Häggarp

Har du varit där?
av Esben Alfort

Torpet Häggarp i Blåvikaskogen tros vara det äldsta på Norrsjölandet – den delen av det dåvarande Torpa församling som låg norr om Sommen. Historiskt lydde torpet under Hårdaholmen, som det framgår av följande dombokstext från 1695 då frågan utreddes med hjälp av en gammal kvinnas minne:

Chronans Befallningsman hafwer kallat till Rätten ho. Bengdta Nilsdotter i Flamhult nu hoos sin Sohn dher sammastädes af 74. åhr, som warit opfödd dher i Neigden, anhållandes nu att Retten wille afhöra dess berättelse, hwad hon kan weta om Torpet Häggarp i Torpa Sochn, antigen dhet af ålder till Sätegården Lillieholmen, eller till hemmanet Håraholmen legat hafwer, till den ända hafwer Hr Majoren Gabriel Gyllenståhl lembnat sin Rättare Jöns i Råås att bijwista Tinget och höra hennes utsagu. Hwilken Edeligen uthsade, att hennes Fader och Fahrfader alltijdh bodt på Lillieholmen, som på dhen tijden hade dhet nampnet Ringshult, och då hörde af dhem, att dhet Torpet låg till Håraholmen, och säger hon at Sahl. Chrisman Lillie hade Häggarp många åhr tillförende innan han sig tillbytte Lillieholmen eller Ringshult af Sal. Landshöfdingen Mauritz Hold, och då bodde en Bonde i Håraholmen wid nampn Oluf.

Gabriel Gyllenståhl protesterade som vanligt och ville ha skriftliga bevis att Häggarp inte låg till Liljeholmen.

Läs mer

En sjörövarhistoria om Alforts sköna dotter

Frågor och mysterier, Rekommenderat
av Esben Alfort

Journalisten Irving Lindholm skriver i Östgöta Correspondenten julen 1975 om Liljeholmen att den hette först Ringshult och ägaren till säteriet var sjörövare på sjön Sommen. Det framgår inte vilken ägare det skulle ha varit, men det tycks i alla fall inte finnas någon sanning i det. Kanske har journalisten blandat ihop verklighetens kaptener från Liljeholmen med intryck från den romantiska följetongen som 1873-1874 gick i Blekingsposten under titeln Östersjöns Konung. Den handlade om den fiktive godsägaren Alforts sköna dotter på en sätesgård 3 mil utanför Kalmar, och om en sjörövare på Östersjön som blev kär i henne.

Läs mer

1867-1869: Tre svåra år

Kultur, samhälle och affärsliv
av Esben Alfort

Så här beskrevs de tre svåra åren 1867-1869 100 år senare:

De tre sista åren af 1860-talet var svåra år för vårt land och folk. Året 1867 ingick i våra bygder med stark kyla. I mitten av januari kom ett par dagars blidväder, men så satte kylan in igen, en lång tid med mer än 20 minusgrader och yrväder med störningar i trafik och arbeten. Vättern hade gått upp under blidvädret och en båt var på väg söderut mot Jönköping. Men kylan kom hastigt och överraskande och gjorde att sjön lade sig igen. Båten frös fast i isen och måste sågas in i hamn.

Februari månad var blid. I mitten av månaden var all snön borta. Men med mars månad kom kylan på nytt, och den höll i sig fram emot den 25 med upp emot 17 graders kyla. Början av april var vårlig, men i mitten av månaden var det kallt och snöigt igen. Först den 20 april kom våren på allvar med 14 graders värme. Första maj var våt och kall med stark blåst och snöyra och Vättern låg fortfarande isbetäckt. Den 7 maj kom ljumma sydliga vindar, men endast för en dag, temperaturen gick åter ner till 1-2 plusgrader ända fram till den 27 maj. Den 21 var det full snöstorm.

När juni månad gick in syntes endast knoppar på lövträden, och gräsmattorna var mer bruna och grå än gröna. Lantbrukarna började nu hysa allvarliga farhågor och klagade på vädret. Så kom en period med värme och regn, men den riktiga värmen dröjde ännu medan regnet fortsatte. Vid mid­sommar­tid var det vackert, men redan i början av juli kom regn och rusk igen. Inte skurvis utan ihållande regn i timtal. Hela hösten betecknades som mycket regnig, och året 1867 gick sedan allmänt under benämningen ”det våta året”. 

Det var dessa förhållanden som många utvandrare flydde ifrån, bl.a. Frans Ahlfort och hans familj.