En självgjord investerare på 1600-talet – Gabriel Gyllenståhl

SvenskaEnglish


Från bortom havet – Alfortsläktens historia.

Kapitel 3

En självgjord investerare på 1600-talet – Gabriel Gyllenståhl

Erik Alforts svärfar Gabriel Gyllenståhl är en oerhört intressant personlighet, men han är också en av eftertiden lite missförstådd människa, då hans barndom nyligen visat sig varit mycket olik vad man tidigare trott. Det har nämligen visat sig att hans föräldrar inte alls var de som man trodde. Han gifte sig till pengar och hade förmågan att investera smart under en tid då det generellt sett var mycket ont om pengar inom adeln. Så småningom adlades även han, men han fick aldrig den efterlängtade sonen, trots att han gifte sig två gånger, så adelssläkten Gyllenståhl dog ut med honom. Under livet var han med om många märkliga händelser, från en olaglig duell som slutade i kallblodigt mord till nerbrännandet av en hel församling som hämnd i kriget mot danskarna. Enligt en vida spridd legend beslagtog han hela danska krigskassan efter ett bakhållsanfall, något som sades ha gjort honom mycket rik över en natt – men kan man verkligen lita på legenden om Gyllenståhl?


Gabriel Gyllenståhl. Reproduktion. Foto: Esben Alfort 2017.

Gabriel Gyllenståhl (25/10 1644 – 24/12 1705) och hans adliga hustru Maria Margareta Fahnehielm får betraktas som Alfortsläktens andra stamförälderpar därför att de varit så oerhört betydelsefulla för släktens fortsatta utveckling. D. 3 april 1701 gifte sig Erik Alfort med deras dotter Maria Sophia Gyllenståhl. Han hade då fyllt 42 år och var av allt att döma fortfarande ungkarl efter ett långt liv till sjöss i kungarikets tjänst, medan bruden var en ung flicka på 19 år.

Gabriel och Erik verkar ha haft samma sorts lynne. Båda hade stor stolthet och var mycket självsäkra och ganska hänsynslösa gentemot sina motståndare; de tog gärna lagen i egen hand och lät sig inte avskräcka av varken grannar eller myndigheter.

Under närmare ett sekel trodde man att Gabriel varit son av soldaten Per Ståhl och hans livländska hustru Anna Sophia Anrep, en soldat som avrättats för att han i dryckenskap förgripit sig på en dansk kvinna under krigstid. Gabriel var ännu bara ett barn då, och man trodde därför självklart att händelsen måste ha påverkat hans framtida liv och lynne på avgörande sätt. Tolkningen beskrevs som ett faktum i en biografi skriven av lektor O. Klockhoff 1925, och har sedan kopierats av andra tills nyligen då ny forskning avslöjat att detta par inte alls var hans föräldrar icon-external-link. En helt annan och något mindre traumatisk barndom har dykt upp, om det då kan sägas vara mindre traumatiserande att gå med i armén som tonåring och bli beordrad att bränna ner en hel församling.

Förutom detta kapitel, har de nya rönen summerats i en artikel av nyligen avlidne Kjell Holmåker i Svensk Genealogisk Tidskrift 2017:2, där han har lagt till många nya detaljer som slutgiltigt bevisat att den nya tolkningen är korrekt. Jag hade nöjet att tala med honom om hans forskning i samband med ett föredrag som jag höll i Blåvik 2018 och efterföljande, och det finns inte längre någon tvekan om att vi har hittat rätt den här gången.


Från tobakssmugglare till hyllad officerare

Numera vet vi att Gabriel växte upp i Eksjö i norra Småland som son av rådman och riksdagsledamot för borgarna i Eksjö Måns Åkesson (d. 1648) och hans hustru Ingrid Joensdotter (d. 1682). Den senare var dotter av Joen Andersson Enhörning från Merhulticon-map-marker vid Hjärtasjön i Korsberga församling.

Merhult i Korsberga. Källa: Google.

De var respekterade borgare, men inte förmögna, så när Måns Åkesson dog 1648, befann sig hustrun i en svår situation med sina två små barn. Gabriel var tre år gammal då. Han och hans lillebror Jonas som var deras två sista av totalt 7 barn var de enda sönerna som överlevde de första åren, så de blev säkert bortskämda.

Gabriels barndomsstad Eksjö ca. 1690-1710.

Mamman var skuldsatt till borgmästaren i Växjö Johan Mickelsson och tvingades därför ta in hyresgäster för att tjäna lite pengar. Första gången vi hör om Gabriel som person är när han och hans bror Jonas Ståhl har en dispyt med en sådan hyresgäst, svärdfejaren Per Månsson. Gabriel hade redan börjat vad som skulle komma att bli ett långt och ofta förnyat förhållande med lag och myndigheter.

I juli 1663 ertappades Gabriel med tobak som han smugglat till Sverige från Tyskland. Tobakshandeln hade blivit reglerad det föregående året och ett monopol hade skapats på import, produktion och försäljning av tobak. Tobakskompaniets inspektörer gavs vidsträckta befogenheter för att säkra att överträdelser straffades. De flesta av Gabriels varor konfiskerades, men av någon anledning straffades han tydligen inte ytterligare, och därför var han inte heller rädd för att försöka samma sak igen vid ett senare tillfälle. Runt 1664 använde sig han och hans bror av vagnmän från Malmö och Kristianstad för att forsla tobak inköpt i Köpenhamn till Kristianstad. När vagnmännen förstod vad det var som de skulle transportera, försökte de dra sig ur avtalet, men Gabriel stod fast; han hade betalat dem, så nu var de enligt hans åsikt bundna av avtalet. När de anlände till Kristianstads stadsport undrade en av vagnmännen om de inte skulle deklarera varorna i tullen, men Gabriel sade nej. De ertappades förstås, och Jonas och vagnmännen greps, medan Gabriel själv lyckades komma undan och straffades med böter i sin frånvaro.

Beslagtagandet av hans varor och de böter som han fick lämnade Gabriel i en ekonomisk knipa, och han gick därför med i Skånska Regementet som ryttare för att tjäna lite pengar. Han började då använda namnet Gabriel Ståhl. Flera andra i hans familj använde detta efternamn, bland annat hans bror Jonas, men det är oklart om det var ett släktnamn eller ett soldatnamn som råkade användas av flera inom släkten. Av någon anledning deltog Gabriel aldrig i någon mönstring utan fick helt enkelt tillstånd att börja med en gång. Han gjorde bra ifrån sig och blev korpral i överste Lybeckers regemente 1667, där han representerade Gundrastorp i Vittsjö församling i norra Skåne. Tack vare hans skicklighet som officerare hjälpte översten honom att bli befriad från alla anklagelser så han kunde återvända till regementet. De behövde honom helt enkelt. Däremot var han knappast särskilt populär hemma hos mamman, då han var tvungen att belåna hennes hus för att kunna betala av böterna som uppgick till 389 daler 16 öre.

