En fisk på land – Kapten Erik Alfort
Svenska – English
Från bortom havet – Alfortsläktens historia
Kapitel 2
En fisk på land – Erik Alfort
© Esben Alfort 2014-2023
Kapten Erik Alfort är den förste namngivne medlemmen av den svenska Alfortsläkten som vi känner till, och han är stamfader till alla släktens medlemmar i Sverige. Han hade en mycket händelserik karriär i flottan, där han bidrog – direkt eller indirekt – till flera historiska händelser. Han var med under anfallet på Köpenhamn år 1700 och forslade soldater till det berömda slaget vid Narva senare samma år. En inbjudan till ett barndop förde honom strax därefter till Östergötland, där han träffade sin blivande maka, vars far var en av landets rikaste män. På så sätt säkrades familjens position för de kommande generationerna. Minnet om dopet har bevarats för framtiden i en fascinerande notis där man kan läsa namnen på alla närvarande vittnen. Alla var de framträdande medlemmar av försvarseliten, samlade runt ett litet barn en novemberdag mitt under ett historiskt skede med stora politiska spänningar som skulle bli startskottet för 21 års oavbruten krigföring. Erik avslutade sin militära bana efter att han under en rad år deltagit i ett misslyckat försök att hålla Ryssland ute ur Östersjön, då grannlandet i stället lyckats grunda Sankt Petersburg och erövra stora områden i svenska Ingermanland, som aldrig skulle komma att bli svenska igen.
Tidiga källor
Erik Alfort (1659 – 18/12 1729) blev så småningom kapten i flottan i Karlskrona. När han blev äldre och märkte att hans sjömansdagar var över, började han känna det förödmjukande i att leva på sitt gods som en oanpassad skeppskapten med en adelskvinna som hustru utan att själv ha adlats för sina insatser. Han skrev därför ett brev till myndigheterna där han ansökte om en adelstitel. Han hade ju trots allt allt sedan sin barndom i 32 år eller från 1675 intill 1707 varit i tjänst uti militären till sjöss så borta hos främmande makter och potentater som här hemma. Hans ansökan avvisades.
Enligt detta brev hade Erik alltså tjänat sedan 15 års ålder. De första 10 åren verkar han i så fall tillbringat hos främmande potentater, kanske i den engelska, franska eller holländska flottan. Vi vet med säkerhet att han gavs tillstånd att resa utomlands vid flera tillfällen mellan 1692 och 1702, men vi vet tyvärr inte vart han for. Det var ganska vanligt bland volontärerna vid den här tiden att utbilda sig i ett främmande lands tjänst. Vanligtvis skrevs man in som volontär i svenska flottan där man sedan fick en grundläggande utbildning innan man gav sig iväg till utlandet för att skaffa sig erfarenhet. Emellertid verkar inte Erik ha volonterat i Sverige förrän 1685, så man kan ju undra om han hade en särskild önskan att tjäna i utlandet, t.ex. i den engelska flottan. Han var ju trots allt i någon mån engelsman. Det är dock lika möjligt att han drog till Frankrike eller Holland under det fransk-holländska kriget 1672-1678 där både England och Sverige var inblandade.
Efter att Karlskrona grundats 1679 blev Erik volontär där 1685, arklimästare 1687, konstapelsmat 1688, konstapel (okänt år), underlöjtnant 17/3 1698, överlöjtnant 1700 och skeppskapten med överlöjtnants lön 1701.
Hans relativt sena inträde i den svenska flottan och hans stora engagement för arbetet där gjorde att hans privatliv fick vänta. Han gifte sig sent, efter att ha tillbringat det mesta av sitt liv till sjöss. Därför hade han ovanligt svårt att anpassa sig för ett liv på land när han slutligen var tvungen att dra sig tillbaka från havet.
De bevarade dokumenten berättar inte mycket om vilka uppgifter han fick i flottan före sekelskiftet 1700, men han skulle kunna varit inblandad i Pfalziska tronföljdskriget 1688-1691, en konflikt som delvis var en konsekvens av Louis XIVs återkallande av Nantes-edikten (se kapitel 1) och hugenotternas flykt från Frankrike. Karl XI skickade 12 örlogsskepp till det kriget, och Erik skulle mycket väl kunna varit ombord på ett av dem.
Sverige drog sig ur kriget 1691, och året efter vet vi att Erik gavs permission att fahra utomlands under ett par år. Denna gång vet vi att hans kollegor Carl Mannerfeldt och Gustaf Psilander, som nämns strax efter Erik i dokumentet ovan, fick ledigt för att arbeta i den holländska flottan 1689-1693 resp. 1689-1695, så Erik skulle förstås kunna gjort samma sak.
