Naima Pontins minnen

Ett år innan hon gick bort, skrev Naima Nordbeck, född Pontin, ner en fantastisk minnesberättelse från sin barndom.

Hon börjar med att berätta om sina föräldrar, Esbjörn Pontin och Sigrid Wetterström.

I juni månad 1873 kom ett brudpar till Schedevi gård. De skulle få sitt hem i den s.k. Gamlegården, enär brudgummens mor, som var änka, ännu bebodde slottet. På trappan till Gamlegården mottogos de av en tjänarinna Augusta, som brudens mor avstått till sin dotter för att vara henne en god hjälp i det stora hushåll, som väntade henne.

Den strålande vackra bruden, som endast var 18 år, kom från ett fattigt officershem, där 8 barn vuxit upp. De stora ekonomiska svårigheterna i föräldrahemmet var nog en bidragande orsak till att hon vid så unga år beslöt att ingå äktenskap.

Hon var hängivet fäst vid sin far och hoppades nog att hon genom sitt giftermål skulle kunna lätta hans bekymmer.

Brudgummen var 14 år äldre än sin brud och var hela livet igenom innerligt fäst vid henne. Många orsaker spelade dock in, så att äktenskapet ej blev så helt lyckligt. Alla dessa orsaker vill jag helst slippa vidröra, då de för mig alltid äro ett pinsamt minne.

I detta äktenskap tillkommo 3 barn. Den 18 maj 1874 föddes den första flickan, Tyra Magda Maria. Året därpå, den 28 oktober sonen Nils Fredrik Vilhelm och den 28 juli 3 år senare åter en flicka Vera Naima Cecilia, vilken nu fattat det beslutet att här nedskriva dessa minnen från det kära, gamla barndomshemmet och älskade familjekretsen, vars alla medlemmar nu äro döda, utom hon själv, som nu skriver detta för att hennes egna barn skola få en inblick i sin mors barndoms och ungdomstid.

Jag är nu 83 år, mycket gammal, men många minnen ända från min spädaste barndom bevarar jag i friskt minne.

Skedevi Gamlegård. Fotot vänligen inskickat av Anna-Lena Sandberg.

Gamlegården, ett vitmålat trähus i 2 våningar, ligger på en höjd vid kanalen, som sammanbinder de båda sjöarna Åsunden och Ämmern. På östra och västra sidan ligger tvänne flyglar, och mellan dessa tre byggnader ligger gårdsplanen, vilken på den tiden pryddes av en jättestor lind och en hängask med bänkar och bord som i en berså. Väster om Gamlegårdens huvudbyggnad låg en liten förvildad trädgård med några krusbärsbuskar och några mossbelupna fruktträd. Därav minns jag särskilt det höga augustipäronträdet, ett sötäppleträd, några gammaldags blåplommonträd samt klarbärsträd. Allt som allt fanns väl cirka 10 träd i vår trädgård. Till slottet hörde en större trädgård med flera sorters frukt och bär. Den sköttes av trädgårdsmästare Erlandsson, som arrenderade den av min farmor, som dock hade undantagit allt vad hon för eget bruk behövde av bär och frukt. Så fort någon sort mognade skulle Erlandsson bära upp till slottet så mycket som farmor önskade därav. Våra föräldrar och vi barn fingo mycket sparsamt av denna härlighet. Då farmors hjärta veknade skickades det till oss en skål krusbär eller en korg frukt, men oftast ej förrän bären voro på upphällningen och frukten börjat skrumpna. För mig är det ofattbart att en gammal människa, som dock i själ och hjärta var god och snäll ej kunde förstå de ungas längtan efter allt detta jordiska goda. Många gånger var det väl ren tanklöshet att hon ej gav oss mera därav.

Jag minns så väl om vi någon gång fick en liten slant hur vi rusade ner till Erlandssons trädgård, lämnade honom slanten och frågade om vi för den fick äta litet krusbär eller skaka ned några astrakaner från ett gammalt träd, som gubben ej satte särskilt värde på.

Vilhelm Pontin. Foto vänligen inskickat av Martin Giertz. Målningen finns i Torpa prästgård.

