Envishetens pris – Gabriels döttrar

Svenska – English


Från bortom havet – Alfortsläktens historia.

Kapitel 4

Envishetens pris – Gabriels döttrar

© Esben Alfort 2014-2021

Gabriel Gyllenståhls viljestyrka och vägran att bli motsagd eller åsidosatt var ett drag som ärvdes av hans äldsta dotter Hedevig Margareta Gyllenståhl. Faderns och dotterns vilja var dömda att kolidera förr eller senare, och denna konflikt med dottern påverkade honom överraskande mycket så han försvagades både fysiskt och psykiskt.

En så förmögen man som Gabriel var naturligtvis förberedd på att hans döttrar skulle kunna bli uppvaktade av olämpliga män som endast var ute efter deras förmögenhet, och faktiskt fick ingen av deras tre döttrar okomplicerade giftermål. Hedevig kämpade mot sin pappas vilja, som vi ska få se, och Marias äktenskap med kapten Erik Alfort var allt annat än lyckligt. Erik betedde sig våldsamt och aggressivt mot henne, och deras son Gabriel tvingades mäkla mellan dem när det blev obehagligt. Allt detta var en oerhört stor påfrestning för morfar Gabriels nerver, och han försvagades med åldern. Den tredje dottern Märta hemlighöll sin förlovning medan pappan levde, och det var nog tur det, för han var döende, och fler bekymmer skulle nog ha tagit livet av honom.

Det är högst sannolikt att han var ganska vresig som äldre. Han hade blivit rätt korpulent, och det började hindra honom från att närvara vid möten och delta i viktiga beslut, något som självklart skulle irritera en dominerande man som Gabriel Gyllenståhl och göra hans ålderdom mindre behaglig.


Brölloppet utan präst – Hedevig Gyllenståhl

Hedevig Gyllenståhl, högt bedröfwat Encka, 1710.

Hedevig Gyllenståhl (10/1 1681 – 7/10 1737) beskrivs som en stolt och viljestark, men samtidigt varm och rättfärdig kvinna som alltid var generös mot de behövande. På många sätt känns hon som en modern kvinna; hon tänkte definitivt inte låta sin pappa bestämma vem hon skulle gifta sig med, och hon lyssnade inte på oförskämda hot från någon oinbjuden friare heller.

Hon hade inte ens fyllt 18 år när två beslutna unga friare började tävla om hennes hand och arv. Den ene var överstelöjtnant Gustaf Adolf Macklier (16/8 1675 – 15/3 1706), och den andre kapten Bengt Rudebeck (30/12 1670 – 12/2 1724), vars farfar var den berömde biskoppen Johannes Rudbeckius. Macklier hade den mest imponerande stamtavlan, medan Rudebeck, som var fyra år äldre, hade strålande betyg från armén, något som självklart imponerade mycket mer på den självgjorde Gabriel Gyllenståhl.

Det började vid en julbal 1698, förmodligen på Gyllenståhls säteri Linnekulla. Båda de unga männen hade kommit för att vinna hennes hand, men de hade bestämt sig för var sin taktik. Macklier valde att gå direkt till Hedevig och försöka vinna hennes hjärta. Han litade på att hennes föräldrar skulle låta sig bevekas av deras förhoppningsvis ömsesidiga kärlek efteråt och gå med på att låta dem gifta sig. Rudebeck, däremot, beslöt att inte slösa bort tid på något sådant utan gå direkt till hennes pappa och fråga om han fick gifta sig med henne. Tack vare bevarade brev kan vi rekonstruera händelseförloppet ganska exakt.

En fredag tog Macklier med sig sin vän kornetten Jean Bergman till Linnekulla som vittne vid sitt planerade frieri. Rudebeck var redan där när de anlände, och det var tydligt att han var där i samma ärende. Faktiskt var Macklier rädd att han hade kommit för sent. De två rivalerna stannade kvar tills söndag, då alla for till kyrkan på morgonen. Efter gudstjänsten bjöds alla på middag i Torpa prästgård. På eftermiddagen var det dans, men snart lyckades Macklier och hans vän träffa Hedevig ensam.

Han började försiktigt genom att fråga henne om hon var förlovad med Rudebeck, och blev mycket lättad när han fick höra att så inte var fallet, fastän pappa och mamma så vilja hava, kan det dock aldrig ske, ty jag får aldrig hjärta att älska honom. Uppmuntrad av detta svar frågade Macklier vad hon tyckte om hans egen person. Även detta steg fick ett positivt mottagande: Om det stode hos mig, så tycker jag mer om herr löjtnanten. Han gav henne då en ring, och de lovade varandra ömsesidigt i vittnets åsyn att aldrig vilja övergiva varandra. På morgonen ville Macklier gå till hennes föräldrar och be om deras samtycke, men hon avrådade honom från att göra detta, då hon var säker på att det inte skulle bli väl mottaget.

