Så här beskrevs de tre svåra åren 1867-1869 100 år senare:

De tre sista åren af 1860-talet var svåra år för vårt land och folk. Året 1867 ingick i våra bygder med stark kyla. I mitten av januari kom ett par dagars blidväder, men så satte kylan in igen, en lång tid med mer än 20 minusgrader och yrväder med störningar i trafik och arbeten. Vättern hade gått upp under blidvädret och en båt var på väg söderut mot Jönköping. Men kylan kom hastigt och överraskande och gjorde att sjön lade sig igen. Båten frös fast i isen och måste sågas in i hamn.

Februari månad var blid. I mitten av månaden var all snön borta. Men med mars månad kom kylan på nytt, och den höll i sig fram emot den 25 med upp emot 17 graders kyla. Början av april var vårlig, men i mitten av månaden var det kallt och snöigt igen. Först den 20 april kom våren på allvar med 14 graders värme. Första maj var våt och kall med stark blåst och snöyra och Vättern låg fortfarande isbetäckt. Den 7 maj kom ljumma sydliga vindar, men endast för en dag, temperaturen gick åter ner till 1-2 plusgrader ända fram till den 27 maj. Den 21 var det full snöstorm.

När juni månad gick in syntes endast knoppar på lövträden, och gräsmattorna var mer bruna och grå än gröna. Lantbrukarna började nu hysa allvarliga farhågor och klagade på vädret. Så kom en period med värme och regn, men den riktiga värmen dröjde ännu medan regnet fortsatte. Vid mid­sommar­tid var det vackert, men redan i början av juli kom regn och rusk igen. Inte skurvis utan ihållande regn i timtal. Hela hösten betecknades som mycket regnig, och året 1867 gick sedan allmänt under benämningen ”det våta året”. 

Det var dessa förhållanden som många utvandrare flydde ifrån, bl.a. Frans Ahlfort och hans familj.