Det verkar emellertid som att Erik var i behov av en paus från allt krigande och i stället provade på att syssla med handel på de stora världshaven under ett par år. Det nästa vi hör om Erik är nämligen när en utskickad nyhetsreporter i Helsingör rapporterar åt tidningen Ordinarie Stockholmske Post-Tijdenders nyfikna läsare vilka skepp som passerat genom Öresund d. 2 juni 1696. Erik är en av de kaptener som nämns: Erich Ahlfort hemma i Stockholm löper från St. Martin hemåt med Wijn.
Denna notis fick mig att kolla upp Öresundstullens liggare från Helsingör, där han är registrerad som passerande den dagen på sitt skepp Veritas. St. Martin häntyder förmodligen till den fransk-holländska ön i Karibien. Han hade lämnat Stockholm d. 23 oktober det föregående året med destination London.
Erich Ahlfoth af Stockholm kom fra ibid. framwijst sit Söebref, dat. d. 23. Octobr. 1695 paa hans förende Skib Veritas, dermed ad London, fri.
Senare det året passerade han återigen Helsingör. Den här gången hade han tydligen lämnat Stockholm d. 9 oktober på en ny färd mot London och sedan passerat genom Öresundstullen d. 20 november.
Det verkar sålunda som att han under den här tiden bodde i Stockholm och sysslade med handel, åtminstone under vinterhalvåret från oktober till juni. Vi vet att några av hans kollegor också arbetade i handelsflottan under sina år i utlandet, och att Eriks egen son skulle komma att göra samma sak.
Erik bodde kvar i Stockholm tills han gifte sig 1701. Det året pantsatte han ett engelskt ur hos handelsmannen Niels Forsbergh i huvudstaden, och man kan ju tänka sig att det kanske var åt honom som Erik importerat vinet.
Så småningom befordrades Erik till konstapel, fast det var ont om pengar efter alla krig, så både han och kollegan Gustaf Macklier (omnämnd i samma dokument som han ovan) fick fortfarande endast konstapelsmats lön ända till 1698. Just Macklier kom att få stor betydelse för Erik i hans senare liv, särskilt när Macklier gifte sig 1699 och Erik träffade hans hustrus syster…
Mackliers far var en skotsk adelsman, John MacLean, som invandrat till Göteborg och slagit sig ner där som en maktfull handelsman under namnet Hans Makeléer. Han hade 15 barn, som nästan alla antingen blev eller gifte sig med officerare i flottan (John Maclean råkar förövrigt även vara förfader till Alfortsläkten i snäv mening, genom Märta Cronholm). Huruvida Erik kände familjen Macklier innan han började i flottan är en obesvarad fråga, men hursomhelst så skulle de komma att spela en avgörande roll i hans liv några år senare.
1698 när nioåriga kriget var över, befordrades Erik igen, nu till underlöjtnant. Han kom då att ersätta den 15 år yngre Macklier, något som visar hur försenad Eriks karriär verkligen var. Återigen fick Erik permission från tjänsten.
Sverige hade emellertid nu fått en ny kung, den självsäkre tonåringen Karl XII, och han hade några spännande uppdrag att ge Erik när han återvände.
Ett avgörande ögonblick
Från år 1700 tog Eriks karriär fart. Det året var han tillbaka på jobbet som kapten på det 120 m långa fartyget Wrede med 52 kanoner, 381 båtsmän och 75 soldater. Ett stort ansvar. Skeppet, som hade byggts tre år tidigare av skeppsbyggmästaren Falk i Karlskrona, deltog i expeditionerna mot Danmark och Livland det året, och Erik var förmodligen med på bägge resor.
Syftet med expeditionen till Danmark var att skjutsa Karl XII dit, skrämma danskarna genom att genomföra ett bombardemang på Köpenhamn, och sedan landstiga i Humlebæk norr om huvudstaden. Kungen var först att vada upp på stranden vid Tibberup Bakker d. 4 augusti. Anfallet var mycket effektivt genom att det visade på hur sårbart Köpenhamn var, och trots modigt motstånd från Köpenhamnsborna tvingades danske kungen skriva på ett internationellt fredsavtal som hindrade Danmark från att delta aktivt i kriget under många år framöver.
Händelsen fick förstås fientligheten mellan de båda länderna att blossa upp och var en direkt orsak till det Stora Nordiska Kriget 1700-1721 där grannländerna, som hade tröttnat på svenska storhetsvansinnet, försökte – och slutligen lyckades med – att göra en ända på det. Erik hade sålunda gott om uppgifter resten av sin karriär. En annan följd av fredsavtalet var att tack vare att Danmark hade tvingats dra sig tillbaka för en stund kom Eriks alla nya uppdrag att äga rum i Östersjön, främst i Finska Viken.