Under tiden hade Rudebeck spenderat tiden på at fjäska för föräldrarna, och hade lyckats få deras samtycke. Han betraktade sålunda förlovningen med Hedevig som ett faktum och gav henne en ring, som hon förstås vägrade ta emot. Han gav dock inte upp så lätt, utan som den gentleman han inte var beslöt han att försöka lura henne till förlovning.

Några dagar senare bjöd förlovningsvittnet Jean Bergman in sälskapet till sitt hem Härsås. Det var en mörk decemberkväll, och Hedevig hade somnat i en stol. Den skrupelfria Rudebeck såg nu sin chans att sätta på henne ringen medan hon sov. Hon vaknade dock omedelbart och kastade argt i väg ringen. Vid flera tillfällen efteråt försökte hennes pappa övertala henne att ta emot ringen och mannen, men hon svarade med gråtande tårar att hon hellre skulle vilja dö än lyda detta råd.

Inom kort for pappa Gabriel till Stockholm, där han fick ett artigt brev från Macklier som talade om för honom att han förlovat sig med hans dotter och bad om hans samtycke. Gabriel blev mycket arg när han fick reda på att hans dotter tagit ett sådant steg utan att ens fråga honom, och han beslöt omedelbart att tvinga henne göra som han tänkt sig. När han återvände hem, visade han brevet för Rudebeck, som blev så pass upprörd av detta att han hotade med att döda sin rival. Detta var förmodligen mer än vad Gabriel hade tänkt sig, så han övertalade honom att resa till Tyskland, där han hade fått ett job hos kurfursten av Brandenburg. De kom överens om att hon förmodligen skulle ge sig så småningom. Hedevigs favorit Macklier lämnade också Torpa och for till admiralitetet i Karlskrona. Det måste ha varit en hemsk tid för dem alla.

Innan han for till Tyskland såg Rudebeck till att fullborda sitt goda arbete genom att charma Gabriels hustru, som inte tycks ha hyst särskilt varma känslor för sin styvdotter Hedevig (som endast var 7 år yngre än hon själv!). Hon och Rudebeck brevväxlade flitigt medan han var i Tyskland, och hon uppmuntrade honom genom att berätta att Hedevig hade börjat mjukna till, något som inte var sant. Rudebeck charmade till och med stymoderns sällskapsdam Cajsa Alf genom att skicka smickrande brev till henne på franska! Från hans synpunkt var scenen nu redo för hans slutliga triumf när han återvände.

Hedevig hade förstås inga planer på att ge upp, men hennes stymoder övertygade henne slutligen om att hon åtminstone borde besvara friarens brev. Ett brev skulle räknas som ett indirekt tecken på förlovning, och detta hoppades hon skulle ge Rudebeck bevismaterial som skulle hjälpa honom att juridiskt tvinga igenom ett giftermål. Hedevig var emellertid inte dum, så d. 21 januari 1699 tänkte hon ut en plan för att undvika detta genom att skriva ett extremt artigt brev som omöjligt kunde uppfattas som ett kärleksbevis:

Mon Confident.

Jag tackar Hr. Capiten för hans galanta brev, som han gjorde mig den äran och skriver till mig. Så kan jag intet med mindre jag måtte besvara hans brev och tackar honom för all civilitet och hövlighet, som han har behagat visat emot mig; skall ock med tiden visa att vara min confidents vän och tjänarinna alltid igen; därmed förbliver jag min confidents tjänstevilligste tjänarinna och bästa vän.

Hennes föräldrar använde sig av många släktingar i försöket att få henne att ge sig. Med denna oupphörliga plåga är det inte att undra på att hon blev mer och mer retlig och deprimerad. Hon hade ingen att anförtro sig till, för alla familjens vänner var på föräldrarnas sida. Så småningom blev hon så pass deprimerad att de var rädda att hon skulle skada sig själv om de lämnade henne ensam, så från och med då hölls hon mer eller mindre fången i sitt hem.

Det blev ju inte saken bättre av. Hon började bli desperat, men det fanns ett sista hopp: pastorn Eric Hahl, som var hennes själasörjare. Problemet var hur hon skulle få tag på honom utan att någon upptäckte det. Hon kunde ju inte gå till prästgården, så hon skickade ett brev till honom där hon innerligt bad honom tala med hennes fader nästa gång han kom till Linnekulla:

Efter såsom min käre far begärt, att hr. kyrkoherden skulle komma hit att förhöra mina systrar, så ber jag ock, att hr. kyrkoherden ville vara så dygdig att övertala min k. far, att han icke plågar mig längre med det som kyrkoherden lärer väl bekant vara, men (jag menar) om hr. Kapiten Rudebeck, efter jag aldrig nånsin har fått mitt sinne därtill och aldrig har haft; därför bönfaller jag hos hr. kyrkoherden, att så framt hr. kyrkoherden är min själasörjare, att han då måste hjälpa mig hos min k. far och frumor, att de måtte hava det medlidande med mig, att så framt jag är deras barn, att de icke längre måste plåga mig därmed; jag har aldrig haft någon glädjestund, sedan jag honom den första gången såg, därföre ber jag ännu tusende gånger, att hr. kyrkoherden måste hjälpa mig härifrån.

