Alfortska öden / De första generationerna / Kultur, samhälle och affärsliv / Originalen på Liljeholmen / Rekommenderat

Dog 21 år gammal

Maria Margreta Ahlfort


  MariaMaja” Margreta Ahlfort (15/8 1741 – 25/5 1762)
  Östgötasläkten [1.2.4]
  Dotter till Gabriel Ahlfort & Anna Brita Wetterström
icon-location-arrow  Torpa, Östergötland
  Ogift


icon-certificate  Primärkällor
  01-01-2019


Liljeholmen.

Mademoiselle Maria Margreta Ahlfort föddes på Liljeholmen. Hon är dopvittne åt Arvids barn från Stensjön d. 1. januari 1762, men d. 25 maj samma år dör hon plötsligt. Vi vet inte vad som drabbade henne. Hon var fortfarande ogift när hon dog.

På hennes begravning framfördes en sång skriven av pappa Gabriels kusin Hans Svanhals (son till Hedevig Gyllenståhl). Sången upprörde prästerskapet, dels för att han genom de 27 §-numrerade verserne avslöjade avvikande religiösa ståndpunkter, och dels för att de själva beskrevs mycket respektlöst. Hans tyckte inte att prästerskapet förtjänade monopol på att få bestämma vad som vad rätt i religionen, eller ens på att få predika. Den som kunde tänka själv borde få göra detta. Det enda som verkligen betydde något var att man trodde på Gud och Jesus och var en god människa. Detta anklagade han prästerna för att inte vara, utan de tänkte mera på sin makt än på vad som egentligen var till folkets själavårds bästa.  Han trodde inte heller på att treenigheten skulle förstås bokstavligen, utan han uppfattade det som en bild på gudomligheten i allt och alla. Hans anklagades av domkapitlet för irriga meningar i religionen, och begravningssången finns därför bevarad bland Göta Hovrätts papper. Där förklarar han dessutom vad hans tro innebär och varför den inte kan anses vara irrig. Hans talade mycket väl för sig under de fyra dagarna som rättegången varade, och konsistorium var slutligen tvungna att låta honom ha sina irriga och farliga meningar om han måste, men han fick absolut inte sprida dem till andra.

Även Hans’ mamma verkar ha varit en fritänkande och ganska modern feminist, så han hade inte sitt lynne från främmande. Men man kan ju undra varför han valde att framföra sina religiösa meningar så noga just på Majas begravning. Kanske var det något som de hade gemensamt – som de hade talat om? Kanske hade Alfortsläkten i själva verket också en lite avvikande religion på grund av deras utländska påbrå? Fanns det rester av calvinism hos dem? Det skulle ju inte alls vara underligt om så var fallet. Självklart var de tvungna att undertrycka sådant till vardags, då svenska kyrkan var strängt emot avvikande religiösa meningar, men egentligen kanske de kände annorlunda.

Hursomhelst så tycks författaren ha stått Maja nära, och det verkar som han var hos henne när hon tog sina sista andetag och ropade på Jesus att han skulle ta emot henne.

Rätta tankar

Om fallet och upprättelsen,

Döden och Lifwet,

Yttrade

Kongl: Maij:ts

Tro tienare och Admiralitets Capitaine

Wälborne Herr Gabriel Ahlfort

Och dess Fru,

Wälborna Fru Anna Brita Wetterström

Låto hederligen begrafwa

I Torpa Kyrka

Den 25 Maij år 1762

Sin k. Dotter

I Lifstiden

Wälborna Jungfrun

Maria Margareta Ahlfort

Som

I Christeligt tålamod afsomnade, 21 åhr gambal d. 16. nästförewekne.

Wälment framgifwen af en Obekant Ringa Anförwant, Hastig Skribent,

Kan siungas under en bekant Melodie,

Fader wår som i det höga; der etc.

Begravningssång till Maria Margareta Ahlfort.

Här följer dikten – de understrykna orden lär vara de som överheten fann opassande.

§1.

Gud i början Menskan skapte

Til sin egen bild helt wis

Så ock henne sielf insatte

Lefwa städs i Paradis:

Men den likhet som hon ägde

Med sin Gud, af ormsens Swek

Blef borttagen då hon wägde

In på onda lustans strek.

§2.