Under de följande åren var Gabriel inblandad i åtskilliga incidenter då han gav sig på snokande tobaksinspektörer, tills Krigskollegiet slutligen beordrade översten att gripa honom. Det gjorde han mycket motvilligt i oktober 1668. Gabriel, som då fått titel av kvartersmästare i Skånska Regementet, tillbringade sedan mer än tre månader som häktad på Kristianstad Slott. Förutom att han smugglat tobak till Kalmar, Kristianstad och Kristianopel och anfallit inspektörerna, var han även anklagad för att ha bidragit till ett slagsmål i Ljungby som lett till en mans död. I november skrev han till Krigskollegiet för att plädera för sin oskuld. Han erkände att han smugglat tobak vid de två tillfällena då han ertappats, men sedan han börjat i kavalleriet hade han skött sig, vilket hans överste skulle kunna bekräfta. En otidig slem människa hade enligt honom felaktigt anklagat honom. Översten Lybecker undersökte saken och fann att Gabriel var en karl som är i sanning så munderad som någon ryttare i riket finnes kan, och en officersplats väl värd. Med andra ord ville han att Gabriel skulle frias så snabbt som möjligt så han kunde återkomma till sitt kompani och tjäna sitt fosterland.

Rättegången tog sin början d. 27 januari 1669. Gabriel fick fem veckor på sig att samla ihop bevis för sin oskuld. Då ingen av parterna kunde få ihop något tydligt bevis, skickades ärendet vidare till högsta domstolen. De vägrade dock ta upp ärendet, så det verkar som att Gabriel frikändes för alla anklagelser förutom smugglingsböterna. Han återvände omedelbart till kavalleriet, och d. 18 november 1670 blev han fänrik i Kronobergs Regemente.


Ett adligt bröllop

Peder Jönsson Kempe, adlad Fahnehielm.

Under sin tid som fänrik fick Gabriel upp ögonen för den unga adelsmannadottern Maria Margareta Fahnehielm (1651 – 5/5 1691) från Näs Säteri i Torpa församling. Hennes avlidne pappa var krigshjälten Peder Jönsson Kempe (1596 – 10/8 1655), som blivit adlad för sina insatser i Trettioåriga Kriget där han tjänat som musketör och kapten i Östgöta Infanteri­­regemente. Det berättas att han under slaget vid Leipzig 1642 träffades av inte mindre än 25 hillebarder men ändå lyckades rädda svenska fanan genom att dölja den under sin kappa – och därmed även räddade sitt eget liv då fanan skyddade honom mot hillebarderna. Drottning Kristina adlade honom under namnet Peder Fahnehielm till minne av händelsen och tilldelade honom vackra Näs Säteri för sig och sina ättlingar.

Näs Säteri ligger mycket vackert vid Raklången. Foto: Esben Alfort 2017.

Marias mamma Brita Armsköld (1616 – 1691) var i högsta grad fortfarande i livet. Hon var af gammal uradelsläkt, ättling till de första danska, svenska och franska kungarna, som Gorm den Gamle av Danmark, Sverker I av Sverige och Hugues Capet av Frankrike. Hon växte upp på Ekäng Säteriicon-map-marker på spetsen av Asby Udde med sina föräldrar, som även ägde en rad andra säterier och gårdar, många av dem donerade till hennes pappa Jöran Armsköld när han adlades för sina insatser i Polen och skickades hem från kriget lamskuten för livet. När Brita gifte sig, kom hon dock att bo på Näs.

Marias släkt hade bott i Östergötland under många generationer och sett svenska kungariket födas just i de trakterna. Om Maria sade ja, skulle Gabriel gifta sig med adel, makt och pengar. Han å sin sida erbjöd att ge henne en morgongåva om 1000 riksdaler silvermynt.

Hon sade ja, fast en ofrälse man kunde inte bara gifta sig med en adelskvinna utan kungligt tillstånd. Detta berodde delvis på snobbism, men främst var orsaken den att adel förutom vissa skyldigheter även medförde ekonomiska och politiska privilegier som inte utan vidare fick ges till en ofrälse man. Han var därför tvungen att skriva ett brev till kungliga majestätet för att anhålla om tillstånd att gifta sig med adliga fröken Fahnehielm. Sedan var det bara att vänta tålmodigt på svar.

I ett brev som han skrev till kungliga majestätet vid ett senare tillfälle, förklarade han att han [av] Hennes Maijt Sveriges rikes drottning samt Rikets råd efter ett underdånigt ansökande varit benådad och behificerad med adeliga privilegier. Det verkar sålunda som att ärenden rörande adeln hanterades av änkedrottning Hedvig Eleonora medan hennes son, kungen, var tonåring. Tillstånd gavs äntligen d. 17 augusti 1671, då Gabriel gavs adliga privilegier (dock utan att själv adlas) och började kalla sig Gabriel Piedeståhl. Namnet är lite underligt, men det tycks vara en ordlek där han blandar sitt gamla namn Ståhl med ordet piedestal. Antagligen var det menat som ett skämt från den opolerade Gabriel som kanske rentav gjorde narr av adeln som fötts till privilegier utan att själv förtjäna dem. Det är oklart hur officiellt namnbytet var; i häradsrätten omtalades han fortfarande med namnet Ståhl, medan prästen använde det nya namnet. Man kan ju undra om orsaken till denna skillnad var att häradsrättens adliga medlemmar kände sig förolämpade av namnet och medvetet använde hans gamla namn, eller om det fanns en annan anledning.

Gyllenståhl och Fahnehielms vapensköldar hänger än idag sida vid sida i Torpa Kyrka.
Foto: Esben Alfort 2017.

Paret vigdes d. 16 juli 1672 i Torpa, 32 och 21 år gamla. Bröllopet hölls på Näs, och vi vet att de serverade rådjursstek för gästerna, för hejderidaren Nils Månsson klagade 1673 till häradsrätten på att ett rådjur hade skjutits i skogen utan för lagliga tiden, varpå Britas bror Oluf Armsköld svarade att djuret hade skjutits på hans ägor till systerdotterns bröllop på Näs. Hans syster Anna fick ändå betala böter för att djurit skjutits på olaglig årstid.

Fendrichen Gabriel Piädeståhl och Jungf. Maria Margaretha Fanehielm. Morgongåfva Et tusende dahler silfvermynt. Torpa församling.
Vigseln mellan Gabriel Piedeståhl och Maria Margaretha Fahnehielm. Torpa församling.

d. 16. Julij: Fendrichen Gabriel Piedeståhl

Jungf. Maria Margaretha Fanehielm

Morgongåfva Et tusende dahler Sölfvermynt.

Marias mamma Brita verkar ha haft ett mycket viktigt inflytande på Gabriel som kom att prägla hans liv framöver. Hon var hans närmsta referenspunkt när det gällde hur en adelsperson beter sig i lokalsamhället och vid häradsrätten där alla civila frågor reddes ut. Som adelskvinna hade Brita rätt till en egen sätesgård, men när hennes man gick bort och barnen övertog Näs, så hade hon inte längre någon sådan. I stället för att klämma in sig hos barnen byggde hon helt enkelt om sin frälsegård Linnekullaicon-map-marker till säteri och bad sedan häradsrätten tillerkänna henne säteristatus (och därmed skattefrihet) för Linnekulla. Det beviljades omedelbart, då häradsrätten konstaterade att hon byggt en ståtlig byggnad som var minst lika fin som övriga säterier i trakten.

