under en kort tid) Bornholm, samt ytterligare en del av Norge blev nu svenska.
Den svenske kungen Karl X Gustav stod dock inför ett allvarligt problem: Svenska flottan var helt beroende av importerad holländsk kunskap, och nu hade de två länderna plötsligt blivit motståndare i ett nytt krig då holländska flottan kom danskarna till undsättning under en svensk belägring av Köpenhamn som annars kunde slutat med svensk seger. Detta är bakgrunden för scenen där den svenska kungen skådar den praktfulla brittiska flottan och omedelbart ger en rad brittiska skeppsbyggmästare som Francis Sheldon och Thomas Day i uppdrag att överse byggandet av hans nya flotta som skulle styra haven framöver. Svenskarna skulle aldrig mer behöva känna sig hotade av sina grannar.
Nu när Blekinge blivit svenskt så började man planera byggandet av en flottbas på den nyförvärvade sydkusten. Den nya basen skulle ersätta Skeppsholmen i Stockholm som Sveriges nya militära högkvarter. En ung Karl XI grundade därför Karlskrona stad 1679, lade ner Skeppsholmen och skickade allt manskap till Blekinge och två andra nya varv – ett i Kalmar och ett i Riga i nuvarande Lettland, som då var en integrerad del av svenska riket.
Sheldon hade lämnat England till förmån för Sverige 1655 efter ett misslyckat försök att befria kung Charles I från sitt fängelse. Han arbetade i Sverige under 30 år, men lämnade sedan landet i protest eftersom han aldrig fått ersättning för allt kapital som han investerat i den svenska flottan. Han lade sten på börda genom att gå till ärkefienden Danmark, som han sedan hjälpte att modernisera danska flottan. Han försökte även övertala sina barn att följa med dit, men de valde att stanna i Karlskrona, där familjen Sheldon skulle komma att bygga magnifika svenska flottfartyg under flera generationer.
Vi vet tyvärr inte heller med säkerhet vilken del av Sverige skeppsbyggmästaren Alfort bosatte sig i. Jag har faktiskt inte hittat en enda referens till honom i något dokument bortsett från den ovannämnda begravningsskriften från 1865. Mest sannolikt är dock att han bodde i Stockholm. Vi vet att hans son bodde där på 1690-talet, och det känns mycket sannolikt att det var där som pappan slog sig ner. Stockholms storlek skulle även kunna förklara varför familjen är så svår att hitta i dokumenten under den tidigaste perioden.
Vad gäller det exakta invandringsåret kan vi endast gissa, men det är väl troligt att Erik Alforts pappa anlände med de inbjudna skeppsbyggmästarna under sent 1650-tal, möjligen så sent som 1659. Det skulle ju fortfarande vara i midtet af 1600-talet, och hans son tycks vara född det året, vilket skulle kunna tyda på att hans pappa kanske gift sig strax efter ankomsten. Tyvärr vet vi inte om Eriks mamma följde med från England eller var svensk, eller ens om Erik föddes i England eller Sverige. Det enda som källorna berättar för oss är att han vid sin bortgång den 8 december 1729 var 70 år gammal, så han bör vara född mellan december 1658 och december 1659, förutsatt att uppgiften är exakt och pålitlig.
Edel och Wählmanhaftige SkieppsCapitain H:r Erik Ahlfort på Lillieholmen, 70 åhr gl.
Saken försvåras dock av att hans son Gabriel skrev en dagbok på sina resor, där man kan läsa att han under en vistelse i Spanien fått veta att hans pappa dött på Liljeholmen, 73 år gammal (om man kan lita på avskriften – jag har tyvärr inte haft tillgång till originalet). Det finns emellertid skäl att tro att dagboken i själva verket skrevs flera år efter Eriks död med understöd av gamla loggboksnotat, så detaljerna är inte nödvändigtvis pålitliga.
Francis Sheldon och Thomas Day anställdes vid Göteborgs varv 1659, och inga brittiska skeppsbyggmästare tycks ha hämtats till Sverige efter det året. Vi vet förstås inte om Eriks pappa var inbjuden eller helt enkelt kom till Sverige på eget initiativ i hopp om att han också skulle kunna få ett jobb.
