Färghandeln Alfort & Cronholm grundades 1906 av John Alfort och hans danske svärfar Christian Cronholm. Sedan dess har företaget vuxit sig stort och ändrat karaktär. 1986 fusionerade Alfort & Cronholm med konkurrenten Beckers och blev Alcro-Beckers, som genast fick stor framgång. Två år senare såldes dock hela färgproduktionsdelen Alcro till Beckers, och företaget har sedan dess inte längre färgförsäljning utan är en grossistverksamhet som bland annat verkar innanför byggmarknaden. 2014 köpte familjen Alfort ut övriga ägare som blivit aktieägare när företaget börsintroducerades på 1980-talet. Numera ägs företaget sålunda återigen till 100% av familjen Alfort, och koncernen har bytt namn till Alfort & Co.
Ända sedan början har företaget kännetecknats av starka värden vad gäller kvalité, trovärdighet och ansvarstagande, både vad gäller kunder och anställda. Än idag är medelanställningstiden på Alfort & Co inte mindre än 17 år, och detta bidrar till ett stort förtroende bland företagets kunder.
Alfort & Cronholm
Utdrag ur boken ”Då till Nu” om Alcro-Beckers, med tilläg av illustrationer och länkar.
AB Alfort & Cronholm grundades av John Alfort och hans svärfar Christian Cronholm fyra år efter att Beckers kom till Lövholmen. Grundarna hade lärt sig branschen bakom en färghandelsdisk.
Verksamheten startade med en färghandel på Norrlandsgatan 14 i Stockholm och under 1910-talet utvecklades företaget till att omfatta både detalj- och partihandel för färg och olika färghandelprodukter.
Under andra halvåret 1912 redovisas i kassaboken sammanlagt 26 personer anställda, varav 15 månadsavlönade och 11 ”veckolönare”. Sannolikt hade förhyrda lokaler för tillverkning av fernissor och kokt linolja på Polhemsgatan 8 bidragit till att antalet anställda vuxit.
1915 köptes fastigheten Saltmätargatan 7. Dit flyttades kontor, lager och en del av tillverkningen. Året därpå köptes även fastigheten Saltmätargatan 9.
I början av 1920-talet förvärvades Fåborgs Tekniska Fabrik och dess produktion av så kallade hemfärger, tillverkade av anilinfärger, alun och koksalt överfördes till ett av rummen på Saltmätargatan. När produktionen av hemfärger efter några år lades ner började man tillverka zinksalva, zinkpasta, borsyresalva, borsyrevaselin mm i samma rum.
I ytterligare ett rum började man tillverkning av spritfernissor där inte minst ”Panama stråhattlack” och andra stråhattlacker blev väsentliga produkter.
Det är först efter 1923 då nya fabriken på Ekbacksvägen i Ulvsunda tas i bruk, som Alfort & Cronholm kan sägas ha en färgfabrik. Fram tills dess hade tillverkning skett i olika rum i olika fastigheter på skilda adresser i Stockholm.
Delfinen
Alcro’s varumärke Delfinen kom till under Alfort & Cronholms tid. Året var 1924, Axel Alfort var 16 år gammal och hans far var företagets chef. Fadern fick besök av en österrikisk tecknare, som efter första världskriget kommit till Sverige och med hjälp av sin konstnärliga talang försökte söka sin försörjning. Han visade Axels far förslag på olika varumärken.
Men då fadern inte hade särskild tilltro till reklamens betydelse fick Axel se kollektionen. Den tecknade bilden av Delfinen blev genast favoriten. Symbolen stod för spänst, vitalitet och balans, tyckte Axel. Efter att först ha övertygat den äldre generationen på företaget köptes den österrikiske tecknares förslag.
Det är fult att inte måla
Vid tiden för andra världskrigets utbrott börjar företaget utveckla nya konsumentprodukter efter att tidigare mest ha vänt sig till yrkesmåleriet. Man gör det framgångsrikt trots ransoneringar och råvarubrist. Det var framför allt linolja och terpentin som dåvarande Industrikommissionen, med lärdom om första världskrigets svarta börshandel, noggrant kontrollerade och fördelade. Ransoneringen hävdes 1947.
Alfort & Cronholm hade tidigt insett konsumentmarknadens betydelse och på 50-talet utvecklades företaget till landets ledande tillverkare av konsumentfärger och en av Beckers argaste konkurrenter. Även en rikstäckande grosshandelsverksamhet (penslar, förnödenheter och material) expanderade starkt under denna tid.