Gabriels nya privilegier inte bara tillät honom att bosätta sig på ett säteri utan krävde det faktiskt enligt vissa regler som skulle se till att folk levde enligt sitt stånd. Normalt sett måste en officerare bo inom sitt kompanis område, men i ett annat brev från 1671 skrev Gabriel till riksrådet och beklagade att han inte hade möjlighet att följa denna regel, då han inte ägde något gods. Han bad därför att få använda fastigheten Varabökeicon-map-marker i Göteryd församling utanför Älmhult, mycket nära skånska gränsen. Så sent som under 1800-talet användes Varaböke fortfarande som boställe för militärt anställda, men det är oklart exakt vilken status det hade på den tiden, förutom att det användes av infanteriet. Tydligen avvisades hans anmodan, men då kom svärmodern till hjälp, för hon hade ju nyss rustat upp (Södra) Linnekulla till säteri, så det fick Gabriel överta. Antagligen lovade de att hon fick bo kvar resten av livet.

Äldsta bevarade byggnaden på Södra Linnekulla. Foto: Esben Alfort 2017.

Gabriel ansvarade fortfarande för ett kompani i Växjö, mer än 200 km från deras hem. Det var en lång resa, så han tröttnade snabbt på det och skrev ett brev d. 6 november 1672 där han anhöll om att få överföras till en position som löjtnant i Östgöta Infanteri. I stället för att ge honom tillstånd, svarade de ansvariga att han fick vänta tålmodigt på befordran inom det egna regementet precis som alla andra.


Duellen

Plötsligt pratade alla om en chockerande händelse – en duell mellan två hedersmän. Händelsen skulle komma att ge den unge Gabriel Piedeståhl landsomfattande berömmelse, men den kom också att visa på hans hederliga lynne. Det var när jag läste denna historia som jag började ändra uppfattning om hans personlighet och se honom i en mycket mer positiv dager än förut. Han förtjänar nog en hel del mer anseende än han normalt sett får. Han var utan tvekan en hård och hänsynslös person i många sammanhang, men han var förmodligen också en djupt moralisk människa, åtminstone när det gällde ära, och när han lyckades kontrollera sitt temperament. Det var bara så att hans starka personlighet – inklusive hans moral – gjorde honom mycket säker på sig själv och gav honom en känsla av att kunna få göra sina egna lagar. Sedan jag läst de bevarade dokumenten är jag övertygad om att han själv var av den uppfattningen att han gjorde rätt hela livet, fastän andra kanske inte alltid tyckte det. Hans hustru och döttrar betydde mycket för honom, och osämja i familjen gjorde honom mycket ledsen.

Historien om duellen börjar med ett förödmjukande nederlag vid Lyck i Polen 1656 där överste Hans Ulfsparre och generalmajor Erik Drake deltog. Efteråt talade Ulfsparre så pass nedlåtande om generalmajoren att denne önskade att möta honom i en duell. Det är då som Gabriel dyker upp, för generalmajor Drake utnämnde honom att överbringa inviten till duell. Drake bodde på Göberga i Linderås församling, inte långt från Gabriels hem, och hans syster Margareta var gift med Christer Lillie som ägde Liljeholmens Säteri, som skulle komma att bli Gabriels fastighet så småningom, och senare Alfortsläktens släktgård under många generationer. De var förmodligen goda vänner, och Drake måste ha ansett att Gabriel var en riktig hedersman när han valde honom till denna uppgift.

Då dueller var olagliga, måste Gabriel försöka få tag på Ulfsparre i hemlighet. Först reste han till Stockholm, men där hittade han honom inte. Sedan drog han till Norrköping i hopp om att träffa Ulfsparre där. Planen lyckades, men han fick inget vänligt mottagande – inte på grund av duellkartellen, utan därför att översten tyckte att Drake hade valt en budbärare som var honom ovärdig. Han hade höga tankar om sig själv och tyckte att han förtjänade att höra det från en förståndigare och reputerligare man. Detta gjorde Gabriel arg. Han hade själv stor stolthet trots sin ringa börd i jämförelse med de två huvudpersonerna, och senare gav han följande utlåtande i hovrätten, där han försökte återställa sitt goda rykte:

att översten förebringar, att sal. generalmajoren skolat bruka förståndigare och reputerligare folk därtill (nämligen att överbringa kartellen), då svarar jag således, att jag efter mitt stånd och värde skattar mig även så god som någon av dem, herr översten brukat haver (de dock vare uti sin tillbörliga respekt); fastän jag icke haver hint den ålder och alltså icke så hög chargie här till företrätt, tackar jag dock Gud och hans Kungl. Maj:t min allernådigste konung för det mig blivit anförtrott; hoppas jämväl näst Guds tillhjälp med tiden göra min nådige konung så goda och nöjaktiga tjänster som de, ty jag har ännu icke hört någon officerare eller gemen vara med stövlar och sporrar födde utan måste förvänta, vad tiden giver; fast jag icke är av så hög härkomst, tackar jag dock Gud för ett ärligt och kavallereskt gemöte och håller för fastmera vara att leva dygdeligen och uppriktigt uti ringa härkomst än utav högre grova missgärningar begå.

Ulfsparre visade sig helt riktigt vara en mycket ohederlig man, vilket fortsättningen på historien avslöjar.

Det var inte enkelt att ordna en olaglig duell; motståndarna måste ständigt ändra tid och plats för att inte bli upptäckta av myndigheterna, och Gabriel följde med Drake på alla dessa resor. Vid ett tillfälle hade de avtalat att träffas i Fredrikshall. Drake hann ända till Strömstad innan han tvingades vända om då myndigheterna var på spåret. Slutligen träffades de vid Tranås Kvarn, nära Gabriels hem. Fast i stället för att möta honom i den planerade duellen sköt Ulfsparre förrädiskt sin motståndare i ryggen när han var på väg hem från Liljeholmen till Göberga på sin släde. Han dog av skadorna efter en vecka.

Tranås Kvarn på 1880-talet. Källa: Från Sommabygd till Vätterstrand.

Ulfsparre gjorde då ytterligare ett misstag som underströk hans redan mycket tydliga oärlighet. När Drakes änka väckte åtal mot sin mans mördare, hjälpte Gabriel henne så mycket han kunde. Han visste bättre än någon annan vad som hade hänt, så Ulfsparre försökte muta honom med 200 gulddukater. Gabriel föll dock inte för lockelsen. När Ulfsparre högfärdigt påstod att vittnet Gabriel inte var värdig att kallas en man, svarade han:

kan jag icke beneka, att där jag hade varit ejus inconstantiae, att jag efter hr. överstens anhängares och goda vänners intention hade låtit mig corrumpera, hade jag ingalunda en ärlig mans titul eller namn meriterat

Han tillägger att han varken av lockande, som skett är, eller trugande skulle låta leda sig från sanningen. Hans hedersamma uppträdande, i tillägg till hans omisskänneliga viljestyrka och personlighet, hjälpte honom att få en framträdande roll i armén. Han var på väg att bli befordrad.


Kriget i Skåne och Gabriels inträde i adelsståndet

Två år senare, d. 28 augusti 1674, befordrades Gabriel äntligen till löjtnant när en gammal löjtnant i von Buchwalds kavalleriregemente i Småland som verkar ha varit en släkting till Gabriel avskedades och bad att Gabriel skulle få bli hans efterföljare. Tack vare Gabriels meriter från de sex åren hos överste Lybecker så beviljades denna begäran. Han behövde dock fortfarande resa lika långt till jobbet.

Trotts de privilegier som han fått när han gift sig var Gabriel fortfarande ingen adelsman, och förmodligen hade han en stark önskan om att uppnå samma status som sin hustru. Det vanliga sättet att uppnå detta var att uppvisa utomordentligt mod i krig. När man läser om Gabriel får man ofta intryck av att han var en bestämd och skrupelfri man som gjorde exakt som han kände för. Hemma på gården skapade detta ofta konflikter, fast i krig verkar det ha funkat alldeles utmärkt.