Även i detta mest desperata av hennes brev lyckas hon komponera ihop en text som talar om förhållandet med Rudebeck som ett abstrakt det, snarare än någonting som skulle kunna kallas en förlovning. Hon presenterar det som något externt som inte angår hennes liv utan har tvingats på henne av utomstående. Ett mästerligt stycke kommunikation med andra ord.

Pastor Erik Hahl's signature on the Torpa church accounts 1699. In former years, Gabriel used to sign them.
Pastor Eric Hahls namnteckning på Torpa kyrkas räkenskaper 1699. Under tidigare år var det Gabriel som hade skrivit på.

Pastorn blev djupt berörd av denna bön. Men det ställde till med bekymmer. Å ena sidan önskade han hjälpa flickan, men samtidigt var han rädd för hur den maktfulle majoren skulle reagera om han lade sig i hans angelägenheter. Pastorn skulle väldigt snabbt kunna mista jobbet, för det var Gabriel som hade skaffat honom prästgård och gärning i Torpa. Hur kunde han tackla situationen?

Han for till Linnekulla för att förhöra systrarna på den avtalade dagen, och nämnde försiktigt brevet som han hade fått. Förmodligen försökte han känna efter hur reaktionen skulle bli genom att först presentera saken i neutral dager innan han försökte komma med sin egen åsikt. När han kom hem, övervägde han saken och beslöt att han måste yttra sin mening för Hedevigs skull, så han skrev ett långt brev till Gabriel där han med övertygande argument bevisade att det vore mot både religiös och sekulär lag att tvinga en dotter att gifta sig mot sin vilja.

Tvungen kärlek doger intet – den som söker fägna sig av tvungen kärlek, han fägnar sig av intet, densamma gör illa så mot sig själv som mot den, där till kärlek tvungen varder. Mitt råd oförgripligen att utlåta är detta: Var och en fader och moder förfare sig väl uti dylika mål, att icke ett svårt samvete därpå följer.

Dessa allvarsamma ord som avslutade pastorns brev gjorde ett djupt intryck på Gabriel, som var en rättskaffens och religiös man med stark moral. Pastorn hade befäst sina argument med exempel både från Bibeln och kyrkolagen, och det kunde inte Gabriel argumentera emot. Övertygad om att han hade gjort sin dotter orätt gav han sig slutligen och lät henne gifta sig med Macklier.

Gabriels hustru var definitivt inte nöjd; efter alla smickrande brev hon fått från Rudebeck hade hon väldigt svårt att acceptera sin mans plötsliga åsiktsbyte. Till syvende och sist var hon dock tvungen att ge sig, så nu var det bara att skriva ett brev till den intet ont anande friaren i Tyskland som hon nyligen uppmuntrat om hur saker och ting plötsligt hade blivit kullkastade. Det var en mycket obehaglig situation hon skapat för sig själv.

Hedevig, hennes pappa och hennes styvmoder skrev var sitt brev till Rudebeck. Båda föräldrarna försäkrade honom att de gjort sitt yttersta för att övertala dottern, men att det inte hjälpt. Båda uppmanade de honom att försöka glömma sin obesvarade kärlek. Båda försökte få honom att acceptera situationen på sitt eget sätt, utan framgång skulle det visa sig. Gabriel försökte trösta honom genom att säkra honom en befordran i ett svenskt kompani, medan hans hustru försökte smickra honom genom att skriva att hon hoppades han slår det alldeles ur sina tankar, ty en cavalier, som hr. Capiten är, han får väl alla dagar en hustru och intet har behov att träta sig till hustru, det ser icke cavallers ut. Smicker och förolämpning i samma mening. Rudebeck gifte sig faktiskt aldrig. Han återvände till kontinenten och bosatte sig slutligen i Wien, där han blev svensk repräsentant vid kejsarhovet. Han dog i Sverige 1724.

Anledningen till att de försökte smickra och trösta honom är tydlig. Om föräldrarna hade lovat honom sin dotters hand så skulle han ha juridisk rättighet att gifta sig med henne, eller kräva ersättning. Det var detta som de försökte undvika, men tyvärr var det exakt vad Rudebeck hade i tankarna. Ur hans synpunkt var kvinnan redan hans, och hans rival hade olagligt försökt stjäla henne från honom. Då han själv inte hade möjlighet att lämna sina plikter i Berlin just då, skickade han sin bror Paul Rudebeck som sin ställföreträdare i rätten. Första steget i planen var att säkra ett rättsligt förbud mot ett giftermål innan Rudebeck kunde komma dit personligen och kräva sin rätt.