Hon strax weta fick den skilnad

Som är mällan ondt och godt;

Blef helt annorlunda Bildad;

Gäste [=jäste] öfwer allan mått

Utaf högfärd löng och odygd

Med all annor diefla art;

Blått och naken, dock eij oskyld:

Kom hon fram alt med en fart.

§3.

Och berätta hela saken

Huru hon besweken blef

Utaf ormen gambla draken

Som i Kundskapsträdet klef

Och sad’ Qwinna, lyd min tunga,

Häri står ditt högsta wäl,

Tag af desse äplen runda,

Ät dem med fritt mod och siäl.

§4.

Då skall dina ögon öpnas

Och du warder lik Gud din;

Tag wid råd, det lär wäl lyckas,

Gör hwad kommer i ditt sin:

På min sida träd, det båta [i.e. gynna]

Skall, dig, och din k. Man,

Du skall deraf intet gråta;

Gör hwad som dig lysta kan.

§5.

Adam hörde Evas böner,

Åt af fruchten som hon bar,

Afla sedan Barn och Söner

Som slikt göra alla dar;

Bryta Herran bud och lagar,

Älska löng och Satans flärd,

Mer än som hw[a]d Gud behagar

Så förwänd blef nu wår werld.

§6.

Hela Menskan, hör än mera,

Blef till wilja och förstånd

Idel mörker så at rena

Henne, från dess smittor, månd’

Ende Guds Son mandom taga;

Födas af ren Junfru qwed [i.e. livmoder]

Hufwud orms’, med lagsens slaga

I hamn(?) dräpa, och all led.

§7.

Och betala wåra skulder,

Dem han alla på sig tog:

Fans i hjerta ord och funder [i.e. knep]

From, rättfärdig och så dog.

Alt hwad helga lagen kräfde

Fullgjors uppå kårsens stamb

När den Jord och Himmel ägde

Slachtas som ett menlöst lamb.

§8.

Så ä komne begge slagen,

Både Kropp och Siälens nöd,

Genom fallet; efter lagen

Höra de til ewig Glöd.

Botemedlet för dem båda

Är allena tro Guds Christ:

Gör du det så får du skåda

Gudabilden som du mist.

§9.

Genom detta medlet Ena

Som de wisa alla wist

Ha de läkt och kunnat rena

Begge onda utan list;

Fast de derom talat sachta

Dack [=dåck?] full sanning på sit sätt

För de onda som städs wackta

Skada göra alla slätt.

§10.

Denne helge Nye Adam

Som kom i den gamlas stad;

Ger oss lifwet helge Andan

Och all macht han sielfwer had’

Till att frälsa lösa binda

Det den f[ö]rre har förödt,

Tror du Jesum i des linda

Blir du ock Guds barn nyfödt.

§11.

Denna ortodoxska lära

dragen af Guds helga ord

Om du henne wil inskjära

I dit hjerta, gör hon mord

På den gamla, men tillika

Får du nytt win utan drägg

Af din Jesu derf[ö]re fika [i.e. sträva]

All din omsårg pa’n [=på’n?] lägg.

§12.

Derför Herre Jesu såter,

Mästare i allan konst,

För dit folck än en gång låter

Blått af kärlek och omsonst

Så at Himmel Jord må undra

På din allmacht stora nåd

Hwarmed du på dem må dundra

Tils de gierna ta din råd.

§13.

Nu jag sätter all min ära

Bära Jesu Christi kors

Som är just hans egna lära

Dö från synden med all fors:

Detta ook och börda lätta

Wandra honom i alt lik

Är det siälen kan försätta

Uti samma himmelrik.

§14.

Denna lära, hör du blinda

Segra öfwer synd och död

Och fullkomligheten winna,

hålla lagen som Gud böd,

Kan eij någon klart bewisa

Utaf helga Skriftens språk,

Säger du emot de wisa

Med et grufligt hufwudbråk.

§15.

Hälgdom wår lemna oklandradt

Födsel dop Natward ha grund

Äcktenskapet har Gud stadgadt

Kärs [i.e. anklaga] mig, twag mig, dö ge rum

Hålt! jag swarar om tu tänker

Utaf dessas yttre bruk

Salig blifwa, är det ränker,

Utan Eld täns intet krut.

§16.

Alla seder som de dichta

Hwarje Folk hwar på sit sätt

Kunna Jesum eij utpricka

Förr än han anropas rätt,

Som skier uti bön med tårar

Dem lefwand trona ställer an

Hwaraf weta inga dårar

Som förgås i främmandland.