I september det följande året drogs Sverige in i ännu ett av många krig med Danmark, och den svenska armén drabbades av svåra danska anfall i Skåne, som Danmark ville återerövra från den svenska ockupationen. Detta försvagade det svenska försvaret, så 1676 fick överste Hans Ramsvärd till uppgift att stärka armén genom att skapa ett nytt regemente av gamla avskedade kavallerister från Småland, med tillägg av unga rekryter vid behov. Gabriel utnämndes direkt till kapten i detta nya regemente. Han verkar ha haft stora framgångar i sitt nya jobb, där han bidrog med inte mindre än tre ryttarkompanier värvade från hemtrakterna.

The Battle at Lund, painting by Johan Philip Lemke (1696).
Slaget vid Lund 1676. Målning av Johan Philip Lemke 1696.

Ramsvärds regemente av ”gamla smålänningar” kom att spela en viktig roll i kriget. De deltog både i det lyckosamma slaget vid Lund, den danska belägringen av Kristianstad, slagen vid Helsingborg, och förmodligen slaget vid Landskrona. Gabriel hade då blivit regementets kvartersmästare, och d. 1 april 1677 utnämndes han till ryttmästare vid Skånska Kavalleriregementet. Han måste ha klarat jobbet bra, för d. 2 september adlades han äntligen för sina långlige, trogne och tappre krigstjänster och därvid erviste skicklighet och goda conduite. I vapenbrevet från kungen står bl.a. följande:

icke allenast av hederliga föräldrar född och härkommen och i följd därav ifrån barndomen haft tillfälle, hug och vilja att göra sig till vår och kronans tjänst, besynnerligen under militiestaten skickelig, utan och sedermera, sedan han därunder för gemen ryttare vart antagen, samma sitt berömliga uppsåt i så måtto vist, att därifrån förmedelst sina redeliga och tappra tjänster den ena chargen efter den andra intill denna sin nu havande ryttmästaretjänst beklädt

Nu kunde ingen påstå att han inte förtjänade sina privilegier. Från och med den dagen hette han Gabriel Gyllenståhl.

Gabriel Gyllenståhl i Ramsvärds kompani 1678.

I norra Skåne hade lokala gäng av bondesoldater som föredrog dansk överhet börjat bli ett problem för svenskarna. Därför beordrade kungen att alla vapenföra män i Örkened församling skulle avrättas utan nåd, alla gårdar skulle brännas, och allt kreatur och livsmedel konfiskeras. Ramsvärd och Gabriel var bland dem som skulle verkställa detta i april 1678. Detta år befordrades Gabriel dessutom till major med 80 ryttare under sig, men han tycks endast ha haft denna post under ganska kort tid, då han plötsligt och oväntat lämnade armén 1679, bara 35 år gammal. Hans majorstitel, som han använde i alla sammanhang resten av livet, bekräftades faktiskt inte av kungen förrän d. 9 november 1695.

Varför lämnade Gabriel regementet? Det kan ha funnits flera olika skäl till detta. Förmodligen hade han svårt att förlika sig med förnedringen under en viss kunglig inspektion då hans delning presterade så dåligt att kungen med någon onåde velat anse det. Gabriel skrev till kungen efter inspektionen och förklarade att hans dåliga prestation orsakats av att han ramlat av hästen strax innan övningen, och att hans fot hade fastnat i stigbyglarna på en motridande ryttare under övningen. Knappast någon bra ursäkt under pågående krig.

Det är dock möjligt att han hade djupare skäl till att lämna militärkarriären. Vid den här tiden hade han uppnått en rejäl förmögenhet, inklusive en lång rad säterier och gårdar, som naturligtvis fordrade hans uppmärksamhet. Från och med då börjar han utkämpa sina bataljer vid domstolarna i stället, och hans namn dyker plötsligt upp överallt i domböckerna från alla trakter där han ägde fastigheter.


Danskarna intar Kristianstad 1676. Målning av Claus Moinichen 1686.

Legenden Gyllenståhl

Gabriels förmögenhet måste ha skapat en viss grad av avundsjuka, och detta är förmodligen bakgrunden för en annan historia om Gabriel som har blivit mycket spridd, men som redan Klockhoff visade förmodligen bara var en gammal mans felaktigt ihågkomna anekdoter, helt utan sanningsvärde. Enligt denna myt skulle Gabriel under kriget i Skåne ha lyckats tillfångata en dansk konvoj med hästar och matvaror, och med hela den danska krigskassan på 50.000 riksdaler i kopparplåt. När han gick till kungen för att överlämna krigsbytet lät kungen honom behålla krigskassan, varigenom han blev en av landets rikaste män. Klockhoff spårar historien till några biografiska noter skrivna av major Carl Ludvig Du Rietz i Stora Tidersrum, en sonson till Gabriel, som var 86 år gammal när han skrev följande berättelse:

Under Konung Karl XI:s krig med Dannemark låg konungen med svenska armén i Skåne, där han av sina snapphanar – så kallades spioner i den tiden – erhållit underrättelse, att danska krigskassan var på väg till danska lägret. Konungen befallde då, att löjtnanten vid Uppvidinge Compagnie med 38 ryttare, däribland även ryttaren Maths Stål sig befant, skulle jämte en kvartersmästare försöka att borttaga nämnda kassa.

Denna kommendering avgick genast, och då svenska kommenderingen mötte den danska, började striden å båda sidor med lika häftighet i denna affär, varvid å svenska sidan löjtnanten och kvartersmästaren båda blevo skjutna. Då ville mine kammarater vända om till vårt läger, men jag hindrade det och sade: om vårt befäl är nedskjuten, så anförer jag själv, ty kassan skola vi hava, sade jag Maths Stål, och hämnas våra skjutna bröder. Under mitt anförande börjades striden på nytt med dubbel häftighet, och då befälhavaren för danska betäckningen blev skjuten, flydde de danskar, som voro övrige, och krigskassan var vår jämte 15 munderade danska hästar och allt övrigt, vi erövrat, vilket nu är i Eders Maj:ts läger.

Sådan var den munteliga raport, ryttaren Stål lämnade konungen i Hans Maj:ts tält. Konungen tackade Kornett Stål för det hjältemod, han visat under sitt anförande och skänkte honom danska krigskassan, men de brev och övriga handlingar, den innehöllt, lämnas konungen, vilken behöllt de 15 danska hästarne med det de i öfrigt erövrat för sig själv. Härefter anordnade konungen, det kornetten vid Uppvidinge kompani skulle bliva löjtnant vid samma kompani och Stål kornett efter honom med lön och boställe.

Det är en väldigt bra historia, men den är felaktig på flera sätt, som Klockhoff bemärker. För det första är det egentligen inget som riktigt knyter denna historia till Gabriel Gyllenståhl. Huvudpersonen heter inte Gabriel utan Maths. Gabriel var inte heller någon gemen ryttare, utan ryttmästare. Klockhoff föreslår att gamle majoren Du Rietz återgav en variation över en gammal omvandrande fälthistoria. Som Klockhoff bemärker så är det mycket osannolikt att någon soldat skulle belönats med en stor summa pengar under denna tid, då det var extremt ont om pengar på grund av det konstanta krigandet. Belöningar gavs i form av befordran och fastigheter i stället för pengar.