Gabriel var mycket upprörd över rättegången. Han var ständigt i rättstvist med någon, men för en gångs skuld handlade det inte bara om pengar och ägor utan hade med honom som man och pappa att göra. Nu sade han plötsligt att Rudebeck endast försökt komma åt familjeförmögenheten. Breven som han skickat till Tyskland sade han att han endast skrivit för att lugna ner Rudebeck efter att han hotat med att döda sin rival.

Gabriel trodde aldrig på att Rudebeck verkligen skulle kunna uppnå någonting i rätten, så han fortsatte planera sin dotters bröllop d. 2 augusti 1699 som om inget hade hänt. Han tillbringade sommaren på Börsjö som vanligt, och bad därför pastor Jonas Lithinius i Risinge kyrka förestå lysningen. Rudebeckarna påståd emellertid att, förutom att bruden enligt dem var förlovad med en annan man, så hörde hon inte alls till den församlingen, då hennes hemort var Linnekulla i Torpa. Eftersom lagen föreskrev att lysningen skulle ske i brudens hemförsamling, kunde inte bröllopet genomföras enligt lag. Gabriel protesterade att båda församlingar var deras hem, eftersom de bodde i Torpa på vintern och i Risinge på sommaren. Det är oklart varför han inte helt enkelt lät pastorn i Torpa viga dem, men kanske kunde Gabriel fortfarande inte se honom i ögonen efter att han lagt sig i hans privata angelägenheter.

Pastor Lithinius visste inte vad han skulle göra, men han var benägen att ge Rudebeckbröderna rätt i att vigseln inte kunde genomföras, åtminstone inte i hans församling. Han skickade därför sin hustru till Börsjö för at meddela att han inte skulle våga bryta kyrkolagen. Om han hade tänkt förlita sig på kvinnlig diplomati så misslyckades den planen emellertid, för Gabriel lyckades lugna henne genom att lova att han skulle ta det fulla ansvaret för konsekvenserna. Övertygad om att det inte skulle kunna skada prästen lovade hon att återkomma med sin man nästa dag.

Den stora dagen anlände, och det gjorde även brudgummen och en stor mängd gäster. En stor bröllopsfest hade anordnats av brudens far, med en ståtlig middag. Tiden närmade sig då vigseln skulle förrättas, men prästen bara lyste med sin frånvaro. Timmarna gick, men han kom aldrig. Nästa dag skickades brudgummens vän Jean Bergman till prästgården för att fråga efter pastorn, som svarade att han inte vågade utföra vigselceremonin med tanke på Rudebecks rättsliga förbud. Bergman förklarade att förbudet inte var juridiskt giltigt då Rudebeck inte hade tillhandahållit borgen för den betydande omkostnad som den omintetgjorda bröllopsfesten hade givit fadern, men pastorn ville inte vara med om det.

Hedevig var förstås djupt olycklig. Hon hade kämpat hårt för sin rätt att gifta sig med den hon älskade, och nu när hon äntligen lyckats och dagen hade kommit så byttes lyckan mot skam; bröllopet på Börsjö utan präst och vigsel blev den stora nyheten som alla pratade om. Det enda de kunde göra var att vänta på rättens beslut två veckor senare.

Gabriel var mycket indignerad. Tidigt på morgonen kallade han på sin sekreterare och dikterade ett brev till myndigheterna där han anklagade pastorn för att missköta sitt yrke och klagade på den förödmjukelse, skada och omkostnad som hans beteende hade förorsakat. Han fick till och med sina bröllopsgäster att underskriva en bekräftan att:

Såsom nedanskrevne å förledne gårdag efter kallelse hava infunnit oss i Börsjö att bevista copulationsacten emellan välborne hr. överlöjtnanten Macklier och välborna jungfru Hedvig Gyllenståhl; alltså oppå begäran attestere vi, det hr. major Gyllenståhl då gjorde ett så skönt och kosteligt bröllop åt sin måg och dotter med allehanda tractamenter, som en någonsin förrätta kunde.

Han uppskattar att kostnaderna översteg flera tusen riksdaler – en enorm summa som var flera gånger större än den som hans forna handskrivare hade rymt med.

Vi vet tyvärr inte exakt hur dramat om Hedevigs två rivaler slutade, förutom att Hedevig och Gustaf Adolf Macklier gifte sig senare det året, och det är möjligt att vigseln ägde rum i huvudstaden. Hursomhelst så föddes deras dotter Maria Catharina d. 10 november 1700, och det var på hennes dop som Erik Alfort deltog som omtalat i kapitel 2.

Desvärre blev det inget långt äktenskap eftersom Gustaf Adolf dog 1706 efter bara 6 år. Då hade även hennes far lämnat denna värld, och hon gifte om sig med hans forna sekreterare, hovrättskommisarien Anders Wetterström (11/1 1669 – 11/12 1735), som hade arbetat för honom under rättegången mot Rudebeck och sålunda kände till alla hennes bekymmer.