§17.

Doctor Baal kan intet kroppen

Prästen intet själens sot

Hela, mädan hela flåcken

Ha af Jesu eij fådt bot.

Utan äro mycket siuka

Blinda och förderfwade

Wilja intet sielfwa bruka

Det de andra ärna [i.e. ämna] ge.

§18.

Ja om de utaf sitt hjerta

Wilja tilstå rätt å grund

Måste de med wen och smärta

Jaka säga det är sant

Wij ä usle Adamiter

Publicaner Syndare

Kåst och wishet oss städs tryter

Till at hjelpa elände.

§19.

Ja ’de sig och hopen största

Låcka til afguderie

Söka hjelp utaf sin första

At utöfwa tyranie

Mot de fromma som den straffa

För dess laster stor och små

Och wil gierna i den skaffa

At de lifwet ärfwa må.

§20.

Men uti sin blinda yra

Ta de eij de godas råd

Utan wilja all ting styra

Efter deras öfwerdåd;

Tala sedan mot all sanning

Säga döda ha Guds lif

Och twertom med Skrifts förandring

Föra alt til twist och kif.

§21.

Men hwad wil du då wäl föra

För en Religion på baan?

Jo! det skulle du nu få höra

Jag tror eij som jag war waan.

Ty den rätta Religionen

Är eij samling utaf gräl

Men när Herren til Naturen

Upstår i en rener siäl.

§22.

Mången efter ryktet dömmes

Ant en wara ond el’ god

Hwar en efter döden glömmes

Alla ha eij lika Mod

Ros och sanning träffas sällan

Gåfwor smeker hwar en ock

Dygd och last slås sins emällan

Så ä hela werldsens lopp.

§23.

Men hwad skall jag til den dödas

Äreminne föra an?

Tyst! jag menar de bör höras

Och sit witz ord gifwa fram

Som har kiändt dess sin och later

Om hon dygdig war el’ eij

Witnen giör sen lastarn’ flater

Hwad du wet kom nu och säij.

§24.

Tadlarn’ flydde hufwudstupe

Och af andra witnen spordt,

Flit och dygd båd’ in och ute

Had Junfru Maija Ahlfort:

Ty hon wändlig war i orden,

Hjelpte och den henne bad

Och hon dog för snart på jorden

Så ock annat godt de had’.

§25.

Jag blått slutar af de sidsta

Orden som hon talat här

Att hon nu eij will bortmista

Jesum den hon hade kär

Och i sista Andetaget

Ropte Jesus Jesus Jesus min

Hålt nu med mig handeslaget

Lätt mig ewigt blifwa tin.

§26.

Mig tyks höra henne tala

Far nu wäl kär Far och Mor

Systrar Bröder wänner rara

Jag hos Gud i högden bor

Och är nögder med den gnista

Utaf sällhet som jag nådt

Herren lätt Ehr aldrig mista

Eder rätta himla lått.

§27.

Sist jag önskar allesamman

Mäst dem detta dödzfall r[ö]r

Att wi må med frögd och gamman

Uti himlen som sig bör

Råkas och med nya tungor

Siunga ibland helgon mång

Uppå Davids harpor Trummor

Jesu Christo Helig Song.

 


Mademoiselle Maria Margareta som dopvittne åt Arvids barn från Stensiön 1762. Torpa församling.

Mademoiselle Maria Margreta som dopvittne åt Arvids barn från Stensiön 1762. Torpa församling.

Mademoiselle Maria Margaretas död 1762. Torpa församling.

Mademoiselle Maria Margretas död 1762. Torpa församling.


Forskningsdata

  •  namn (andras stavsätt): Maria Margreta (1741); J:fru Maria (1758); J:fru Maja (1759-1762); Mad:M. Maria M. Ahlfort (1762); Mademoiselle Maria Marg. Ahlfort (1762); Junfru Maija Ahlfort (1762)
  •  f. Torpa 1741: v41300.b302.s587
  •  d. Torpa 1762: v41309.b124.s225
  •  mant. 1758-1762 Liljeholmen: v400928.b190.s15(1758); v400929.b210.s17(1759); v400930.b190.s17(1760); v400931a.b200.s15(1761); v400932.b140.s7(1762)
  •  dopv. 1762 Torpa: v41300.b329.s641(1762)
  • Begravningssången: v911415.b2230.s11

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *