Förföljd av kreditorer efter ett misslyckat handelsäventyr

Kultur, samhälle och affärsliv, Marie-Louise Bachmans försläkt, Rekommenderat
av Esben Alfort

Hans Voogt & Catharina Horn

icon-male  Johann ”Hans” Voogt (d. 2/7 1699)
icon-leaf  Marie-Louise Bachmans försläkt [1.2.11.3.8_ffmm.mf]
icon-location-arrow  Hamburg?
icon-wrench  Handelsman, källarmästare

icon-user  Caharina Hansdotter Horn (1657 – december 1691) (g. ca. 1680)
icon-home  Dotter till Hans Horn & Maria Rath
icon-location-arrow  Göteborg
icon-play  7 barn

icon-certificate  Primärkällor (Viss osäkerhet)
icon-check  05-11-2021

Tysken Johann ”Hans” Voogt kommer till Göteborg 1680 (förmodligen efter att ha vistats i Stockholm, där han är pro forma borgare) och gifter sig på hösten med Catharina Horn från Göteborg, som är dotter till orgelbyggaren Hans Horn och hans hustru Maria Rath. Familjen Horn bor i ett hus som de byggt på hörnet mellan Drottninggatan och Västra Hamngatan. Huset har tillstånd för öl- och vinutskänkning, så det verkar som att pappan hade en binäring som källarmästare vid sidan om orgelbyggaryrket.

Hans och Catharina bosätter sig på Stora Hamngatan i tyska församlingen, nuvarande Norra Hamngatan, precis på andra sidan vattnet från hennes barndomshem. Huset låg mellan räntmästaren Eric Paulins hus mot öster och Rolf Lambertson Scholteens hus mot väster, förmodligen väldigt nära Tyska kyrkan och rådhuset.

Paret får 7 barn, varav 5 överlever.

  • 1.  icon-female Elisabet Voigt (d. efter 1715)
  • 2.  icon-female Maria Voigt (18/3 1682 – efter 1715)
    •  icon-user Adam Johan Schwab icon-play 
  • 3.  icon-male Johannes (22/3 1683 – 3/8 1684) icon-times
  • 4.  icon-male Christophorus (5/6 1685 – 3/7 1685) icon-times
  • 5.  icon-male Johan Voigt (10/9 1686 – efter 1715)
  • 6.  icon-male Christophor ”Christopher” Voigt (4/12 1688 – efter 1715)
  • 7.  icon-male Heinrich Voigt (24/8 1690 – efter 1715)

Hans har en farbror i Amsterdam, faktoren Christopher Voogt som han gör affärer med, och han har även vänner där, men han kommer knappast själv därifrån. Han uppträder i en del rättstvister hemma i Göteborg, och då sägs han vid åtskilliga tillfällen uttryckligen tala och skriva på tyska.

giorde elliest efter oplässningen mycket tahl på Tydska om dhenna twistigheet emillan honom och Areel (…)

När hans talan och brev citeras, är det också alltid tyska meningar som återges, utom i ett enda fall, då han ropar en holländsk mening till en dansk jude, förmodligen för att göra sig förstådd. Det fanns många tyskar i Göteborg, så de var vana vid tyska språket, men hans svåger Sweno Areel klagar ändå vid ett tillfälle på att han lämnat in en tysk skrift och vill att han ska översätta den till svenska.

Göteborgs Rådhusrätt 1688.

Hans Vogt inkom och exhiberade en skrift på Tydska lydande in actis, som lästes, itererandes om arfskapet och dhelningen arfwingarne emillan uthi afledne Hans Horns E[nk]as Sterbhuus; Rådman Areel opstodh och begärde efter Kongl[ig]e Placat att han på Swenska språket wille opsättia dhet han skrifwer.

Till och med rådhusrätten har ibland svårt att förstå honom när han blir för ivrig eller arg, något som händer ganska regelbundet.

Vogt giorde widlöftig discours munteligen på Tydska, och så præcipitant och ijfwert af honom uthtalat, att Rätten dhet icke directe begrijpa kunde, eller protocollisten ad Protocollum referera kunde dhess fullkommelige mehning och Sensum (…)

Vi vet att Vogt rörde sig hemmavant i Göteborg, Amsterdam och Hamburg, men ingenstans uppges var han är född. Det kan dock knappast råda någon tvekan om att han kom från Tyskland, och då möjligen från Hamburg.