Deras dotter Anna Brita skulle så småningom komma att gifta sig med sin kusin, Gabriel Ahlfort. Det var vanligt att gifta sig inom familjen, särskilt i de högre samhällslagren, och därför är de tidiga generationerna ett invecklat rotnät. Maria Margaretas barnbarn Catharina Lovisa von Gertten gifte sig t.ex. med Gabriel Ahlforts son Gustaf Adolf Alfort.

I de tidiga generationerna gifte man sig helst med någon inom kretsen av adliga och förmögna, och det blev därför ofta inom familjen. Genom åtskilliga generationer uppbyggdes det sålunda ett invecklat rotnät.
I de tidiga generationerna hittades partnern ofta inom en ganska liten krets av släktingar och vänner från samma samhällsskikt. Därför uppbyggdes med tiden ett invecklat nätverk av rötter.

Hedevig fick två barn med sin första man och ytterligare sex med den andre. Två av dem dog innan de blev vuxna.

  • 1.  icon-female Maria Catharina Macklier (10/11 1700 – 26/10 1778)
    • icon-user Carl Gustaf Gripensköld  icon-play
  • 2.  icon-male Johan ”Jon” Gabriel Macklier (25/12 1701 – 28/12 1775)
    • icon-user Hedvig Rosenqvist af Åkershult  icon-play
  • 3.  icon-male Claës Georg Wetterström (1710 – 12/3 1741)
    • icon-user Elisabet Strand  icon-play
  • 4.  icon-male Gustaf Adolf Wetterström (1711 – 14/6 1786)
    • 1.  icon-heart Ingeborg Ingellersdotter icon-play
    • 2.  icon-user Elisabet Christina Stråle af Sjöared  icon-play
  • 5.  icon-male Carl Magnus (1713 – 1717) icon-times
  • 4.  icon-female Anna Brita Wetterström (1/1 1716 – 5/7 1770)
  • 6.  icon-female Hedvig Sofia Wetterström (1716 – 15/3 1782)
    • icon-user Göran Rimmius
  • 7.  icon-male Claës Magnus (1717 – 1722)  icon-times

Som vuxna blev nästan alla dessa barn antingen officerare eller gifte sig med officerare.

Anders Wetterström dog 1735, och mindre än två år senare följde Hedevig honom i döden. Det är inte helt omöjligt att hon inte dog en naturlig död, för den vackra och varma notis som prästen skrev i kyrkboken förtäljer att hon begravts i tysthet, ett uttryck som normalt användes vid självmord.

D. 7 Octobris begrofs i tysthet framledne Commissariens Sal. H:r And: Wetterströms efterlemnade fromma Enckja-Fru på Somvijk; hwilkens dödeliga frånfälle ej utan salta heta tårar af mångom mycket afsaknas och beklagas för hennes ömma och warma hiertelag och hielpsamhet in til sin död emot the nödlidande. Thenna Sal. fruns Namn i denna usla jämmerdahlen war Ädel och Wällborne fru Hedevig Margaretha Gyllenståhl.

Hedevigs begravning 1737. Malexander församling.

Ett olyckligt äktenskap – Maria Gyllenståhl

Den andra dottern Maria Gyllenståhl (1683 – 22/11 1753) var inte alls som Hedevig. Enligt samtida källor var hon enfaldig men oskyldig och blödig – exakta motsatsen till storasystern. Ändå gav hennes utmaningar i livet pappan ännu fler bekymmer.

Erik Allfort (1660-1730), son till den förste svenske medlemmen af Alfortsläkten.

Hennes äktenskap med kaptenen Erik Alfort var allt annat än lyckat. Vi vet inte om hon själv valde sin man eller lät sin pappa besluta för henne, med tanke på hennes påstådda blödiga lynne. Hon var ju trots allt 23 år yngre än Erik! Hon skulle förstås ha vetat om att om man gifte sig med en militärman så skulle man inte komma att se honom under många månader varje år, och man skulle aldrig riktigt kunna veta vad han höll på med och hade för sig. Erik återvände till flottan på våren efter bröllopet 1701, och tillbringade förmodligen mesta tiden i Östersjön. I den miljön utvecklade han ett mycket obildat beteende, och när han var hemma på land för en vintervistelse på Liljeholmen hade han svårt att bete sig ordentligt. Han söp och kunde vara våldsam mot sin hustru, som han slog och drog i håret. Det var inte vidare vackert att beskåda. Maria, eller Maja som hon kallades till vardags, var redan rädd för honom och var regelbundet tvungen att fly till sin systers hem Somvik.

Deras familj och vänner gjorde åtskilliga försök att få det äkta paret att samsas, men inget hjälpte. År 1705 enades de äntligen om att sluta gräla, och båda lovade bättring. Förhållandet var dock fortfarande lika dåligt, och i slutändan hamnade de i domkapitlet med sina bråk. Familj och vänner var då helt och hållet på Marias sida, men å andra sidan var de förmodligen alla hennes familj och hennes vänner, med tanke på att han tillbringade mesta tiden på havet. En av dem var en Fröken Anna Printzensköld, som skrev till biskopen om hjälp:

bedrövade frun, som är mycket enfaldig av sig, att hennes anhöriga mycket frukta, där hon så illa hanteras av sin man, att hon kan komma alldeles från sitt förstånd, som hon är redan mycket förskräckt och ängslig, som jag med mina ögon sett!!