Den andra expeditionen som skeppet Wrede deltog i det året var att skjutsa kungen och svenska armén till Livland i oktober, varifrån de marscherade till det belägrade Narva som de befriade i det sedan så berömda slaget där Sverige vann över Ryssland, främst därför att ryssarna fick en massa snö i ögonen som följd av ett plötsligt oväder. Båda dessa expeditioner utfördes under admiral Kornelius Anckarstiernas befäl, och tveklöst var även Erik med på skeppet båda gångerna.
När arméerna drabbade samman i november hade konvojen återvänt till Sverige och Erik hade blivit inbjuden att delta vid kapten Mackliers dotter Maria Catharinas dop d. 10 november, mindre än två veckor innan slaget i Narva. Han reste sålunda över land till Mackliers säteri Linnekulla i Torpa församling i en avlägsen del av Östergötland, fjärran från alla sjöslag. Det här området kryllade med officersbostäder, då det kändes tryggt att bo på en plats som var så långt från fienden och havet. Än idag finns det ovanligt många vackra gamla 1600-talssäterier i trakten runt Sommen.
Till och med under dopet kunde man emellertid knappast glömma bort kriget, för alla vittnena var militära män och deras familjer, och de måste ha haft mycket att prata om i detta viktiga skede av svensk historia.
Familjen Macklier var tillräckligt betydelsefulla för att kunna låta barnet döpas hemma på Linnekulla i stället för i kyrkan, och kanske var det just därför som prästen glömde bort dopet och tvingades pressa in det i marginalen i kyrkboken efteråt. Det är verkligen ett märkligt dokument. På denna dag firades ett nytt liv, omgivet av krigets män. Män som höll i nycklarna till Sveriges militära och ekonomiska framtid. Det går knappt att föreställa sig stämningen.
Ta en titt runt bordet medan hjortsteken bärs in: Admiral Kornelius Anckarstierna som lett expeditionerna är där för att bevittna dopet. Med sig har han konteramiral (då användes den holländska beteckningen schoutbynacht) och landshövding i Älvsborgs Län Clas Sparre, som förestått bombardemanget på Köpenhamn tidigare det året, och kapten Erik Alfort. Bland de övriga inbjudna möter vi medlemmar av barnets egen familj, t.ex. Anna Hedvig Macklier, en kusin som är tillräckligt gammal för att just ha gift sig med amiral Jacob de Prou, samt farbror David Macklier, som är landshövding, och hans svägerska, grevinnan Sophia Ascheberg (1664 – 1720). Hon är gift med greve Hans Wachtmeister (1641 – 1714), amiralgeneral över hela svenska flottan och kungens rådgivare. Han hade under många år sett till att bygga upp flottan med hjälp av de engelska skeppsbyggmästarna och kunde ta en stor del av äran för de segrar som gjort Sverige så maktfullt. Det var också han som haft befälet under expeditionen till Danmark som letts av Clas Sparre.
När Wachtmeister gick i pension, ersattes han av Sparre som flottans administrativa ledare. Han var dock mer sjöman än administratör, och detta tros ha varit medverkande till Stormaktssveriges kollaps vid slutet av det Stora Nordiska Kriget.
Stämningen runt ett bord skapas förstås inte enbart av de som är där, utan även av de som är påtagligt frånvarande. En av gästerna, Fru Maria née Macklier var gift med barnets farbror, general David Duncan i den danska armén (!), som självklart inte bjudits dit. Man undrar ju hur hennes eget förhållande till familjen var, fast militära insatser sågs kanske mest som nödvändigt arbete och inte som något som var så förknippat med våldsamma känslor som vi skulle tycka nu.
Barnets mamma var Hedvig Margareta Gyllenståhl, vars pappa major Gabriel Gyllenståhl också bodde på Linnekulla. Ändå var hans andra fru Catharina Cronhielm den enda medlemmen av familjen Gyllenståhl som var vittne vid dopet.
Det var oundvikligt att Erik träffade hans andra dotter, Hedvig Margaretas yngre syster Maria Sophia Gyllenståhl, som han skulle komma att gifta sig med några månader senare. Det är förstås fullt möjligt att de redan kände varandra, med tanke på att hennes systers man var Eriks nära kollega.
De gifte sig i Torpa kyrka d. 3 april 1701. Morgongåvan var 500 gulddukater, en ansenlig summa för en man vars pappa var en invandrad skeppsbyggmästare, men pengarna gjorde det möjligt för honom att gifta sig med en adelsmans dotter, och han fick dessutom det vackra säteriet Liljeholmen som sin bostad. Det kanske inte var utan anledning som han pantsatt sitt ur i Stockholm innan han gifte sig…
Wällborne H:r Capitein Eric Ahlfort
Wällborne Jungfru Maria Sophia Gyllenståhl
Morgongåfva 500 Ducater
De gav sin första dotter namnet Maria Catharina – förmodligen för att hedra barnet som fört dem samman.