Det finns en stadssekreterare Johan Heinrich Voigt i Göteborg runt 1670, som skulle kunna vara Hans pappa eller en annan nära släkting, särskilt med tanke på att hans egna barn gavs just dessa namn.

Handelsäventyret

Hans är förmodligen från början aktiv handelsman i Göteborg, men han vill bli riktig handelsskeppare och tjäna större pengar, så han skaffar sig en mindre part i en skuta som han äger ihop med den avledne redaren Oluf Björnssons änka som tagit över redareverksamheten. I augusti 1681 ansöker han om sjöpass för skutan, fast detta vägras honom då han ännu inte vunnit burskap i staden trots att han här ähr gift med een Borgaredoter, och nu snart Eett helt åhrs tijd här wijstats och sin nähring ijdkat. Om han bara vill bli borgare i staden så ska han få lov. Hans är som sagt redan pro forma borgare i Stockholm, men vill gärna få burskap i Göteborg i stället. Det är bara ett problem; hans svåger Sweno Areel vill av någon anledning inte att så ska ske, utan han har tydligen hotat Hans om han inträder i Göteborgs borgerskap. Därför reser han i stället till Kungälv, där han omedelbart erhåller borgerskap. Han lyckas ändå slutligen erhålla sjöpass i Göteborg då han förklarar orsaken till att han känt sig tvingad att bli borgare i Kungälv i stället.

Såsom Hans Vogt för nogre dagar sedan hade begiärat Siööpass för een Skuta, som han åth Wästersiöön destinerat, menn blef för honom wägrat, så wijda som han ännu icke hade wunnit Burskap här i Staden, ehuruwäll han här ähr gift med een Borgaredoter, och nu snart Eett helt åhrs ijd här wijstats och sin nähring ijdkat, men wille han efter lag winna här Burskap, så skulle honom intet hans begiäran förwägras; hwarpå bem:te Vogt då inwände sägande sig wara Borgare i Stockholm, doch pro formâ, doch wille han see till sin lägenheet, och will här blifwa Borgare; men nu sedermehr hafwer han förrest till Kongshell, och dher giordt BorgareEed (…); Så war han fördenskuld nu här med Siööpass begiärande; Men som honom förehölts, att han härwid hade sig præcipiteradt, och hafwer nu wunnit Burskap på een annan, ty måå han nu söka Pass dher sammastädes, gaf han skulden på sin Swåger Notarien Areel, sägandes blott och allena att för hans Skuld woro han twungen dhet att giöra; han hade haft fulla tankar att blifwa borgare här, menn efter Areel haar hootat honom att så snart han blefwo Borgare skulle han finna honom, ty hafwer han taget sig till wahra, icke williandes låta sig af sin Swåger i nogon måtto twinga. (…)

Ändteligen bewilliades honom Siööpass, emedan Skepparen ähr här Borgare, och hans MedRedare som största part i fahrkosten hafwer, ähr här een Eedswurin Borgares, Nembl:n afledne Oluf Biörnssons änka, hwarpå Skepparen på samma fahrkost, Tobias kallat, och Skepparens nampn Claes Berndtsson, aflade Solenniter sin Eed att fahrkosten ähr Swensk och allena Swenske Underlåthare tillhörig, och inga främmande under hwariehanda Skehn och prætext.

Någon gång mellan 1683 och 1688 lyckades han ändå vinna burskap hemma i Göteborg. Det exakta årtalet är okänt, för handelsföreningens borgerskapsmatrikel börjar först skrivas 1688, men då är han registrerad som borgare.

Svågern Areel är på plats i rådhusrätten, därför att det är han som är rättens notarie, och han nekar helt och hållet till anklagorna. Hans säger då att icke allenast han, uthan många flehra klaga öfwer Areels hoot. Dessa utlåtanden kan förstås inte Areel acceptera, utan han stämmer honom för injurier. Hans möter inte i rätten utan skickar fräckt ett meddelande med stadsbudet om att då han ju är borgare i Kungälv är det där som han måste stämma honom och inte i Göteborg. Han får böter för sitt uteblivande.