Hursomhelst så växte Erik upp någonstans i Sverige, förmodligen i en hamnstad omgiven av magnifika skepp, och så småningom valde han att bli volontär i flottan, där han sedan fick en lång och händelserik karriär. Hemma på sitt säteri betedde han sig som en fisk på land; hans lynne var absolut inte lämpat för ett fredligt liv bland bildade människor. Man gifter sig emellertid inte med en adelsdotter och förvärvar ett vackert säteri utan att göra ett gediget försök på civiliserat uppförande, något som han fick lära sig the hard way (se kapitel 2).
Från franska på engelska till latin på svenska – Släktnamnet Alfort genom tiderna
Idag finns det fem grenar av släkten efter skeppsbyggmästaren Alfort som bevarat någon form av släktnamnet, fast av en slump råkar varje gren ha sin egen namnform – en av dem har till och med två former i var sin undergren: Alfort, Ahlfort, Ahlforth, Alford och Alforn och Ahlforn. Det var inte alls givet att det skulle bli så, för formerna Ahlfort och Alfort användes båda av alla släktens grenar under tidigare skeden, liksom en mängd andra variantformer, så båda dessa former skulle mycket väl kunnat överlevt i flera grenar. De många olika namnformerna speglar emellertid utvecklingar och strömningar som påverkat namnet genom århundradena, och är sålunda en intressant studie i sig.
Även om vi inte vet om den förste invandrarens son Erik föddes i England eller Sverige så är det sannolikt att han med sin engelska pappa åtminstone tidvis använt ett engelskt uttal av efternamnet, där A:et är kort, i motsatts till det enda svenska uttalet av namnet idag. Kanske är det detta engelska uttal som speglas i den enda namnteckningen som vi har från Eriks egen hand, Erik Allfortt. Man kan förstås alternativt tänka sig att det helt enkelt är en tillsnyggad form av Alfort (som fallet är med de två t:na), eller möjligen skrivfel för Ahlfort, men formen med två l dyker faktiskt upp från och till genom århundradena, ända fram till 1845 i en persons fall. Den är alltid mycket sällsynt, och uttalet med kort A har inte överlevt, med undantag av de grenar som slagit sig ner i utlandet och följaktligen börjat använda uttal som anpassats till andra språk som engelska, franska och danska. I alla dessa fall har A:et återigen blivit kort.
Vi har dock ytterligare en något senare namnteckning i avskrift, där namnet stavas Erich Ahlfort, och när andra skriver hans namn så använder de en rad olika stavningar: Ahlfort, Alfort, Allfort, Ahllfort, Alfordt, Alhfordt. Detta var helt normalt; det var inte förrän en bit in på 1900-talet som tanken att det fanns ett korrekt sätt att stava ett namn slog igenom. Tidigare hade till och med personens egen namnteckning kunnat variera beroende på humör och inflytande från vad som var populärt just då. Av allt att döma spelade strömningar som upplysningen och romantiken sålunda en nyckelroll i utvecklingen av vårt familjenamn.
Det vanligaste sättet att stava släktens namn på under Eriks tid var Ahlfort, fast även Alfort användes ofta. Den förra varianten är omisskänneligt en svensk anpassning där A:et redan förlängts enligt svenskt uttal, medan den senare formen är tvetydig med anseende till vokallängden. Formen Ahllfort 1711 understryker att man inte ska försöka utläsa för mycket ur stavsättet, för vi kan ändå inte veta hur det uttalades – dubbla l kan särskilt under 1700-talet vara en ornamentering utan betydelse, och det samma kan även gälla ett inskjutet h.