Intressant nog visar historien likheter med en händelse som kallas Loshultskuppen, vid samma tid men med exakt motsatt effekt. D. 24 juli 1676 erövrades den svenska krigskassan av lokala bönder som hjälpte danska ryttare mot svenskarna. Värdet uppskattas ha varit minst 28.600 riksdaler i kopparplåt, en enorm summa, och denna förlust var en av orsakerna till att svenska finanserna var så trängda. Loshultskuppen kan mycket väl ha givit upphov till berättelsen som sedan felaktigt förknippats med Gabriel Gyllenståhl. Misstanken stärks av den mycket märkliga användningen av ordet snapphanar om svenska spioner. En snapphane var en skånsk upprorssoldat som tjänade som spion åt danskarna och slogs mot svenskarna. Svenska kungen skulle sålunda definitivt inte haft några snapphanar. Att författaren lägger till en kommentar för att förklara användningen av ordet – ’så kallades spioner i den tiden’ – visar att han antingen själv tyckte att ordet var felvalt i detta sammanhang, eller alternativt att han (och folk i hans omgivning) inte längre kände ordet tillräckligt bra för att veta exakt vad det betydde. Legenden om Gabriel var sålunda förmodligen en anpassning till denna historia, som uppstod i fältlägren genom en sammanblandning av namn och fakta för att försöka förklara den stora förmögenhet som han kommit över.


Investeraren Gyllenståhl

Så hur uppnådde då Gabriel Gyllenståhl sin förmögenhet? Särskilt ett dokument är betydelsefullt när man försöker besvara denna fråga. När hans dotter Märta Christina uppvaktades av två rivaler varav en verkade ha dålig ekonomi så skrev hennes styvmamma till henne:

emellertid så ber jag min k. dotter, att hon ser sig väl före och betänker, huru svårt hennes k. fader han har släpat sin egendom ihop till att conservera [dvs. säkra arv åt] sina barn

Tydligen är det fel att tro att han skulle fått sin förmögenhet med en gång; han fick arbeta hårt för det.

Faktum verkar vara att han helt enkelt var en duktig investerare. Gabriel ärvde åtskilliga större fastigheter tack vare sitt förmånliga äktenskap, och han investerade sina pengar klokt i nya fastigheter som ökade hans intjäning. Så småningom kom han att äga mer än 60 säterier och gårdar i Östergötland. I praktiken drevs de av arrendatorer, men han tjänade en massa pengar på dem.

Det var faktiskt en fördel att han inte hade fötts adlig och därför inte hade ärvt fastigheter eller mark som skänkts till hans förfäder av tidigare kungar, för det betydde att han inte heller hade något att förlora när den ekonomiskt trängde Karl XI i den så kallade reduktionen började dra in dessa gåvor för att stärka statsfinanserna. Stora landområden konfiskerades, och detta reducerade adelns inkomster så mycket att många adelsfamiljer inte längre hade råd att behålla sina gods. Inte undra på att Gabriels ekonomiska framgångar i sådana tider genererade en viss avundsjuka.

Gabriel, som inte berördes av reduktionerna därför att han först adlats sent i perioden, lyckades utnyttja situationen för egen vinning genom att låna ut pengar till en rad ekonomiskt trängda adelsfamiljer. Han kunde t.ex. erbjuda ägarna att betala alla deras skulder mot att han fick överta en fastighet. Det var på detta sätt som han samlade på sig de många fastigheterna genom åren. Det var ganska vanligt på den tiden att helt enkelt byta gårdar för att få fler gårdar i samma område. Det spelade ingen roll vilka gårdar man ägde så länge som de gav en god inkomst. Gårdarna var helt enkelt en investering.

Det verkar som att han fick idén till detta framgångssätt 1680 när han hjälpte sin svärmor Brita Armsköld få fäste på frälsegården Aspa på Asby Udde som betalning för pengar som ägaren Christer Horn var skyldig henne sedan flera år. Kanske var det då som tanken uppstod, eller så insåg han senare att han kunde göra samma sak med andra adelsmän.

Det är nästan omöjligt att överblicka alla fastigheter som Gabriel Gyllenståhl samlade på sig, men några av dem ska nämnas här.

Som nämnt ovan ärvde han godset Linnekulla Säteriicon-map-marker i Torpa församling i Östergötland genom sin hustru när de gifte sig 1672. Hans övriga förvärv började blygsamt. 1678, medan han fortfarande var i tjänst i Växjö, köpte han en del av Högeråsicon-map-marker i Svinhult församling i Småland, som hans svärmoders syster Karin Armsköld varit delägare av, och 1679 lade han till Råsicon-map-marker, grannen hemma i Torpa församling. Han lämnade då armén, och snart efter byggde han ut sina förvärv vid Sommen betydligt när han köpte Sommenäs Säteriicon-map-marker med dess underlydande gårdar i Malexander församling av Per Biälke och Märtha Sparre i Stockholm för 6325 riksdaler silvermynt.

Det dröjde inte länge förrän den första konflikten uppstod mellan hans Björndal under Sommenäs och granntorpet Kättestorp, liksom mellan Björndal och Pinnarp, där Gabriel vid flera tillfällen sades ha vält en stengärdesgård. Grannarna var självklart inte så nöjda med detta beteende, men Gabriel hade råd att bli stämd. Vid den här tiden ägde han även Somvik Säteriicon-map-marker och Stjärnesand Säteriicon-map-marker längre norrut, liksom Brevikicon-map-marker på Torpön ute i Sommen. Det är oklart exakt när han köpte dessa. Han hade en juridisk dispyt år 1700 med sin granne i Börshult på Torpön därför att en bonde hade fällt några träd på lilla ön Klovön, som Gabriel påstod lydde under Brevik, men som ägaren på Börsvik var säker på var hans. Det var Gabriel som vann den dispyten, fast numera räknas faktiskt ön till Börshult.

1682 förvärvade han det svåråtkomliga Aspanäs Säteriicon-map-marker (känt som den Heliga Birgittas bostad) och en rad gårdar. Under de följande åren förvärvade han flera andra fastigheter och bytte dessutom till sig ytterligare ett antal. 1685 köpte han Börsjö Säteri och järnbruk i Finspång, numera känt under namnet Stjärnevikicon-map-marker – men som så ofta vid denna tid ledde det planerade förvärvet till en konflikt med säljarens släktingar. Enligt gällande lag kunde inte fastigheter som förvärvats genom arv eller som del av en morgongåva säljas till utomstående om ägaren hade släktingar med arvsanspråk på dem som protesterade. Därför måste ett förvärv offentliggöras vid tre rättsmöten innan det kunde räknas som giltigt. Om ingen protesterade, kunde försäljningen fortsätta. Tyvärr var det mycket ofta någon som protesterade, så regeln hade många familjebråk på sitt samvete. Även i detta fall stoppade arga släktingar försäljningen av Börsjö Säteri, och Gabriel tvingades sålunda skicka tillbaka nycklarna. Det var först 1688 som han äntligen fick köpa godset.

Då hade hans fastighetsbestånd verkligen börjat ta fart. Samma år köpte han Liljeholmens Säteri med underlydande gårdarna Hårdaholmen och Fiskarp av Fru Margaretha Drake, som hade fått ekonomiska problem. Han betalade hennes skulder och fick i gengäld köpa fastigheterna billigt.