Min farfar [Vilhelm Pontin] var officer, kapten på 1 livgrenadierregementet. Dog redan vid rätt unga år då min far endast var 15 år [här minns Naima fel: pappa Esbjörn Pontin var 17 år gammal, nästan 18, när hans far dog 1859, 55 år gammal]. Min farfar beskrevs som en mycket älskvärd, högt bildad person och angenäm sällskapsmänniska. Min far uppfostrades alltså från sitt 16 [18] år av min farmor och hennes syster, den av oss så kallade ”moster Tilda”, med tillnamnet Bergman. Det blev nog ingen nyttig uppfostran, som dessa damer kunde ge den unge pojken.

Efter studentexamen ville han bli officer och började som gradpasserare i Stockholm. Bland hans kamrater fanns det flera, som drogo nytta av sonen till Schedevi, Boarp, Liljeholmen med många flera gårdar av stort värde. Farmor och moster Tilda höllo emellertid hårt om penningpungen, kanske de trodde att de därmed skulle lära ynglingen sparsamhet, och alltså gjorde det i bästa välmening, men det hade tyvärr ej åsyftad verkan. Då han efter några års vistelse i Stockholm svårt insjuknade i nervfeber fördes han hem till Schedevi. Han hade då en skuld på 80.000 kr, vilket på den tiden var en mycket stor summa.

Han slutade nu officersbanan för att i stället ägna sig åt jordbruket, arrenderade Schedevi av sin mor och var henne och moster Tilda behjälplig med tillsynen av alla de övriga gårdarna.

Någon utbildning i jordbruk fick han mig veterligt aldrig, utan fick leta sig fram så gott han kunde. Jag tror ej att han var särskilt road av lantbruk, varför gården inte gav honom någon nämnvärd avkastning. Arrendet skulle dock punktligt betalas till farmor och följden blev ständiga penningbekymmer i mitt föräldrahem.

Av trädgårdsskötsel var min far mycket road och började efter råd och lägenhet plantera ett och annat träd i vår lilla trädgård. Hur väl minns jag ej hans stolthet och glädje för varje träd, som började bära frukt. Vi barn gingo med honom och beskådade härligheten, strängt förbjudna att ta ett äpple på de fina, nya träden, vilket dock inte hindrade att vi ibland skulle känna om ett äpple var moget, klämde försiktigt och äpplet föll. Fallfrukt hade vi löfte att ta.

Så småningom anlade pappa en liten trädgård söder om boningshuset, som han kallade parteren, där tre fina päronträd planterades, och där mamma fick ordna blomsterland efter sin egen smak. Det var en fröjd att om vårarna stå bredvid mamma, då hon låg på knä vid landen och satte blomplantor och hjälpa till efter ringa förmåga.

Esbjörn Pontin. Bilden vänligen inskickad av Anna-Lena Sandberg.

Min mors hopp att kunna bistå min morfar i hans ekonomiska bekymmer gick alltså ej i uppfyllelse så som hon hade tänkt sig, men min far var oändligt god och tålig mot hennes föräldrar och syskon.

Alla högtider, jul, påsk, pingst m.fl. samt hela långa somrarna togs hela mammas släkt emot på det mest gästvänliga och älskvärda sätt utan någon som helst ersättning, och pappa visade ett storartat tålamod då de, som ofta hände, kommo med ganska stora pretentioner.

Sigrid Wetterström. Bilden vänligen inskickad av Anna-Lena Sandberg.

Min syster Tyra var en ovanligt begåvad flicka. Hon var rikt musikalisk, hade vacker sångröst och blev med tiden, sedan hon genomgått musikaliska akademien, en god pianist. Hon var vänlig, glad och god, munter och putslustig. Till det yttre var hon kanske inte vad man kallar direkt vacker men mycket täck. Ljust småkrusigt hår omslöt huvudet som en gloria, hon hade vackra, friska tänder, stora, uttrycksfulla blå ögon, som oftast strålade av livslust, men också kunde uttrycka djupt vemod, i synnerhet då medlidande med någon olycklig plågade henne.