Vid första förhöret i domkapitlet d. 9 januari 1707 var endast mannen närvarande, då Maria hade fullt upp med fördelningen av sin nyligen döda pappas förmögenhet mellan arvingarna. Han beskrev sin hustru som en hysterisk kvinna som hade rymt ifrån honom vid sju tillfällen (på sju år) och hade slagit honom och rivit honom i ansiktet. Han anklagade dessutom hennes systrar för att uppmuntra detta beteende.

Två veckor senare var båda närvarande. Maria krävde en temporär separation från sin make, då 1) hon aldrig kände sig trygg, 2) han hotade att slå henne när hon måste lämna hemmet, 3) han behandlade deras bönder så illa att fyra hemman stod obebodda och ruttnade, 4) han hade anklagat henne för att vara otrogen, och 5) hon behandlades som en tjänstepiga i sitt eget hem. Hon hade även andra åtal, som aldrig offentliggjordes då de ansågs vara av en sådan beskaffenhet att de skulle hindrat en förlikning. Man kan ju undra vad det kan ha varit, men det är ganska säkert att Erik inte skulle framstått i någon vacker dager.

Erik å hans sida anklagade sin hustru för verbal misshandel och upprepade sina andra klagomål. Då ingen förlikning kunde uppnås, beslöt man att målet måste gå vidare till den sekulära rätten. Emellertid så lämnade kaptenen några dagar senare in ett förlikningsdokument som de båda skrivit på, och det verkar som att förhållandet långsamt förbättrades under de följande åren. Kanske började han förstå att han behövde ta sig samman. Det året lämnade Erik flottan och bosatte sig permanent på Liljeholmen, som måste ha fordrat en hel del nya insatser om han ville ha kvar några bönder alls. Möjligen blev han bättre på att anpassa sig till familjelivet när han vande sig vid att inte vara i krig och kanske lärde känna sin hustru och sina barn på ett helt annat sätt. De hade endast två barn, dottern Maria Catharina på fem år och sonen Gabriel på fyra, men överraskande nog fick de ytterligare en son sex år senare som de kallade Carl Henric.

Båda föräldrarna levde till 70 års ålder, men eftersom Maria var så mycket yngre än sin man hade hon fortfarande mycket av livet kvar när Erik dog. Som äldre började hon ångra att hon fryst ut sin dotter för att hon gift sig mot deras vilja (mer om detta i kapitel 5), och det hårda sätt som de båda två hade behandlat sina barn på. För att kompensera för det såg hon till att hennes barnbarn försörjdes, både dotterns sju barn och yngste sonens oäkta son Gustaf Ståhlgren, som var hennes favorit.

När Maria dog på Liljeholmen d. 22 november 1753 skrev prästen en notis i kyrkboken som antyder en mer Gyllenståhlsk inställning på de senare åren:

mycket tålig sacktmodig som nog lidit, der hos förnögd

D. 13 December begrofs Wälbne Fru Capitainskan, Maria Sophia Gyllenståhl på Lillieholmen som dödde d. 22 Nov: mycket tålig sacktmodig som nog lidit, derhos förnögd, 70 år. Torpa församling.
Maria Sophias död 1753: D. 13 December begrofs Wälbne Fru Capitainskan, Maria Sophia Gyllenståhl på Lillieholmen som dödde d. 22 Nov: mycket tålig sacktmodig som nog lidit, derhos förnögd, 70 år. Torpa församling.

Kanske var hon inte så blödig ändå – hon bara hade en mer inåtriktad personlighet, men hon förmådde rida ut den oslipade kaptenens storm i det långa loppet. Det finns också tecken på att hon hade ärvt andra av sin pappas egenskaper. Hon låg i rättstvister med sina grannar en stor del av tiden ända till sin död, så när sterbhuset delades upp fick sonen Gabriel betala utgifterna till en tvist med kapten Atterbom, en släkting till diktaren Per Daniel Amadeus Atterbom som många år senare blev kär i hans barnbarn Lovisa Alfort.

Arvet efter Maria bestod av Liljeholmens Säteri med Hårdaholmen, Häggarp, Järkarehultet, Tokudden, Berget, Sågstugan och Fiskarp, Kopparhult och Blåvik i Torpa församling (numera Blåviks församling), Gunnarstorps frälsegård i Säby församling och Börgöls hammare i Finspånga samt Lövingsborg frälseutjord utanför Skänninge.

Liljeholmen 1938. Foto: Bengt Cnattingius.