1689 lade han till Lycköicon-map-marker och Häggarp. Han köpte även Kuseboholm Säteriicon-map-marker i Vårdnäs församling, vars ägare inte kunde betala sina skulder, och ett år senare lade han till Unönicon-map-marker i sjön Stora Rängen, som han köpte av ägaren av det närbelägna Säby Slott, som var skyldig Gabriel pengar, förmodligen på grund av ett lån som han fått av honom för att klara sig genom de svåra tiderna. 1699 fick Gabriel ta över en rad underlydande gårdar som betalning. Han hade också nyligen övertagit åtskilliga gods som konfiskerats från Kapten Patkul i Kalmar Län, som ersättning för förlorad ränta. Förmodligen var det frågan om Johann Patkul (1660 – 1707), som lett den livländska adelns uppror mot reduktionen. Patkul dömdes senare till döden för sin medverkan.

Gabriel bodde på Linnekulla hela sitt liv, fast endast på vintern. Somrarna tillbringade han på Börsjö. Han sade uttryckligen at han såg båda dessa gods som sina hem och att han endast lämnade Börsjö på vintern för att inte utöda skogen [järn]bruken till skada för sina egna vardagliga behov. Detta yttrande var dock förmodligen tänkt att övertala den lokala prästen Jonas Lithinius att viga hans dotter Hedevig och Gustaf Adolf Macklier, något som han vägrade, bland annat därför att han inte var av den uppfattningen att hon hörde till församlingen. Men mer om detta senare. De verkar ha tillbringat större delen av sin tid i Torpa. Gabriels barn fick sin religiösa fostran i Torpa Kyrka, och det var även där som han så småningom begravdes i en familjegrav utanför kyrkan. Börsjö var hans affärskontor.


Familjejärnbruket

Louis De Geer sr. (1587 - 1657), painting by David Beck.
Louis De Geer d.ä., målning av David Beck.

Den svenska järnindustrin grundades av svenska industrins fader, Louis de Geer d.ä. (1587 – 1657), just i denna trakt. Under en tid som präglades av oavbrutna krig fanns det stor efterfrågan på kanoner och kulor, och Louis de Geer utnyttjade detta till fullo. Genom sin verksamhet blev han så förmögen att han vid ett tillfälle lånade kungen pengar. En mindre sympatisk sida av hans affärer är dock hans engagemang i svenska slavhandeln, som var på sin höjd. Hans son Louis de Geer d.y. fortsatte hans järnverksverksamhet, fast då hade konkurrenter börjat etablera sig på marknaden.

Gabriel Gyllenståhl verkar ha grundat sitt egna järnverk vid Börgöl 1674. Han kände väldigt mycket för just denna verksamhet, som svärsonen Erik Alfort så småningom skulle få ärva. Förmodligen hade Gabriel dock tänkt sig försöka etablera en mer omfattande järnverksverksamhet när han köpte Börsjö Säteri med dess järnverk, kanske inspirerad av de Geer-familjens succes. Under många år försökte han köpa Ysunda järnverk öster om Finspång, men hindrades av ägarens släktingar. Inte förrän 1692 fick han äntligen köpa hälften av verket, och då fortfarande under protester från familjen. Då hade de första juridiska bråken just börjat uppstå med ett annat järnverk nedströms från Börgöl, Lotorp, vars ägare anklagade honom för att förbruka för mycket av forsens vattenkraft. 1694 hade ägarna dött, så Gyllenståhl köpte det med, återigen under protest från ägarnas släktingar.

Gabriel måste ha insett att han inte hade den erfordrade kunskapen för att kunna driva sitt första järnverk på Börgöl, för 1683 sålde han hälften till Louis de Geer d.y., och sedan drev de det tillsammans. De fick tillstånd att driva verket under förutsättning av att:

(…) densamme skall drivas med egne kol, som ifrån dess frälse ägor i Börgöl och andre därom kringliggande lägenheter förskaffas kan, såsom och med det Tackjärn, som han vid odalbruket Finspång blåsa låter, eller eljest av sina bönder, som Skatte-Tackjärn bekomma kan, så att varken igenom tackjärns köpande eller kolens stegrande någre andre där omkring belägne verk prejudiceras eller skadas måge.

Den äldsta resp. den mest använda kontrollstämpeln som sattes på järn från Börgöls Bruk.
Den äldsta resp. den mest använda stämpeln som användes på järn från Börgöl.

De fick slå upp till 310 skeppund stångjärn, ungefär 46,5 ton. Järnverket behövde en hammarsmedmästare och 3-4 arbetare, och med tiden byggde de upp en ramsåg och en mjölkvarn på tomten. Verksamheten gav även arbete åt många andra – järnet skulle forslas dit från ugnar i Bergslagen och tillverkat stångjärn skulle skickas till Norrköping, kol skulle utvinnas och transporteras, och livsmedel skaffas åt järnverkets magasin.

Arbetarbostäder vid Börgöls Bruk. Byggnaden till höger har bevarats med sitt ursprungliga utseende. Källa: Byggnadsinventeringen, Risinge (1971).

När Börgöls hammare brann ner 1693, ville inte Louis de Geer återuppbygga det, men Gabriel gav inte upp, utan han skaffade en kunglig permission att återuppbygga hammaren för sina egna medel. Från och med då ägde han bruket ensam, mot att han betalade de Geer en årlig summa på 15 daler silvermynt för användning av strömmens vattenkraft. För framtiden lade han till ett avsnitt i sina kontrakt med hammarsmederna som sade att om hammaren skadades skulle de personligen vara skyldiga att återuppbygga den. Han tänkte inte riskera en ny kostsam eldsvåda.

Gabriel hade aldrig själv förmågan eller tiden som krävdes för att leda verksamheten själv, utan han hyrde folk som fick överse produktionen. Det var mycket viktigt att välja rätt man. Vid Börsjö hade han en gårdsfogde som hette Lars Jönsson. I början verkar han ha varit nöjd med hans arbete, men 1698 när bruket gick dåligt, började deras förhållande bli ansträngt. Gabriel klagade på resultaten och skrev ett kontrakt med honom för att styra verksamheten. När detta inte hjälpte, började han misstro honom, och han anklagade honom slutligen för förskingring 1703. Lars Jönsson påstod sig vara oskyldig. Tyvärr vet vi inte hur den saken slutade.

Kanske bottnade Gabriels misstro i hans erfarenheter med en annan betrodd anställd några år dessförinnan. 1694 hade hans handskrivare Lars Påhlsson dömts till döden för åtskilliga fall av stöld och förskingring. Man ser tydligt av dokumenten att den egentliga orsaken till att Gabriel blev så upprörd inte så mycket var stölderna som förtroendebrottet:

Såsom iag fast ogiärna måste beswära dhen Lofl. TingsRätten med min inlaga, emot min för detta handskrifware Lars Påhlsson, som iag har låtit lära läsa och skrifwa och födt upp, och tänkt intet annat än det skulle blifwit folk af honom, men så har han all sådan min godheet satt af sijdo och giordt sig till een skiählm och tiuf, uthi mångfaldige stycken som iag aldrig kan proclamera och beskrifwa

Då Gabriel förmodligen inte kunde läsa och skriva själv, var det oerhört viktigt för honom att kunna lita på sin handskrivare. I rätten räknar han upp de många fallen av stöld och förskingring, liksom lögnerna som hans betrodda sekreterare berättat för honom för att förklara de försvunna pengarna och dokumenten, och man känner hans harm. Åtskilliga ägodelar hade stulits från hans hem medan han var sjuk och sängliggande, bland annat ett par av hans bästa pistoler och ett älgskinnsbälte med silverspänne. Svindlaren hade slutligen givit sig av med en enorm summa pengar och gått ombord på ett skepp till Stralsund, där han gått in i armén. Senare upptäcktes han emellertid och ställdes inför rätten hemma i Sverige.