Alcro var pionjär när det gällde reklamfilmer i Sverige. ”Måla på lördag”-kampanjen satte igång ”gör-det-själv”-marknaden ordentligt i Sverige på 50-60 talet. På 60-talet gjorde Alcro reklamfilmer för biograferna med Martin Ljung som slog fast att ”det är fult att inte måla”. Klicka på länkarna här under för att se Alcros gamla reklamfilmer:
- ”Det är fult att inte måla” – Reklamfilm för Alcros servalac 1965, Martin Ljung är lönnmålare, läkare och patient
- ”Köksfärgslånaren” – Två män står nedstänkta med färg i ett kök där de letat efter Alcro köksfärg. (Martin Ljung, 1965)
- ”Stridsvagn” – Reklamfilm för Servalac med Pierre Lindstedt, Börje Ahlstedt 1975
- ”S.F:s Husmorsjournal nummer 6” – Reklamfilm för Servalac 1965 (reklamen börjar 04:55)
Sammanslagningen av Alcro-Beckers
Färgtillverkningen industrialiserades i början av 1900-talet och en rad färgföretag etablerades. Många arbetade enbart på en lokal eller regional marknad, men framför allt tre lyckades etablera sig nationellt och växa sig stora: Alfort & Cronholm, Wilh. Beckers och Nordsjö.
Under de dynamiska 1960 och -70-talen kappas Regnbågen och Delfinen om konsumenternas och målaremästarnas gunst medan förortsområdena växer som svampar i det svenska miljonprogrammet.
Men rekordåren går snart mot sitt slut och vid 1980-talets inbrott har färgtillverkningen dessutom börjat förvandlas till processindustri. Större produktionsvolymer krävs för att skapa ekonomi och många samordningsvinster finns att hämta. Samarbetstrevare inleds mellan Wilh. Becker och Alfort & Cronholm.
Färgbranschen har också präglats av företagsförvärv och krav på storskalighet har lett till en rad strukturaffärer.
År 1986 slår beslutet ner som en blixt för utomstående: Alcro och Beckers ska i framtiden hänga ihop med ett bindestreck. Alcro-Beckers är skapat och en ny historia börjar.
”Lönsamheten för färgföretagen var i allmänhet mycket god fram till 1973/74 för att därefter präglas av stagnation och försämrade resultat, säger Mikael Alfort. Resultaten var dåliga under lång tid för Alfort & Cronholm. Den enda möjligheten att tjäna pengar var genom besparingar eller genom att skapa större enheter.
1985 köpte Alfort & Cronholm 50% av aktierna i Dekorima AB, ett grossistföretag med inriktning på konstnärsfärger och hobbymaterial. Den andra hälften ägdes av AB Wilh. Becker. Det var så Hans Mivér, då VD för Beckers, och jag träffade varandra. Det blev snart ganska naturligt att vi också börja prata affärer i stort. Båda var vi oroade över branschens bristande lönsamhet och delade grundfilosofin: ”Bättre att äga hälften av något som är riktigt stort, än allt av något som är litet”.
Vi beslöt båda att gå vidare med ett förslag till våra styrelser att slå samman de båda företagens konsument- och yrkesmåleriverksamheter där framför allt fördelarna med en fabrik var den stora grejen.”
Men ändå, när två företag blir ett tredje – Alcro-Beckers – var det många som blev överraskade i offentligheten. Beskedet kom den sjätte februari 1986: en fusion var nära förestående och två arga konkurrenter skulle bilda ett gemensamt företag. Ägandet delades mellan AB Alfort & Cronholm och AB Wilh. Becker.
Två veckor i förväg hade medarbetare i de båda bolagen fått order att reservera fredagen den 7 februari från morgon till kväll. På Arlanda hölls informationsmöten om fusionen för olika personalgrupper under en hel dag.
Och på kvällen samlades ett 40-tal chefer från de bägge företagen på restaurang Riche i Stockholm. Även om känslorna var blandade inför det förestående samgåendet så var det kända ansikten – man var i samma bransch.
”Efter Arlanda var det bara att åka hem och göra sig fin inför kvällen på Riche, säger Ulla Johansson, då ansvarig för kvalitetsfrågor, kulörteknik och brytsystem. Det var skrämmande, men spännande. Hur skulle vi, som kom från ett familjeföretag, dominerat av familjen Alfort, kunna samarbeta med Beckers, som tillhörde den stora företagsvärlden? Dessutom kommer jag ihåg att jag reagerade på ”Vad gamla de är på Beckers”.