 Den olämplige friaren – Märta Gyllenståhl

Den tredje dottern Märta (13/1 1688 – 9/12 1741) hade även hon ett eget bröllopsäventyr, ganska likt hennes äldsta systers. Hon hade förlorat sitt hjärta till den unge Johan Svanhals redan som 17-åring. Paret hade tillsammans skrivit på ett kontrakt om att de skulle leva och dö i ett underbart äktenskap. Hon talade dock inte om detta för sin pappa – faktiskt så höll de det hemligt tills ett år senare när han hade lagts till ro i familjegraven, och då berättade hon det endast för sin närmsta manliga släkting, morbrodern Axel Fahnehielm som nu var hennes giftoman. Hon bad honom hålla tysst om deras hemlighet, något som hon senare skulle komma att ångra.

Tidigt på året 1707 fick de besök av Admiralitetskapten Jacob Kristian Kempfert. Märta kände honom inte alls, och ingen på Liljeholmen verkar ha vetat rätt mycket om honom, med tanke på att det visade sig att han hade mycket att dölja. De välkomnade honom ändå som de gjorde med alla gäster, kanska därför att han hade med sig Carl Macklier, bror till hennes avlidne svåger. Deras gästfrihet var det nästa som hon skulle komma att ångra, för det dröjde inte länge förrän hon insåg exakt vad deras ärende var. Kempfert var där för att vinna hennes hjärta, och Macklier skulle vara vittnet när han friade. De verkar ha stannat på Liljeholmen åtminstone en månad, vilket var vanligt på den tiden, och i början av mars var han övertygad om att han hade lyckats.

Hur han fick reda på förlovningen mellan hans utvalda och Johan Svanhals är oklart, men vad som är säkert är att han ogillade det skarpt. Han beslöt omedelbart att röja undan detta hinder, så d. 6 mars 1707 skrev han till domkapitlet och förklarade att han hade friat till Märta Gyllenståhl och att hon hade sagt ja. Han berättade även att han givit henne en ring, som hon hade mottagit i goda folks närvaro, och att hon hade lovat gifta sig med honom. Efteråt hade en annan man stulit hans bruds hjärta och påstått att han friat till henne innan han anlänt. Han bad därför domkapitlet hindra henne från att gifta sig med denna uppkomling och tvinga henne gifta sig med honom i stället. Detta skulle förstås göra henne mycket lyckligare, med tanke på att:

jag av Kongl. nåd bekläder en sådan tjänst med vilken jag henne hederligen kan och vill försörja

Hela hennes familj stöttade henne i hennes val, utom hennes styvmor som först givit honom sitt godkännande, men senare blivit mer tveksam. Enligt Märta själv berodde detta åsiktsbyte förmodligen på att Svanhals varit inblandad i en rättstvist med hennes pappas sterbhus efter hans bortgång.

Vad gällde ringen så hade Kempfert svurit högt när han sett den hon fått av sin käre Johan Svanhals. Han hade omedelbart slitit den av hennes finger och kastat den i elden. Sedan hade han hotat döda henne om hon gifte sig med någon annan än honom.

Detta beteende kan knappast ha alstrat den brinnande lågan i hennes hjärta som han hoppats på, men man kan ändå inte undra på att hon var lite nyfiken på vem denna ivrige friare var. Hon ville veta vem han var, varifrån han kom och vem hans släktingar var, så hon skrev till sin styvmor som då hade rest till Stockholm och bad henne ta reda på mer. Kvinnan letade välvilligt upp hans kvarter i huvudstaden, och det hon upptäckte var inte vidare vackert.

Jag har frågat efter hans person i hans kvarter; där har han ett slätt renommé om sig; han har varit gift förut och är nu änkling, men inga barn har han, och ingenting har han till bästa, utan här har han narrat en skräddaränka till att låna sig 10 caroliner, och rocken, han hade på sig, den har han intet betalt arbetslönen för, och i sitt kvarter har han en annan rock i pant satt, och den har han narrat av en annan, och så säga de, att han skall hava en farlig sjukdom till att dras med

Om hennes styvmor inte redan blivit övertygad om att Svanhals var den mäst lämpade av de två unga männen så var hon det definitivt nu. Det är i detta brev som hon påminner sin styvdotter om hur mycket hennes pappa slitit för att tjäna de pengar som hon ska få ärva. Med andra ord: Slösa inte bort dem på en skurk som Kempfert. Det hade hon verkligen inte tänkt sig; inom kort gifte hon sig med sin älskling.

Namnteckningar på Gabriel Gyllenståhls bouppteckning 1710.
Namnteckningar på Gabriel Gyllenståhls bouppteckning efter hans död 1710: Catharina Cronhielm – nu bedröfwat Enka, Hedevig Gyllenståhl – högt bedröfwat EnckaErik Allfortt, Joh. Svanhals, Erik G. Ehrenkrona, Joh. Ekstedt, I. Steenbergh, And. Wetterström.

Det är möjligt att denna upplevelse utlöste en allmän misstro mot det manliga könet och en framspirande feminism hos den unga kvinnan. Hon visade sig i alla fall ha några chockerande moderna idéer om kvinnors rättigheter senare i livet. Hon verkar faktiskt ha varit vad vi skulle kalla en mycket tidig feminist, vilket man kan utläsa av ett mycket intressant testamente från 1736.