För den som är interesserad återges här utdrag av rättegångsdokumenten.

Majoren Wällbne Hr Gabriel Gyllenståhl, igenom sin handskrifware och fullmechtig, Petter Pettersson Borre, anklagade sin för detta hafde handskrifware Lars Påhlsson, för det han uthi förledit åhr, sedan han warit uthi Stockholm, och dher uthan Hr Majorens ordres eller wetenskap, tagit een Summa penningar och dher med bort rymbdt, warandes sedan i Stråhlsund under wärfwat Regemente igenfunnen och fånglig hijt förd, att swara till sine otrogne stycken som Wällbte Hr Major upräknar i dess inlaga, af efterfölliande innehåld:

Såsom iag fast ogiärna måste beswära dhen Lofl. TingsRätten med min inlaga, emot min för detta handskrifware Lars Påhlsson, som iag har låtit lära läsa och skrifwa och födt upp, och tänkt intet annat än det skulle blifwit folk af honom, men så har han all sådan min godheet satt af sijdo och giordt sig till een skiählm och tiuf, uthi mångfaldige stycken som iag aldrig kan proclamera och beskrifwa; förledit åhr 1693, d. 18. Maij som Räckningen ifrån Carlshamn uthwijsar, då han war reest dijt, några ärenden för mig att beställa, (…) [har han] tagit hoos een Kiöpman 35 Rdr smt, som han inga ordres hade om af mig att uthtaga, uthan dhem till sin nytta uthtagit, som iag måst betahla för honom, då samma Månadt uthtagit i Eksiö hoos Bengt Olofsson 200 Rdr smt. (…) Wed min heemkomst ifrån Stockholm fick iag sådant weeta, då han tillbaka till mig lefwererade 160 Rdr smt, och sade sig lefwererat till Jöns i Råås 40 Rdr smt. Men doch hängiandes desse 40 Rdr såtillhopa, att han tillförende har tagit af dhem Upbörd, som min Rättare Jöns i Råås om händer hade 32 Rdr smt, (…) men dhe andra 8 Rdr smt har han behållit för sig och lijkwäll hehl osanning för mig berättade, då samma gång han war borta, har han uthan min weetskap tagit hoos min bonde i Torsmåla 4 Rdr smt.

Uthi mitt sjukelige stånd har han bortstuhlit ett stycke parkan, som kiöptes hoos Claes Johansson och säger sig nu icke weeta hwar det är kommit, så wäll som ett par bästa mina pistohler, sampt ett Elghudsgehäng med en Silfr sölje(?) dessa twenne poster med och af honom igenom sitt otillbörliga wäsende förslösade, som elliest med mehr een gång reest till Wästerwijk efter een stoor post penningar, och ibland annat bort tagit 100 Rdr kmt, och sedan sagdt att dhem skohla man honom ifrån stuhlen, hwilket allenast kan skönias hans dårachitgheeter och ända uthösande talan, att jempt 100 Rdr skohla af een så stoor post bort stiähles (…).

Uthi hastigheet är detta nu allenast dhe små stycken som han emot min godwilligheet för Upfostring har wijst sig otrogen, som een dehl af hans egendomb, som han har fådt af mig lärer kunna blifwa betahlt, Men är det mesta som iag högeligen beklagar, att han nu icke på 3 åhrs tijd har giordt någon redel. Räckning för några 1000de Rdr kmt om händer hafwande medel, hwilket han igenom Assignationer så till Wästerwijk som till Tiär(?) Compagniet i Stockholm, som elliest till Sahl. Hr Landshöfdingen Lovisin sampt af Bookhållaren Ruth, till min Sahl. K. hustrus begrafning, som elliest till mitt bröllop, föruthan elliest små persedlar, och när iag Räckningerne af honom fordradt, så har han föregifwit dhe warit på Börgiöhl, och när iag sist Uppkommit i Bergslagen, föregifwit då att dhe warit på Lindekulla, som alt af hehl osanning består öfver hans påberopan har iag hmt wijd Börsiö wijd en hans Upkomst låtit öfwersee alla dess documenter, men icke een bokstaf finnes som mig kan inhämpta hwartill dessa medel ähre anwände, har ock skickat honom siälf till Börgiöhl dher han har bodt efter dhe documenter som han sagdt sig dher hafwa, men icke dhet ringaste ännu någon bookstaf dher om fådt eij eller någon Räckning el. angelägen bref på Lindekulla funnes.

Begiäras och tienst att dhen Lofl. TingsRätten behagade honom examinera öfwer Öfwerst Roschiölds Assignationer, dhem han i hender hade i Stockholm men ehuru wäll iag kan nogsampt troo, att han dhem till Roschiölds Son samma gång i Stockholm lefwererat, men doch nekar Rouschiöldh dhem hafwa emottagit, och som iag några 1000de Rdr af Öfwerst Rouschiöld har att prätendera, altså begiärandes de att iag Assignationerna skall framwijsa, hwarföre till min befrijelse må Lars Påhlsson för dhen Lofl. TingsRätten referera, huru dher med är beskaffat, och sådant må intechnadt blifwa; förledit åhr ij Junij Månadt skickade iag honom Express till Stockholm, hwarest hoos min swäger Hr Assessoren Johan Ehrenkrook skulle några Docmenter uthtaga, och inga andra ärenden honom föresatte, men när han kom dit, woro brefwe senda hit neder med min Swåger, Hr Baron Jacob Cronhielm, så har han fådt Kundskap att hoos min Swåger Hr Ehrenkrok skulle wara insatt några penningar uthaf Jägmästaren Hr Gustaf Hammerbergs Swåger, hwilka penningar han aldrig haft min order att uthtaga, eller det ringaste dher af wist, uthan brefwet som iag skref Hr Swåger Ehrenkrok till dagen efter han reeste bort, om mitt siukliga tillstånd, men som Hr Swåger icke brefwet fådt, så har fuller han så på posthuset taget samma bref och med sig tagit så wäll som penningarne 525 Rdr kmt och bortrymbdt. Nu sedan han penningarna undfångit begifwen sig med een hoop wärfware på een Skuta åth Stråhlsund, och till Soldat antogs föregifwandes penningarne ifrån honom wara stuhlna (…)

Detta är allt som finns kvar av Börgöls hammare idag. Foto: Kjell Quarfot.

När Gabriel dog, såldes 5/6 av Börgöls hammare till mönsterskrivaren Hans Ekelund, som dock intet kam uti verklig Possession förrän 17 Sept 1716. Från 1710 till 1716 drevs bruket sålunda av Gabriels svärson Erik Alfort, som ärvt den sista sjättedelen genom sin hustru. Han restaurerade det förfallna bruket 1712 och drev det sedan ensam fram till 1716 då det slutligen lämnade familjen. 1727 anklagade Ekelund honom för att ha använt hans 5/6 av bruket och de tillgängliga ressurserna under ett årtionde utan att ge honom minsta ersättning. Den berömde Emanuel Swedenborg var en av de tillkallade som deltog i rättegången i Bergskollegiet.