Jag minns fortfarande Lars Reistams ord (tillträdande VD för det nybildade Alcro-Beckers) innan vi skildes på Riche: ”Nu skall vi tänka på det här över helgen. För vill man inte vara med, kan man inte vara kvar.”
Båda fabrikerna, Alcro i Ulvsunda och Beckers på Lövholmen, var igång under de första åren efter samgåendet och rationaliseringar i tillverkning, stordriftsfördelar och översyn av verksamheter innebar stora förbättringar och spareffekter.
Sammanslagningen 1986 gav givetvis också en hel del personaladministrativa kostnader, men de flesta av engångskaraktär. På Alfort & Cronholm förtidspensionerades ett 40-tal personer och dataavdelningen såldes. På Beckers löstes övertaligheten på tjänstemannasidan också med avtalspensioneringar eller att personal köptes ut. Till exempel för den exportavdelning som avvecklades. Inga uppsägningar gjordes på kollektivsidan.
”Tankarna på ett samgående visade sig snabbt vara företagsekonomiskt riktiga. Från att tidigare som bäst nått vinstnivåer på 10 kanske 15 miljoner, fick vi snabb utväxling och nådde redan 1987/1988 100 miljoner i årsresultat.” säger Mikael Alfort.
Viktiga skäl för den lyckade fusionen var självklart rationalisering i produktionen, kostnadsbeparingar genom personalminskningar när dubbla funktioner togs bort och våra medarbetares insikt om att en förändring i grunden var positiv.
Minst lika viktigt för framgången var trovärdigheten och att marknaden, framförallt yrkesmålerier och färgfackhandeln var lojala och såg positivt på förändringen. En befarad minskning av företagens marknadsandel uteblev och vändes till en ökning. Sannolikt var beslutet om skilda säljkårer för Alcro respektive Beckers en viktig faktor för denna framgång.
”Dessutom hade vi tur, säger Bo Krigsman, goda år med ökad efterfrågan stod på tur”.
”Frågan om en enda fabrik på Lövholmen hade avancerat och dessa planer började ta form, men då var vi inte längre med”, säger Mikael Alfort.
Lars Forsberg, koncernchef för AB Wilh. Beckers, tog tidigt på våren 1988 upp frågan om en enda ägare till Alcro-Beckers. Det svenska skattesystemet med möjlighet till koncernbidrag och tillgång till kassaflödet talade för en sådan lösning.
”Det blev aldrig någon strid om detta, lösningen var rationell och ägarbilden inom Alfort & Cronholm var något komplicerad.
Affären slutfördes den 10 juni 1988. Vi fick 350 miljoner kronor för vår del, vilket vi var nöjda med.
Jag vill också säga att Ulf G. Lindén och Hans Mivér uppträtt väldigt juste både under fusionstiden och som köpare” avslutar Mikael Alfort.
Som kuriosa kan nämnas att Alcro-Beckers företagsledning 1988 hade planer på att ta fram en börsfähig årsredovisning. Fotograf var bokad och på plats för att i byggnad 15 på Lövholmen fotografera styrelsemedlemmarna i samband med ordinarie styrelsemöte.
Innan mötet meddelade Lars Forsberg ledamöterna att AB Wilh. Becker hade köpt ut AB Alfort & Cronholms 50-procentiga andel i Alcro-Beckers AB på uppdrag av Ulf G. Lindén.
Det blev inte någon fotografering.
Möjligen är det denna episod som spridit rykten om en mera kuppartad affär, vilket det inte var.
2014 köpte familjen Alfort ut övriga ägare som blivit aktieägare när företaget börsintroducerades på 1980-talet. Numera ägs företaget sålunda återigen till 100% av familjen Alfort, och koncernen har bytt namn till Alfort & Co.
En av våra kärnprodukter är fortfarande penslar av högsta kvalité, som säljs under namnet Mäster till både yrkesmålare och privata kunder. Bland våra övriga varumärken finns bl.a. Konkret, Arena, Hasselö, Scandborst och Nitor. Ända sedan början har företaget kännetecknats av starka värden vad gäller kvalité, trovärdighet och ansvarstagande, både vad gäller kunder och anställda. Än idag är medelanställningstiden på Alfort & Co inte mindre än 17 år, och detta bidrar till ett stort förtroende bland våra kunder.
24-03-2021
Lämna ett svar