Areel vill nu att Hans ska bli utkörd ur staden därför att han bedriver handel i Göteborg trots att han är borgare i Kungälv och sålunda utnytjar en rättighet som är förbehållen stadens borgerskap.

Kähranden ingaf skrifteligen beswärandes sig öfwer Vogt; först att han sig här i Staden till handells nedersatt, der han doch Burskap i KongEelf förleden Sommar wunnet, och altså Borgerskapet præjudicerar, anhållandes att han med sitt boo här ifrån Staden måtte blifwa affärdat. (…)

2. Så hade Notarien alltijd förföllgdt honom och woro altså han ordsaken att han Burskap uthj KongEelf måst taga, kallandes honom för en landlöpare och andra Smädesord; hafwandes sig förbannet eij willia komma uthj hans Swärmoders huus, och altså giör henne all tort (…)

Sweno är inte närvarande denna dag, men nästa gång de träffas i rådhusrätten börjar de omedelbart munhuggas inför sittande rätten. Hans upprepar att orsaken till att han inte sökt att få bli borgare i Göteborg är att Areel har hotat honom.

och war han ordsaken att han icke Borgerskapet här sökt att taga; han hade icke ondt giordt honom; men Areel hade hootat honom om han blefwe Borgare.

Areel har skickat in en klagoskrift angående oförswarlig handell, och injurier, och detta tyder på att han förlorat pengar på grund av Hans handelsverksamhet och att detta var anledningen till att han inte tyckte att Hans förtjänade burskap i staden. Kanske hade Hans helt enkelt inte tillräckligt bra affärskänsla. Ett faktum är det i alla fall att han kommer vara skuldsatt hela livet och slutligen förlora allt han äger, i en förödmjukande process som sträcker sig över resten av hans liv. Areel skulle tyvärr få rätt. De bråkar ständigt under åren som följer.

Hela misären börjar 1683, då Hans och tobaksinspektören Sven de Blom tar det ödesdigra beslutet att tillsammans ingå ett handelskompaniavtal. Tanken är att de ska sälja bohuslänska master i Holland och köpa varor där som de kan sälja i Sverige. Hans beställer sålunda 240 master av Sven för detta ändamål. Beställningen skickas från Amsterdam, dit han rest för att hitta kunder. De kommer överens om att Sven ska skicka masterna till honom i kommission, och de ingår ett köpekontrakt. Hans farbror Christopher Voogt låter sedan masterna frakta till Holland på skeppet Cromholt. När skeppet anländer i Amsterdam har det emellertid blivit vinter, så de tvingas låta varorna ligga på skeppet tills det blir vår. När våren kommer så upptäcker Hans att lasten inte alls svarar mot kontraktet. Det är för få master, vissa av dem är för små eller odugliga för ändamålet, och skeppet har fyllts med alla möjliga andra trä- och järnvaror som inte ingick i kontraktet. Dessutom har varorna fördärvats under vintern, och de säljs med stor förlust. Hans drar då Sven i rätten, för han vägrar ta sin del av ansvaret för förlusten när inte varorna motsvarade vad de hade kommit överens om. Sven å sin sida påpekar att det inte fanns plats för alla master på skeppet, och att han därför lade till andra varor för att ändå fylla lasten.

Hans har på Svens begäran inköpt fransk och spanskt vin, samt brännvin och socker (och en skrivbok) hos några vänner i Amsterdam och skickat det hela till Kungälv, men nu vill han inte låta Sven få del i dessa varor, antagligen därför att han är missnöjd med Svens agerande i masthandeln. Hans uppmanar Sven att återköpa masterna för 100 riksdaler för att undvika en rättsprocess, men de hamnar ändå i en fem år lång dispyt i rätten. Rådhusrätten finner 1685 att det är Sven som har rätten på sin sida vad gäller kontraktet (fast det är inte alla domsmännen som instämmer). Då detta innebär både vinster och förluster för båda parter döms ingendera att betala rättegångskonstnaderna, och ingen bötfälls. Hans vädjar till hovrätten, som bekräftar domen året efter. Han vill dock fortfarande inte acceptera betingelserna, så jävet fortsätter ytterligare ett år i rådhusrätten. Sven ligger ständigt i jäv med åtskilliga borgare i staden, men i det här fallet är det Hans som drar ut på saken. Slutligen tvingas han betala Sven 97 daler silvermynt 15 1/3 öre när allt räknats ihop. Han lämnar rådstugan i ilska redan innan domen läses upp.