Thyra Pontin 1895.

Hon hade lätt för alla skolämnen, i synnerhet språk, skrev vers, varmed hon ofta bidrog till trevnaden i sin omgivning. Hon blev också älskad av alla, och då hennes hälsa tidigt bröts, var det många, många som djupt sörjde henne då hon gick bort vid 23 års ålder. I tre år hade då den hemska sjukdomen tuberkulos förhärjat hennes lungor och stackars hjärna och förvandlat den förut snälla och godhjärtade flickan till en plågoande för oss alla. Min mor var under denna tid en den mest uppoffrande moder, som tänkas kan.

Nils Pontin. Fotot vänligen inskickat av Anna-Lena Sandberg.

Nu också några ord om min bror. Han var ett ovanligt vackert barn, snäll och känslig och godhjärtad, men lättledd. Han blev att börja med, liksom vi flickor, undervisad hemma av informator. I späda barndomen ådrog han sig en mycket svår scharlakansfeber, varmed följde ständig öronvärk och därmed nedsatt hörsel. Detta bidrog i rätt hög grad till att för honom försvåra lärdomen. Han hade ej direkt svårt för sig och så länge han undervisades hemma gick det bra, men väl inkommen i Linköpings läroverk, där han ofta hade svårt att höra på grund av det stora avståndet från läraren, fick han svårare att följa med, dock ej värre, än vad som ofta är fallet med pojkar i hans ålder. Där fanns emellertid på den tiden en lärare, gift med en av våra mostrar, som motverkade honom för att hans kolleger ej skulle tro att han gynnade pojken på grund av släktskapen. Av honom fick han ständigt dåliga betyg. Till sist övertalade han vår far att låta Nils sluta skolan för att i stället ägna sig åt musik, eftersom han, liksom vår syster, var mycket musikalisk. Det beslöts nu att vår mor skulle följa oss till Stockholm och där hålla skolhushåll för oss tre barn. Mina båda syskon kommo in på musikkonservatoriet och jag i Scwartzska skolan på Kommendörsgatan.

Esbjörn Pontin med sonen Nils vid Skedevid slott. Fotot vänligen inskickat av Anna-Lena Sandberg.

Hos min bror hade nu vaknat en innerlig lust till fortsatt läsning. Mamma anskaffade en lärare, som efter att ha prövat hans kunskaper, sade sig kunna garantera att driva upp honom till studentexamen.

Nils Pontin 1895.

Lärarens löning måste ju emellertid komma från vår far. Han rådgjorde sig med sin svåger i Linköping, för vilken han hyste ett oinskränkt förtroende, blev avrådd, och följaktligen beviljades inga medel till fortsatta studier. Detta blev en svår törn för min stackars bror, som aldrig kunde glömma hur han blivit behandlad. Han led under hela sitt liv av svåra mindervärdighetskänslor, eftersom han ej fått samma bildning som andra i vår ställning. Min morbror erkände sedan kort före sin död, att han med vett och vilja motarbetat Nils under hela hans skoltid i Linköping och givit honom sämre betyg än nöden krävt, samt sade sig ångra vad han gjort och bad om förlåtelse.

På musikaliska akademien gick det bra för Nils, som tog sin musikdirektörsexamen med goda betyg.

Nils Pontin. Fotot vänligen inskickat av Anna-Lena Sandberg.

Efter min systers död flyttade vi från Stockholm hem till Schedevi år 1896. Jag var då aderton år. Min mor var klen och utarbetad efter min systers långa sjukdomstid och hade själv allt oftare påkommande svåra gallstensanfall. Detta gjorde att jag fick medfölja henne på en rekreationsresa till Karlsbad. Det var min första utlandsresa, som gav mig många minnen och intryck.

På hösten samma år dog min farmor [Hon dog faktiskt 1897]. Hennes gamla syster moster Tilda Bergman hade dött något år tidigare [1893]. Vi skulle nu flytta upp i slottet från Gamlegården. Då de båda gamla dött ärvde vi mycket pengar och flera stora gårdar.