Man behöver knappast läsa mellan raderna för att inse att hon inte var någon anhängare av lagen som lät söner ärva dubbel lott mot döttrar.

(…) som mina Barn så wäl Söner som Döttrar äro mig lika Kiära, och den enas wählgång fröjdar mig icke mindre än den andras, altså i föllie häraf, Jag och så gierna skulle se at de til sin wälmogens befrämjande kunde af den lilla ägendom, som min Kiära man vice häradshöfdingen Johan Swanhals och jag nu för tiden äga, eller hädanefter äga kunna, få lika förmån, och blifwa altså lika dehltagande. Men som min Kiära mans intention är at wåra Söner / efter lag, skola af denna wår lilla ägendom taga dubbelt lott emot wåra döttrar, så kan jag wäl icke detta hans upsåt bestrida (…)

Hennes man var emot denna feministiska tanke från början – han ville att hans söner skulle få ärva sin rättmätiga dubbla lott, så hon fick inte sin vilja vad gällde deras gemensamma förmögenhet, fast hon försökte så gott hon kunde! Hon hade emellertid även egna medel som hon ärvt av sina förmögna föräldrar. För det första var deras eget hem Brostorp i Torpa församling en del av hennes morgongåva när hon gift sig med Johan, och det och hennes andra personliga ägodelar kunde hon ge till vem hon ville. Hon tänkte därför ut en smart plan som gav hennes barn ungefär lika mycket i slutändan. Tanken var att testamentera allt hon ägde till sina döttrar, inklusive Brostorp, och på så sätt se till att sönerna endast ärvde från sin far. Det är inget som tyder på att hon på något sätt velat att bröderna skulle få mindre än döttrarna, utan hon ville helt enkelt att alla skulle vara lika.

Altså har jag wid mina ännu sunda dagar några åhr efter annan hos mig öfwerlagd och betrachtad, huruledes Jag bäst måtte kunna giöra en sådan författning och förordning, om min lilla så wähl fasta som lösa, ärfde som förwärfde ägendom, som kunde tiena mina Kiära Barn til gagn och nytta, at derigenom / dem emellan / bibehålla et sält förtroende och enighet, samt afböja och dämpa all disput, stridighet och illwillia, som tjden läteligen kunde af sig föda.

Hon fick två ansedda män att underskriva dokumentet officiellt och lämnade gåvobrevet till myndigheterna. I sista stund lade hon till en extra mening som skulle förhindra en annan potentiell orättvisa som hon hade kommit att tänka på, antingen av sig själv eller efter att hon talat med sina yngre döttrar.

P.S. Och som Jag mina döttrar som gifta äro af mit förwärfda til hemgift gifwit Twåhundrade daler Silf:t, altså skola och de ännu oförsörgde på samma sät niuta hwardera Twåhundrade d. S:mt.

Det är tydligt att hon är mycket noga med att inte favorisera någon, och man märker att både hon och hennes döttrar kanske var väldigt måna om att få sin beskärda del av allt. Disput, stridighet och illwillia skulle sålunda lätt kunnat uppstå om inte hon tagit hand om allt på förhand.

Ödet ville att dokumentet behövdes mycket tidigare än förväntat, för en vinterdag 1741, d. 9 december om vi ska vara exakta, föll hon av sin häst under en ridtur i trakten och hittades död – trots att hon sades vara en mycket skicklig ryttare. Hon blev endast 54 år gammal.

Mitt i sorgen över sin mamma tog döttrarna fram gåvobrevet. Normalt sett borde deras makar ha skrivt på dokumentet innan det skickades till myndigheterna, men detta var 1741, och armén hade just kallats till Finland för att förbereda ett nytt anfall mot Ryssland för att återvinna Ingermanland till Sverige. I en underbar ironisk ödesvridning var alla deras makar därför i Finland, så kvinnorna var tvungna att skriva på dokumentet själva och skicka med ett ödmjukt brev som förklarade vad det gällde. Man kan ju inte låta bli att tänka hur stormförtjust deras mamma skulle ha varit om hon vetat om att de fått hantera formaliteterna själva utan manlig hjälp!

Märta Gyllenståhls gåvobrev åt sina döttrar 1736 i kopia jämte döttrarnas anmodan.

Nästa kapitel, Svåra tider på Liljeholmen, berättar om livet på säteriet för Erik och hans barn under en svår tid o svenska historien.


Utvalda källor för kapitel 4

Denna text är frukten av många års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.

  • ArkivDigital / Riksarkivet
    • Kyrkböcker
    • Domböcker
    • Bouppteckningar
    • Klockhoffs skrift
  • Tranås Hembygdsgille (1958), Från Sommabygd till Vätterstrand VI: Karoliner och lantjunkare i norra Sommabygden på 1700-talet

icon-check   26-03-2021