Konkursen och kreditorerna

Förlusten på försäljningen i Holland drabbar Hans mycket hårt ekonomiskt, och detta är anledningen till att han gör allt han kan för att slippa det juridiska ansvaret. Ändå tvingas han begära konkurs och sammankalla samtliga sina kreditorer så att hvar och en, efter som hans förmögenheet sig sträckia kan, undfå sin förnöyelse. Till och med huset på Stora Hamngatan tvingas han förpanta till handelsmannen Johan von Minden.

Efter konkursen verkar Hans smått desperat. Vid flera rättsmål dyker han inte alls upp, och när han äntligen kommer är han ofta oförskämd både mot sina motståndare och mot rätten. Han döms till böter för sin vanvördnad.

Då händer det sig emellertid att även Sven de Bloms affärer kraschar, och tydligen har han nekat Hans sin del av betalningen som var hans rätt efter rättegången, så Hans tycker sig ha en fordran i sterbhuset och ber rätten låta honom få ta ut sina fordringar först. Så här skriver han till rätten vid det här laget:

Såsom jag förmodar att den Edla och högd:de Magistraten wäll lärer sig påminna uthi hwad för storra och plågsamma swårigheter iag är råkader, för den Rättegång iag haft med Swen de Blom (…)

Han är okaraktäristiskt ödmjuk i denna skrift; nöden har mjuknat honom. Magistraten ger honom rätt till 1709:1 1/3 riksdaler silvermynt av de Bloms egendom. 1691 tvingas de Blom ge ifrån sig sitt hus vid Gamla Port, som sedan 1693 övertas av Hans och den andre huvudkreditoren David Crokatt. De säljer huset året efter för 800 riksdaler silvermynt.

Trots detta kan Hans fortfarande inte betala sina skulder, så 1696 har han inte längre något val utan även han måste förbereda sig på att låta Johan von Minden ta över hans hus slutgiltigt. Han har dock många andra kreditorer som också vill åt hans ägodelar och han tvingas lyssna på att de bråkar om vem som ska få vara först att ta för sig av hans ägodelar. Inte ens arvet från hustruns föräldrar får han behålla; svågern Leonard Horn ombeds att inte utlämna något av det till honom, då det nu snarare tillhör hans kvarvarande kreditorer. Hans förbjuds att lämna staden tills pengarna har betalats med arvet. 1697 avtalas att von Minden och rådmannen David Amija får ta alla hans ägodelar och ägandet av hans hus om han bara själv får bo kvar i huset.

I november 1697 har hans ägodelar värderats och ska fördelas till kreditorerna. Hans är inte arg längre, utan han vill helt enkelt befrias från kreditorernas hungriga blickar och få vara skuldfri igen, även om han då skulle tvingas klä av sig och gå naken därifrån. Bara det får vara slut nu.

(…) och som Hans Voigt war sielf tillstädes och nu sökte få Audience, så lätt Rätten honom inkomma, förehållandes honom om han samma Inventarium med trygt sambwete nu eller frambdeles om Creditorerne det påstå, kan beEdiga, dhå han sig alldehles willia förklarade intet allena nu straxt att willia det samma Edel:n verificera, utan och att han dertill altijd will och skall wederredo wara när sådan påfordras sägande att om dhe kunna påstå, att han skall afkläda sig rocken, så will han dett giöra, allena att han sedan en gång för alla så som den der i wärden eij mehr äger och medh många fattiga barn i armodh sitter må wara frij för Creditorernes anspråk, sedan han alt sitt goda således afstådt, och igenom siukdomb och andra olyckelige händelser i armodh brackt är, hwilket alt Rätten i sijnom tijdh Lofwade willia taga i betänkiande och therpå Lät honom afträda.

Han är dock fortfarande besviken och skamsen, och trots att han fullständigt erkänner att han bör överlåta huset och kommer att göra det med en gång, så gör han det ändå klart att han gör det under tvång och inte av vilja, därför att han tror sig fortfarande ha möjlighet att arbeta sig upp igen och skaffa fler pengar för sig och sina barn, om bara han slipper kreditorerna för gott.