Slaget om Ingermanland
Eriks äktenskap hindrade honom inte från att vara kvar i flottans tjänst som artillerilöjtnant och kapten på den helt nybyggda mindre brigantinen Kräftan med 14 kanoner och en längd om 90 fot. Under de nästa sju åren deltog han i expeditioner till bl.a. Finska Viken, där han slogs med ryssarna om tillgången till Östersjön som då behärskades av Sverige. Svenska fästningen Nyenskans i Ingermanland provocerade den ryske tsaren Peter den Store, som ville ha del i Östersjöväldet. Fästningen rymde 600 svenska soldater, men när tsaren under våren 1703 skickade dit en armé på 20.000 man för att omintetgöra den, var svenskarna plötsligt inte så kaxiga. När ryssarna lyckades pricka fästningens krutförråd med en kanonkula blev situationen kritisk. Förrådet exploderade, och svenskarna blev tämligen uppgivna. Då blev det relativt enkelt för ryssarna att erövra fästningen, som de sedan rev. Stenarna återanvände de för att i hemlighet uppföra Rysslands nya huvudstad Sankt Petersburg vid flodens mynning.
Erik kommenderades till Nyenskans året därpå som del av en räddningseskader om 13 fartyg. Skeppen forslade ytterligare 1000 soldater från Viborg i Finland för att återerövra fästningen.
Till Sankt Petersburg kunde man endast segla genom en passage nära ön Kotlin (Retusaari på finska) utanför flodmynningen, och planen var att landsätta armén på ön, fast när svenskarna kom dit d. 13 juni möttes de av en obehaglig överraskning. Tsaren hade också märkt att ön var viktig, och hade därför låtit bygga en stark fästning där, Kronslott.
Trotts upprepade försök skulle det visa sig vara helt omöjligt att passera eller landstiga på Kotlin. Första året var de tvungna att ge upp, men året därpå återvände de med en eskader om 22 fartyg under ledning av Kornelius Anckarstierna. Denna gång var svenskarna övertygade om att de skulle lyckas, men i stället blev det en och en halv månads mardröm som slutade med återtåg och hundratals döda svenskar.
När man insett att man tillsvidare måste överge Ingermanland, nöjde man sig de följande åren med att upprätthålla en handelsblockad mot ryska fartyg på Östersjön. 1707 var Erik kapten på linjeskeppet Halland under Kornelius Anckarstiernas befäl på en av de årliga expeditionerna till Finska Viken, och det är väl sannolikt att han deltog varje år under en tid. Just det året, 18/5 1707, tog han dock avsked från flottan. Sverige lyckades aldrig återvinna Ingermanland.
Erik påstås ibland ha varit svårt plågad av benskador han ådragit sig under ett sjöslag, fast detta är en skröna. Hans son Gabriel skriver i sin dagbok att pappan dog efter att han legat i sängen med ett brutet ben, och detta bekräftas av domböckerna som rapporterar att han inte kan närvara vid tinget på grund av ett olyckeligit Benbrådt. Han var sängbunden ungefär ett och ett halvt år 1729-1730, då han absolut inte nyligen deltagit i något sjöslag. Skadorna verkar sålunda ha uppstått hemma på Liljeholmen.
[…] utan allenast åberopat sin siukdom, af ett olyckeligt Benbrådt, hvarigenom H:r Cammarherren af midskundsamhet då efterlät upskof till förl. Julii månad […].
Göta Hovrätt 27/8 1729.
Åren som lantbrukare på Liljeholmen blev allt annat än idylliska; det var nu som de riktiga utmaningarna började för den stormiga sjökaptenen. Innan vi dyker ner i den berättelsen behöver vi dock lära känna hans hustru och hennes bakgrund, som var mycket olik hans. Allra först ska vi höra om hennes pappa.
Nästa kapitel, En självgjord investerare på 1600-talet, berättar den fascinerande historien om Eriks svärfar Gabriel Gyllenståhl.
Utvalda källor
Denna text är frukten av många års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.
- ArkivDigital / Riksarkivet
- Kyrkböcker
- Flottans arkiv
- Arkivalieronline
- Öresundstullens liggare
- Axel Setterdahl (1913), Östgöta Nation i Lund
- Digitaliserade svenska dagstidningar
- C. D. Buréns anteckningar
- Carl Bruun (1890), Kjøbenhavn
- Three Decks’ Forum
02-12-2023
Lämna ett svar