Vårt nya hem i stora byggningen, den av farmor alltid kallade ”stenhuset” eftersom hon tyckte det lät för pretentiöst att ge det benämningen slottet, blev nu av mina föräldrar väl restaurerat och inrett med alla antika möbler och prydnadsföremål, vilka nu på en plats samlades från farmors, moster Tildas och vårt eget hem. Jag törs utan överdrift säga att det blev en verklig sevärdhet. Många voro också de turistande sällskap, som vid mer eller mindre olämpliga tillfällen begärde att få se slottet.

Vid denna tid hade de ekonomiska bekymren alltså upphört, och vi kunde leva ett glatt, och för att vara på landet, ganska omväxlande liv. Ovanligt gästfria, som mina föräldrar voro, togo de älskvärt emot släkt och vänner i mängd. Långa tider på året dukades sällan vårt bord för mindre än 20 personer.

Båda mina föräldrar hade vackra röster och många av gästerna voro skickliga fiol- och pianospelare, varför det ofta blev verkligt förnämliga konserter.

Den lekamliga spisen utgjordes mest av gårdens produkter och vilt, som alltid fanns att tillgå, eftersom vår far var en ivrig jägare.

Familjen Pontin i salongen på Skedevid slott. Från vänster: Sigrids mamma Murre Wetterström, Tyra Georgi, Axelin Georgi, Signe Bengtsson, Sigrids syster Hildur Schmidt, Esbjörn Pontin, Per Bengtsson och Sigrid Pontin (född Wetterström) med Naimas barn Asta och Stig Nordbeck. Bilden vänligen inskickad av Anna-Lena Sandberg.

Jag vill nu gå några år tillbaka i tiden och beskriva vårt liv i Gamlegården under barndomens tid.

Som jag visst förut antytt, fick vi barn vår första undervisning av en informator. Vår dag började alltid med morgonbön, mamma spelade en psalm på taffelpianot före och efter en liten kort bön, läst av pappa. Alla tjänare som ville och hade tid kunde deltaga häri. Många psalmer som vi vid dessa små morgonandakter sjöngo lever så livligt kvar i mitt minne, att jag läser dem ännu på min ålderdom och de föra tankarna tillbaka till dessa stunder, då jag kan se alla mina kära på sina bestämda platser i det välbekanta rummet, och jag tycker mig höra deras röster då de stämmer upp ”Hela världen fröjdas Herran” och många flera så som 336, 407 o.s.v.

Efter detta blev det frukost som så gott som alltid bestod av sill och potatis varannan dag och pannkaka varannan. Vi uppfostrades spartanskt enkelt, för vilket jag nu är innerligt tacksam. På söndagarna vankades en skiva vitt rågbröd till omväxling mot vardagens grova matbröd. Matbröd av vete förekom aldrig.

Efter frukosten började lektionerna och om kvällarna samlades man till högläsning. Före middagen blev det alltid någon stund till promenader, fruktplockning om hösten eller lekar i det fria, på vintern naturligtvis kälk- och skridskoåkning. Ibland hände det att grannarna – objudna – kom och överraskade. Några ekipage svängde upp på gårdsplanen och de voro alltid välkomna. De hade då i största hemlighet kommit överens om att ”stöta ihop” som det hette. Mat fanns alltid. Salt kött och fläsk och korv i stora baljor samt konserver av färskt kött av alla de slag. Köttet lades in stekt eller kokt på bleckburkar, vilka löddes igen av kopparslagare Vitsell i Opphem. Fisk fanns gott om. Gamle fiskare Sund sörjde för den saken. Sund hade åtta söner, som alla, var och en på sitt sätt tjänade på gården. Daniel som kusk, Alexander som skogvaktare och de övriga som drängar. Daniel var den skickligaste och ståtligaste herrgårdskusk man kunde se. I sitt svarta livré med silverknappar, vita pantalonger och stövlar med bruna läderskaft samt patriotiska Sällskapets medalj på bröstet, överträffade han de andra herrgårdskuskarna. Han var alltid glad då han fick köra fyrspann, vilket inträffade ganska ofta. Alexander var humoristisk och en trevlig kamrat för min far på jakterna.