Järnbruket växte senare och utvidgade sina privilegier och hade stor framgång, tills den typen av järnbruk slutligen blev föråldrad i andra halvan av 1800-talet. Hammaren lades ner 1871 efter 200 års oavbrutet hamrande.


Torpa Kyrka präglades i högsta grad av familjerna Gyllenståhl och Fahnehielm, och i sinom tid även familjen Alfort. På den tiden var kyrkan omålad på insidan. Foto: Esben Alfort 2017.

En adelssläkts sista andetag

Mindre än åtta månader efter bröllopet födde Maria Gabriel en son som de kallade Peder Gabriel. Det är oklart om detta tidiga datum chockade någon, då han ju hade förpliktat sig på ett äktenskap redan när han skrev till Kungliga Majestätet. Den lilla pojken dog efter 15 månader, samma dag som Maria födde en ny son, som därför fick samma namn. Denna nya Peder Gabriel överlevde i fem år.

Obs: I Torpa Kyrka hänger en minnestavla för Peder Gabriel Gyllenståhl, med åren1673-1677. Detta kan inte stämma med tanke på vad som framgår av kyrkböckerna. Dels är det frågan om två olika söner, och dels är årtalet fel; en levde 1673-1674 och den andre 1674-1679. Kanske har tavlan restaurerats med fel årtal av en konservator?

Minnestavlan för de två sönerna Per Gabriel Gyllenståhl. Foto: Esben Alfort 2017.

Paret fick så småningom sex barn varav de tre sista överlevde, men de fick aldrig någon son. Tredje barnet, Brita Maria, blev endast 14 år gammal, men sedan började det ljusna. Gabriel hade då blivit adlad och behövde verkligen en son som kunde ärva hans titel och privilegier efter honom. Detta kom aldrig att hända, men åtminstone överlevde de nästa tre döttrarna, och alla gifte sig förmånligt. Dottern Hedevig Margareta gifte sig med löjtnanten Gustaf Adolf Macklier, och Maria Sophia med kapten Erik Alfort. Den yngsta dottern, Märta Christina, gifte sig efter Gabriels död med vice häradshövdingen Johan Svanhals. Mycket mer kommer att berättas om dessa döttrar och deras äktenskap i kapitel 4.

Mamma Maria dog. d. 5 maj 1691 efter ett tillsynes lyckligt liv ihop med sin oslipade diamant till fästman, enligt dåvarande prästen i Torpa.

Ao 1691, d. 5. Maji afsomnade i Horaholm(?), den ädle och wällborne fru Maria Margaretha Fahnehielm till Linnekulla, Aspanäs, Sommenäs och Wällb:ne Hr Majorens Gabriels Gyllenståhls fordom kiärälskeliga hustru. Torpa församling.
Maria Fahnehielms död 1691. Torpa församling.

A:o 1691, d. 5. Maji afsomnade i Herranom, den ädle och wällborne fru Maria Margaretha Fahnehielm till Linnekulla, Aspanäs, Sommenäs etc., Wälb:ne H:r Majorens Gabriels Gyllenståhls fordom kiärälskelige hustru.

Maria Fahnehielms kista i Torpa kyrka. Foto: Esben Alfort 2017.

Gabriel hade fortfarande ingen son, så adelssläkten Gyllenståhl skulle dö ut redan efter första generationen om han inte gifte sig med en yngre kvinna nu. Han var inte en man som gav upp när han hade en plan, så året efter gifte han sig med 18-åriga adelsjungfrun Catharina Cronhielm (2/4 1674 – 2/11 1731). Gabriel hade då hunnit fylla 48 år, så hon var jämnårig med hans döttrar. Hans hustru var dotter av landshövdingen i Västerås Polycarpus Krumbygel, adlad Cronhielm, och Hebbla Standorph. Hennes pappa satt i den kungliga reduktionskommittén som konfiskerade adelsmännens gods, så han och Gabriel måste ha haft mycket att prata om!

Catharina Cronhielm. Modern reproduktion av oljemålning.

Åter igen hade Gabriel gift sig till förmögenhet, denna gång i form av ca. 5000 riksdaler specie. Catharina födde honom ytterligare tre barn, men till Gabriels förtret fick de aldrig en son som överlevde barndomen.

  • 7. icon-female Ulrica Christina ”Stina” Gyllenståhl (23/2 1694 – 19/10 1742)
    •  icon-user Carl du Rietz icon-play
  • 8. icon-female Hebbla Catharina (23/4 1696 – 22/4 1700)  icon-times
  • 9. icon-male Carl Magnus (3/11 1698 – 22/4 1700)  icon-times

Gabriel tvingades nu acceptera att han inte skulle få någon manlig arvinge, så han fick koncentrera sig på att ”konservera” sina döttrar, d.v.s. skaffa tillräckligt med arv åt dem så att de kunde gifta sig förmånligt. Han började därför sälja några av sina många fastigheter. Han behövde ju endast ett hus åt sig själv och hans hustru och ett till varje dotter – resten av förmögenheten skulle det vara enklare för dem att ärva kontant. De äldre systrarnas andel av mammans arv hade de i princip gjort upp när hon dog, fast de skulle inte få ut pengarna förrän de gift sig.

Han hade redan fört över åtskilliga Hemman och Lägenheeter i Östergiöthelandh till häradshövdingen Eric Lovisin 1689, något som skulle leda till många års rättsstrider med Lovisins barn efter hans frånfälle, då ingen betalning faktiskt hade erlagts. Nu sålde han flera av sina övriga fastigheter. Han pantsatte också några av godsen, så det är inte omöjligt att hans förmögenhet hade börjat tyna bort mot slutet av livet. Han måste ju haft enorma underhållskostnader på alla gods och gårdar. Ändå beräknades hans samlade förmögenhet till 56,442:21.15 när han dog – en mycket ansenlig summa.

Erik Alfort och hans hustru ärvde vackra Liljeholmens Säteri, med granngården Hårdaholmen och torpen Fiskarp, Häggarp och Arnäs i Torpa församling (numera i Blåviks församling), liksom Braskebo i Asby församling och Börgöls hammare i Risinge församling för sig och sina ättlingar. Liljeholmen skulle bli familjens släktgård genom två århundraden tills det slutligen såldes till Boxholmsbolaget i andra hälften av 1800-talet. Så sent som på tidigt 1900-tal fanns det fortfarande släktingar som bodde och arbetade på Liljeholmen som drängar och pigor.

Liljeholmen i 1905. Foto: Carl Stille.
Liljeholmen 1905, då det fortfarande fanns släktingar som arbetade på gården.
Foto: Carl Stille.

Gabriel dog 1705, 61 år gammal och tärd av dagar efter ett mycket händelserikt och aktivt liv. Han begravdes i Fahnehielms familjegrav på Torpa Kyrkogård. Graven flyttades på 1800-talet, så numera är det ingen som vet exakt var den store Gabriel Gyllenståhl vilar.


Nästa kapitel, Envishetens pris, berättar den dramatiska historien om Gabriels döttrar och deras kärlekseventyr.


Utvalda källor

Denna text är frukten av många års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.

Tack till Kjell Holmåker för trevligt och givande informationsutbyte!

icon-check   26-03-2021