(…) sedan hans egendomb på ytterste penningen således från honom exeqverat woro, eftersom han eij eller dessförinnan någon ting kan taga sig före till sin och dhe sinas ophielpande, ehuru han ännu hade både willian och gådt förstånd, at hielpa sig upp men kunde han och intet niuta sådan sin begiäran, wille han för ingendehl wijka af huset, utan skulle på händelse af Twång giöra dhet som man intet förmodade med mehra som syftade nästan ut på desperation, ock ehuruwähl en och annan af Rättens ledamötter sökte att underrätta honom, huru dhet woro mehr för hans och barnens bästa om han godhwilligt afträdde än att dhet skulle skie gienom Twång, som man dock intet undwijka kunde, så blef han ändå i sin mehning (…)

Kreditorerna vill tydligen inte låta honom vara trots att han alt dhet han i wärlden ägt till dhem afstådt haf:r befrijat, ock att han af sin ägendhomb icke så mycket fåt behålla som han kan liggia uppå, så han klagar i rådhusrätten och ber att bli befriad för fler fordringar.

I januari 1698 blir han äntligen befriad från sina skulder därför att han inte äger någonting. Inte nog med det, utan omedelbart efter förbarmar sig plötsligt kreditoren David Amija och skänker av ett gott hjärta en del av sina fordringar åt hans barn, inklusive den såkallade Voigts Stallgård belägen vid fortifikations-materialgården (vid Kronhuset), på betingelsen att Hans inte får sälja, förpanta eller belåna gården, utan barnen måste ärva den skuldfritt. Amija har sålt sin del av Hans boningshus till handelsmannen Herman Gieske.

Hr Amija har Cederat och efterlåtit af Voigts Ägendomb och till bem:te Voigts barn, den så kallade Voigts Stallgård, belägen wid Fortifications materiale gården med de Hr Amija dess förutan till wärderade och gienom Execution anslagne Lösöron, och 100 Rdr Smt af den köpeSuman som Hr Gieske uthgifwer för Voigts Wohnhuus wid Stora Hambnen, begärandes att till mehra säkerheet sådant måtte Protocollo infererat warda; hwarföre såsom Hr Amija härpå in för Rätten tillstod att han af god benägenheet och medynkan har skiänkt Voigts barn sin Prætension på bem:te Stallgård, och ofwanbem:te Löösören sampt 100 Rdr Smt, men med den Expreze Clausel och betingning, att Voigt Stallgården på intet sätt må försällia, förpanta eller för barnen Gravera.

Året efter går Hans bort.

Arvstvisten

När Catharinas föräldrar går bort kan inte arvingarna enas, utan det uppstår en lång rättstvist i både rådhusrätten och hovrätten som pågår under hela 1690-talet. Deras hus är attraktivt därför att det har tillstånd för öl- och vinutskänkning och sålunda kan ge en behövlig extrainkomst. Äldste sonen Leonard är själv källarmästare, men arbetar än så länge i Per Torstenssons hus. Nu ska han få ta över sina föräldrars hus i stället, fast då måste han först köpa ut de övriga arvingarna med hjälp av lösöret, så det är viktigt att alla möbler och effekter värderas korrekt.

Svågern Sweno Areel är själv rådman, och han utnyttjar varje juridisk möjlighet att få ut så mycket som möjligt och få allt på papper innan han lämnar över nycklarna till Leonard. Han försöker till och med få insätta en källarmästare i huset i sitt ställe under tiden som de bråkar för att kunna tjäna lite extra. Det får han dock inte, så emellanåt står huset tomt och ovårdat, fast fullt med alla saker som de inte har kunnat enas om. Till slut flyttas allt lösöret till dottern Ragnillas hus, fast hon är urtrött på deras kiv och vill absolut inte att delningen ska föregå i hennes hus där hon ska lyssna på det, så hon bär tillbaka allt till sterbhuset utan att tala om det för någon.

Hans blir ofta arg och står på sig, även i rådhusrätten, där han trots varningar skäller på sina motståndare och vägrar ta tillbaka sina skällsord. I samband med arvstvisten inlämnar han en frispråkig skrift där han kallar Areel lögnaktig. Rätten försöker få honom att ta tillbaka skriften så att inte Areel ska få ny anledning att stämma honom för injurier.