Under hela min uppväxttid fanns alltid ett par vävstolar igång på Schedevi. Mamma var en skicklig väverska, som alltid lärde sina unga tjänsteflickor den konsten. Stora vävbuntar av alla slag samlades i stora knippen för att vara till hands vid behov. Vi voro alla klädda i hemvävda kläder av hemspunnet ullgarn från egna får till vinterbruk och vackra bomullstyger till sommaren. En gång om året kom en skomakare, som stannade flera veckor och gjorde skor åt alla, både stora och små. Skorna gjordes av kalvskinn från gårdens djur och likaså sulorna, som pappa alltid själv såg ut. En sadelmakare gjorde alla seldon samt förskinn till oss barn, vari vi alltid voro klädda, då vi lekte ute. På vintrarna hade vi stövlar med klackar och tåhättor av kopparplåt. En gammal sömmerska ”Sy-Lovisa” kom höst och våt och sydde våra kläder. Alla underkläder sydde dock mamma själv, likaså allt linne till husets behov. Strumpor fick vi av fårens ull, som spanns hemma och stickades av en gumma i fattigstugan. Strumporna minns jag med fasa. De kliade och stack på benen som tusen myggor. Varje söndagsmorgon skulle vi ha rena strumpor och då var det ett verkligt lidande tills vi efter några dagar hunnit mjuka upp de hårda plågoandarna.

Familjen Pontin framför Skedevi Gamlegård. Fotot vänligen inskickat av Anna-Lena Sandberg.

Till sist vill jag också tala litet om våra jular.

Några dagar före jul försiggick den stora slakten. Då voro vi barn strängligen förbjudna att alls gå ut, för att vi ej skulle få bevittna det hemska skådespelet, som uppfördes i det stora redskapsskjulet t.v. på gården. Våra nerver voro till bristningsgränsen spända, då vi hörde grisarnas ihållande skrik. Då jag nu som gammal tänker tillbaka tror jag, att vi voro ovanligt väluppfostrade och lydiga. Trots vår undran och spänning inför det hemska som skedde, kan jag aldrig minnas, att vi ens försökte ta oss ut för att bevittna eländet.

Sedan slakten var gjord började på allvar allt jularbetet. Saltning av fläsk och kött i stora kar, korvstoppning, kokning av palt och sylta och inkokning på konservburkar av all slags färskmat. Mamma och jungfrurna höllo på till långt fram på natten.

Till julförberedelserna hörde också alla sändningar till de fattiga. Stora lakan och dukar breddes ut på golvet i ett av de stora rummen på Schedevi. På dessa lades sedan högar av allehanda mat ss. kött, fläsk, korv, alla sorters bröd, frukt, ljus m.m. Dessa knyten kördes därefter av Daniel omkring till alla behövande på godset. Till ”fattigstugan” – som det på den tiden hette – foro vi barn med en gran och därtill vaxstapelljus, karameller och äpplen. Vi stannade så en stund och klädde granen. Kaffe och bröd till ett kalas åt de gamla var också med i deras sändning. Bakning av vetebröd, småbröd, smörbakelser, liksom lutning av fisk och bryggning av öl försiggick alltid i god tid.

Då limporna skulle stötas, som det hette, kom Daniel och hans bror Kalle, båda med jättekrafter, för att hjälpa till med stötningen av degen. Detta skedde alltid på natten för att jäsningen skulle hinna försiggå till morgonen. Den natten fingo vi barn vara med så länge vi ville och orkade. Ett kolossalt baktråg ställdes på köksgolvet, och häri bearbetades degen i tur och ordning av Daniel och Kalle tills den var så seg att trästöten, varmed de arbetade knappt gick att lyfta. Därpå blev dat allmän kaffedrickning med mycket prat och skämt. Morgonen därpå gräddades så limporna i en stor inmurad ugn, som eldades med kol, varefter glöd och kol utsopades med tallruskor, fästade på långa skaft. Så nalkades julen. Fönster togs ut för tvättning, ny mossa lades emellan dubbelfönstren och på mossan lades fina buketter av eterneller, snäckor och berberisbär. Mamma var en fullkomlig konstnärinna i det liksom i allt husligt arbete. Rena gardiner, rena dukar och skinande rent i var vrå.

Vi barn räknade nu: da’n före da’n före da’n före doppareda’n, då vi skulle samlas uppe hos farmor för att taga emot moster Tilda, som alltid denna dag kom åkande i täckvagn ända från Bankebergs station för att sedan stanna på Schedevi över jul och flera månader framåt. Då vi hörde vagnen köra över kanalbron skulle vi alla stå uppställda i stora förstygan med brinnande ljus i händerna och välkomna henne. Var det snö sattes täckvagnen på medar.

På julafton vid tretiden gingo vi alla upp till slottet till farmor, som av oss barn kallades ”Panny”. Då vi kom in i stora salen var allt gårdens folk samlat. Andäktiga, förväntansfulla och högtidsklädda stodo de där. Vi gick omkring och hälsade och pratade om möjligt litet med var och en. I hela våningen brann levande ljus i alla kronor och stakar. Vita gångmattor voro lagda ovanpå de över hela golven spända brysselmattorna. I salen stodo två jättelika julgranar med ljus ur s.k. vaxstapel, äpplen m.m. Mitt på golvet prunkade ett väldigt kaffebord med många sorters småkakor.

I salongen hade vi barn vår egen lilla gran, klädd med vaxstapelljus även den samt karameller. Det var alltid gamla Sy-Lovisas arbete att kläda den.

Nu slog mamma sig ned vid pianot och spelade en psalm, som sjöngs av hela samlade skaran. Pappa läste därefter julbetraktelsen, varpå följde åter en psalm. Sedan blev det samling kring kaffeborden, där alla väl smaka. Efter tacksägelser, nigningar och bockningar avlägsnade sig så folket. Själva gingo vi in i kabinettet och öppnade julklapparna från farmor och moster Tilda till oss och från oss till dem. Därefter gingo vi till Gamlegården och fortsatte vårt julfirande.

Våra julklappar voro under vår barndomstid enkla och anspråkslösa, bestodo oftast av saker, som gårdens snickare förfärdigat s.s. kälkar, styltor och dylikt.

På juldagsmorgonen foro vi alla till julottan. Kyrkan var upplyst av enbart stearinljus, då intet elektriskt ännu fanns. Vi togo plats i vår bänk till höger i koret, och Panny och moster Tilda i sin bänk på motsatt sida. Bakom oss satt alltid Daniel och kanske någon annan utav tjänarna, bakom farmor hennes Nilsson i sin stora, lurviga mössa, färdig att stå till tjänst, då hjälp behövdes.

Ja, det var andra tider då. Nu äro våra bänkar i Tjärstads kyrka borta, vilket nog är det rättaste, några tjänare skymta ej längre bakom våra ryggar och inga hästar vänta utanför kyrkogårdsgrindarna.

Vi äro tacksamma om någon vill vara oss till hjälp på ålderns dagar. De unga får reda sig själva efter bästa förmåga.

Om detta är säkert intet ont att säga, men mycket annat har blivit vrångt och skevt i världen, som vi gamla ha svårt att vänja oss vid.

Familjen samlad i Stora Salongen på Schedevi: Esbjörn med hustru, samt dottern Naëma och sonen Nils.

Familjen samlad i Stora Salongen på Schedevi: Esbjörn med hustru, samt dottern Naima och sonen Nils. Från ett reportage i kvinnotidningen Idun 1902.

Nu fortsätter jag med några osammanhängande minnen.