Eriks dotter Maria Catharinas namn finns belagt i en mängd olika varianter: Ahlfort, Alfort, Allfort, Ahlfordt, Alfordt, Alhfordt, Alforth. Den enda namnteckningen som bevarats efter henne, Maria Catharina Ahlfot, är tyvärr en samtida avskrift, så vi vet inte om det var sekreteraren som skrev fel, men en präst använde faktiskt formen Ahlfot (och även Alfot) under ett decennium (1742-1752) om hennes bror Gabriel innan han upptäckte sitt misstag och korrigerade sig själv. Ska detta uppfattas som ett tecken på att även Eriks barn (ibland?) uttalade sina namn på engelska, så at r:et blev otydligt i svenska öron? Det kan vi förstås inte veta, men intressant nog så användes detta stavsätt även då och då om Gabriels söner så sent som 1793, fast detta är så sällsynt att det får betraktas som osäkert. Å andra sidan så stavas Eriks namn redan i de allra äldsta källorna från Krigsarkivet runt 1688 Ahlfort, så det svenska uttalet tycks ha använts ända från början, åtminstone som en möjlighet.
Sonen Gabriel skriver alltid sitt eget namn Ahlfort, men förutom formerna utan r som nämnts ovan använder andra formerna Ahlfort, Alfort, Allfort, och någon sällan gång även andra former (Ahlforth, Ahlfordt, Ahlfortt, Ahlford) om honom, fast formen Ahlfort är den i särklass vanligaste. Brodern Carl Henric kallas Ahlfort, Alfort eller Ahlfordt.
Summerar vi upp denna tidiga period, så var formen Ahlfort väletablerad som den viktigaste svenska formen, med Alfort och Allfort som regelbundet användna former, utan att vi kan säga vilket uttal som representerades av den förra formen. I tillägg till dessa användes en rad andra former ganska regelbundet.
Om vi fortsätter till nästa generation så gäller samma sak bland Gabriels barn. De namnteckningar som finns bevarade visar alla på formen Ahlfort, förutom i sonen Gustaf Adolphs fall (f. 1753); han använder alla tre huvudformerna Allfort (1780-1800), Ahlfort (1794) och Alfort (1809-1816).
Hans användning av formerna är dock inte slumpmässigt fördelade, utan efter sekelskiftet 1800 börjar han nästan enbart använda formen Alfort, och det gör även andra som skriver hans namn (från ca. 1804). Det är frågan om en generell tendens i tiden, antagligen betingad av upplysningstidens sena skeden, då folk började få större utblick och modernisera sina namn så att de skulle passa i en mer internationell värld. I en sådan kultur måste det svenska h:et förstås lämnas därhän, särskilt av Gustaf Adolph som var rätt pretentiös – han hade gift in sig i en stilig familj och bosatt sig på ett säteri där han levde ett lyxliv med sin familj tills allt plötsligt gick åt skogen.
Vad gäller hans syskon så har vi inga namnteckningar från denna tid, så vi vet inte om även de började föredra detta stavsätt, men när andra skrev namnet så använde de oftast formen Alfort under denna tid, oavsett familjegren.
Tendensen varar tills romantiken i slutet på 1800-talet gör att allt som är ursprungligt och svenskt blir på modet igen. Då blir formen Ahlfort återigen populär och börjar på nytt dominera, även om det finns många senare belägg för den vid den här tiden väletablerade formen Alfort, och till och med Allfort dyker upp regelbundet i fråga om vissa personer. Allt detta är ju endast tendenser som framträder om man dyker ner i alla data med vetenskapliga ögon; det finns stor variation under alla perioder fram till nutiden.
En man som aldrig ger efter för den romantiserade stavningen är lasarettsläkaren Adolf Fredrik Alfort, som verkar ha tagit namnformen Alfort som en naturlig följd av den latiniserade formen av hans namn Adolphus Fridericus Alfort som han använde professionellt, åtminstone i vetenskapliga sammanhang.
Han är till yrket och lynnet en upplysningens man, och formen Alfort har bevarats till nutiden bland hans ättlingar. Vi vet förstås inte hur han uttalade sitt namn. Förmodligen var A:et kort när det uttalades på (svenskt) latin, och faktiskt så stavas hans namn Allfort i en tidningsartikel från 1807, men bland hans svenska ättlingar har det alltid uttalats med långt A som om det vore Ahlfort. Numera är detta den enda gren som bevarat namnformen Alfort.