Då moster Tilda var död, skulle vi resa till Boarp för att reda upp boet efter henne. Det blev oförgätliga dagar, som, då man nu låter tankarna vända åter, man försättes ännu längre tillbaka i tiden, än de dagarna vi voro där och till nu. Allt var så olika då och nu. Vi skulle nu gå igenom alla skåp och lådor i hemmet. Jag tror ej att jag är stygg mot gamla moster Tilda om jag säger att hon var till snålhet gränsande sparsam och rädd om alla sina tillhörigheter. Därför var där hopat en oerhörd massa saker. Under alla år med många tjänarinnor hade en massa vävar t.ex. hoparbetats. En bouppteckning på den tiden var troligen mycket mer noga än nu. Alltså skulle alla dessa stora vävbuntar mätas, och de uppgick till flera kilometer. Jag kanske missminner mig, men jag vill minnas att de skulle ha räckt från Boarp till Bankeberg.

Då vi öppnade mosters byrå låg där överst ett stort papper skrivet med mosters rediga stil: ”Låt mina pengar vara ifred, ty en högre makt skall straffa er”. Det var rätt kusligt, men det var ju bara vi, som voro hennes arvingar, och därför måste vi ju fortsätta.

Denna byrå var i ordets verkliga mening innehållsrik. I en gammal väska låg 21.000 kronor, som säkert legat oräntade i många år. Silver och kopparpengar fanns överallt, i gamla ansjovisburkar, askar och smålådor. Då vi samlat ihop dem alla blev det en medelstor kappsäck full. Dagen därpå skulle pappa resa till banken i Linköping med alla dessa slantar, men då han kom dit tog de ej emot pengarna förrän de voro sorterade i 1-2-5 öringar o.s.v. Stackars pappa fick ett drygt arbete innan han fick lämna ifrån sig sin skatt.

Bland annat fanns där säckar fulla med gamla brev. Om det var av förstånd eller trötthet på alltihop vet jag ej, men alla dessa brev brändes, utan att bli lästa eller genomgångna. Då jag nu anar alla gamla, fina frimärken av stort värde, svider det i mig.

Familjen framför Skedevid slott. Främre raden i mitten: Naima med barnen Asta och Stig och Sigrid och Esbjörn Pontin. Bilden vänligen inskickad av Anna-Lena Sandberg.

Sedan vi flyttat upp i slottet fingo mamma och jag en stor arbetsbörda för att övervaka och hålla ordning på allt. Mamma satte liksom en ära i att vi skulle reda oss med så litet tjänare som möjligt. Alltså hade vi bara en kokerska, ett köksbiträde, en husa och en betjänt i det stora huset, som alltid var så gott som fullt med gäster. Ofta kom det stora turistsällskap, som bad att få komma in och se slottet, och då ett par gånger fältmanöver var förlagd till trakten inbjöds alla officerarna som gäster. Den sista betjänten jag minns var Nordström, utmärkt på alla vis. Han blev sedan musikdirektör på Livgardet till häst. Stilig med bröstet fullt av ordnar. Underliga öden i sanning.

Då jag i dag öppnade tidningen, såg jag Henrik Bagges dödsannons. Han var den siste av familjen Bagge, som var vårt intimaste umgänge.

 

Till höstens nöjen hörde under vår barndom fårtvättningen och klippningen. Alla fåren motades in i stora tvättstugan, lyftes ett och ett i taget ned i stora baljor med ljumt vatten och tvagades rena. Då ullen efter några dagar torkat kom klippningen. Vi barn hade alltid ett stort nöje att stå och se på och knuffas bland alla fåren, som vi alltid var mycket förtjusta i. Mindre glada voro vi i korna och tjuren, men ändock var det högintressant att få vara med, då korna kom från Koön, där de varit hela sommaren, och nu skulle hem och in i ladugården. Vi kröp in i någon tom kalvkätte, där vi hade en utmärkt utsikt över hela ladugården. Det var ett hojtande och bölande utan ände. Då korna om våren skulle ut till ön, fördes de i stora färjor och en del simmade efter. Detta låter för mig nu som nästan otroligt, men jag tror ej att jag missminner mig, allt står så levande för mitt minne.

 

Vår undervisning blev nog ibland, innan vi kom in i skolan, rätt undermålig, då våra båda informatorer flyttat, för att tillträda andra platser. Den ene blev präst i Blåvik, där min far hade patronatsrätten, och den andre blev lärare i Sjökrigsskolan i språk samt i Djursholms skola. En gång i veckan måste vi alltså fara in till Linköping för att få lektioner i språk och musik. Kl. 6 på morgonen stod vagn eller släde för dörren och vi stuvades in, klädda i korta fårskinnspälsar, och fordonet klätt med fällar av fårskinn. Allt gårdens produkter.

I Linköping stannade vi alltid över natten, då vi bodde hos mormor. Denna resan tog minst 4 timmar, om väglaget var bra, men jag minns särskilt en gång, då vi satt 10 timmar på denna sträcka. Ingenting fick hindra dessa färder. Då det blev allt för lerigt och hästarna blevo alltför ansträngde körde Daniel ur oss ur vagnen, och vi fick larva iväg långa stycken på apostlahästarna, för att lätta hästarnas börda. Hem for vi alltid på kvällarna, då affärerna i stan voro stängda. Alltid var det en massa ärenden, som skulle uträttas, innan vi kunde resa hem. Vid den tiden var det alltid en massa fulla bönder, som skrålande och vinglande befolkade vägarna. Då hände det ofta att någon hängde sig fast bakpå vår sufflett och sprang med och försökte komma upp, troligen i tanke på att stjäla eller möjligen bara att skrämma oss. Då var Daniels piska över deras huvuden med klatsch på klatsch och han fick i gengäld ta emot de värsta hotelser. T.ex. Ja vi ska väl träffe dej nån gång, du Schäve hund. Schedevi hette alltid i folkspråket Schäve. Vi barn tyckte dessa resor voro oerhört spännande och äventyrliga. Vid Nålbäcks gästgivaregård rastade vi en stund och fick varm mjölk och smörgås. I Nålbäck tog det nästan alltid slut med de fulla böndernas förföljelse. De tillhörde mest Skeda och kallades alltid Skeda rackare. Skeda rackare, Slaka stackare, Nykils herrar och Gamlekils män, var benämningen på de närmaste socknarnas invånare.

Då vi från Schedevi kom till Linköping vid ungefär 10 tiden på morgonen och passerade gossläroverket var det pojkarnas frukostlov, och då stod Nils och kamraterna Halvar Söderbaum och Harald Lindeberg och passade oss för att kravla upp på kuskbock och fotstöd och åka med genom staden. Då berättade de någon gång att det skulle bli gymnasistbal, och vi skulle naturligtvis vara med, om vi hade någon lämpligt fin klänning. Annars ville Nils ej kännas vi systrarna i gymnastiksalen.

 

Vid jultid var det ofta liv och rörelse på Schedevi. Då kom besök från när och fjärran, och då ordnades slädpartier med dans på Kisa hotell eller Rimforsa gästgivaregård. Vi åkte då alltid två och två med kavaljeren som körsvenn. Man kan nog förstå att detta var ett lockande nöje för stadens unga herrar. Hästarna voro prydda med vackra slädnät, rosetter vid öronen i damernas färger samt bjällerspel. Under balens timmar fick vi ta emot den ena bjudningen efter den andre till de olika herrgårdarna, och så till sist nyårsbalen på Stora hotellet i Linköping, alltid åtföljd dagen efter med bal hos landshövdingens på residenset. Jag var nu 19-20 år och hade gränslöst roligt. Då jag nu på ålderdomen tänker på de ungdomar, som på den tiden deltog i våra nöjen, finns ej många kvar. Jag tackar Gud för de mina, barn och barnbarn, ty nog känns det tomt efter de jämnåriga, som gick bort, men så lycklig och tacksam jag är för de unga som omge mig. En tanke kommer ofta. Varför lever jag än vid så hög ålder? Är jag ej ännu på långt när färdig att få tagas hem till ett annat liv, eller är det möjligt, att jag ännu har någon liten mission att fylla. Måtte jag i så fall av nåd kunna fylla den. Vad är egentligen meningen med vårt liv?

Skedevi park. Bilden vänligen inskickad av Anna-Lena Sandberg.

Stort tack till Anna-Lena Sandberg som skickat in berättelsen och bilder.

icon-check 08-12-2021