Adolf Fredriks brorson Frans Ahlfort utvandrade till Amerika med sin familj under de svåra åren i slutet på 1860-talet och bosatte sig där under namnet Frank Alford, förmodligen påverkad av att det redan fanns folk med det efternamnet i trakten. De var inte släkt med honom på något sätt, men de var etablerade och respekterade familjer, så kanske fick dessa nya invandrare en liten fördel av att ha samma namn som dem.
Frans syster Vilhelmina Ahlfort hade åtskilliga barn som valde att återta namnet, då deras pappa inte hade något släktnamn som de kunde ärva. Den överlevande Ahlfort-grenen härstammar från Vilhelminas son David Ahlfort, som lämnade hemtrakterna tillsammans med en av sina systrar för att bli präst i lappländska Jokkmokk.
Hans barn spriddes till Luleå, Dalarna, Göteborg, och till och med Simrishamn, så numera finns grenen i många delar av landet. En annan son, Carl, utvandrade till Illinois tillsammans med två systrar och bosatte sig där under namnet Charles Ahlforth.
Det finns även en Ahlforth-familj i Sverige, fast de tycks inte vara släkt.
I grenen som härstammar från Gustaf Adolph med de många stavsätten dog namnet ut. Flera generationer senare återtogs det emellertid av tre syskon som tog namnet Ahlfort efter sin mormor (de valde den romantiserade formen av hennes namn). En bror – Axel Ahlfort – tog namnet 1893 när han flyttade till staden och önskade skapa sig ett namn, medan de övriga förmodligen hade tagit det i samband med att de utvandrat till Amerika 1889. De återvände sedan till Sverige och tog sålunda med sig namnet hem, men de fick aldrig några barn, och brodern fick inga söner som kunde ärva namnet.
Deras äldsta syster hade ingen anledning att ta sig ett stiligt namn, men hennes son Arvid tyckte att han behövde ett sådant när han 1907 bosatte sig hos sin morbror, den nyssnämnde Axel Ahlfort. 1903 hade det emellertid kommit en ny lag som förbjöd någon att ta ett namn som redan fanns utan att först fråga dem som bar namnet, och tydligen tyckte inte John Alfort, som då just grundat företaget Alfort & Cronholm i Stockholm 1906, att det var lämpligt att ha en annan Alfortfamilj i staden. Förmodligen hade han ingen aning om att de faktiskt var släkt.
Antagligen var det just formen Alfort som Arvid egentligen ville återta, med tanke på att lösningen som han fann 1913 var att i stället ta namnet Alforn. Hans lillebror Theodor tog samma namn. Arvids son bytte senare ut namnet mot Ahlforn, då han var trött på att meningen hos Alforns tolkades som att de hette Alfons, så numera finns båda varianterna i varsin gren.
Överraskande nog så hade släktnamnet vid den här tiden faktiskt inom Sverige endast överlevt genom tre män och deras familjer, förutom Arvids farbröder och fastrar som återtagit namnet: John Alfort i Stockholm, David Ahlfort i Lappland och lantbrukaren Carl Gustaf Ahlfort hemma i Östergötland. Det är därför som varje gren har sin egen variant av släktnamnet – varje gren har passerat igenom en flaskhals där endast en familj funnits kvar. Släkten i Östergötland har inte bevarat namnet, så de grenar som finns kvar är: Alfort-grenen efter John Alfort i Stockholm, Ahlfort-grenen efter David Ahlfort i Jokkmokk och Alforn/Ahlforn-grenen efter bröderna Arvid och Theodor, förutom de amerikanska Alford- och Ahlforth-grenarna efter Frank och Charles.
Nästa kapitel, En fisk på land, handlar om Erik Alforts liv och karriär.
Utvalda källor
Denna text är frukten av många års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.
- ArkivDigital / Riksarkivet
- Kyrkböcker
- Flottans arkiv
- Bouppteckningar
- Cercle généalogique de Maisons-Alfort
- The Huguenot Society of Great Britain & Ireland
- The Alford American Family Association
- Tranås Hembygdsgille (1955), Från Sommabygd till Vätterstrand: Ur Gabriel Ahlforts dagbok
- Familysearch.org
- Findagrave.com
02-12-2023
Lämna ett svar