Vogt inkallades och förehöltz Areels uthlåtande och elliest dhen swåra skrift han emot honom i dagh insinuerat hafwer, huru han bewissa will dhen insinulation han honom tillagt hafwer, och om dhett icke bättre för Vogt woro att han skriften återtogo, medh åthwahrning att dher Areel skulle dhen föreläsas och communiceras han uthi process med honom råkade: Vogt wille sig dhertill inthet beqwäma uthan att dhen måtte exhiberat blifwa, som Rätten efter hans begäran lätt ad Protocollum och acta föras, att han skäller Areel ut in Supplica för een Lögnachtig Swåger; hafwandes Vogt dhessuthan mycket annat taal som confust på Tydske och Swänske, hwilket Protocollisten ad notum et Protocollum omögeligen och directe icke föra kunde, uthan han bödz ingifwa i Rätten skrifteligen sådant; han Vogt förmehnte dhett wara nog som ingifwit är, men Rätten förmahnte honom till eenigheet och betänkia hwad han tahlar, dhett kan framdeles annorledes uthfalla till hans skada. Vogt war alt stadig uthi sitt opsått, att hwad han skrifwit och talat blifwer han dherwid, och will inthet ingifwa mehr skriftel[ige]n (…)

Senare samma dag chockar han rätten genom att skälla på Areel mitt under rättegången.

wid dhetta Rättens betänkiande uthbrast Vogt och inför sittande Rätten skiälte offenteligen Rådman Areel för een osannings man, och lijka som tiufwegodz skola hafwa inkastat dhetta Silfret uthi Rangnildas huus (…)

Han börjar beskylla honom för oegentligheter i ett annat mål utan att ha bevis för sina påståenden. Rätten ber honom hålla tyst. Areel är dock den som står allra mest på sig och försenar saken så mycket att rätten slutligen måste tvinga honom att gå med på deras beslut. Han vägrar låta delningen föregå i sterbhuset, så de är tvungna att ordna det på så sätt att de mindre värdesakerna bärs tillbaka till Ragnillas hus, medan stora saker som t.ex. bräder lämnas kvar och delas där.

Det är överhuvudtaget ofta bråk mellan svågrarna. Särskilt mellan Sweno Areel och de övriga är det ofta dålig stämning. När Leonard dör 1690 utan barn, börjar arvsbråket om från början, då syskonen och svågrarna nu återigen ska få ärva huset, fast nu tvingas de även bråka med hans änka som bor kvar i huset och vägrar lämna det. Hon måste köpa ut de övriga med hjälp av lösöret om hon vill bo kvar, och under tiden som hon dröjer med detta står lösöret och ruttnar i en förseglad byggnad. Diskussionerna pågår under många år, och 1695 samlas alla svågrarna i rätten och skäller på varandra.

Under denna materiens ventilerande föreföllo åthskilliga oanständiga ord och expressioner dessa swågrar emillan, hwaraf detta som nu föllger, uppå dheras eenständiga reqvisitioner icke kunde wägras att blifwa protocollo infererat, nembl.: Rådman Swen Areel sade att Hans Vogt woro een qwacklare. (…)

Hans Vogt och Ephraim Habicht sade sig skola bewijsa att Hr Areel under processen hafwer brukat falska greep och sökt att förleda dhem. Yttermehra sade Hans Vogt eensam det Areel intet är god nog att wara förmyndare för Hans (Vogts) koor och mycket mindre för hans barn.

Änkan bor fortfarande kvar 1695 trots att hon under flera år fått veta av rätten att hon måste lämna huset eller köpa ut arvingarna. Hon väljer slutligen att betala och sålunda köpa huset för sig själv och sina arvingar.

Slagsmål och bråk

Det är inte första gången som Hans har kallats en kvacklare. 1690 vinner han en injuriesak mot hustrun Cornelia Egmont, som kallat honom en skurk och Banqverupter. I målet rörande arvet efter Leonard året efter säger änkan till honom I har warit een qwacklare alla Edra dagar, och tala mehra änn hwad i kunna förswara, något som han omdelebart begär att hon ska straffas för. Kanske finns det ett samband mellan dessa anklagelser och Areels påstående om oförsvarlig handel 1682?

1685 är Hans inblandad i en rättstvist med en dansk jude vid namn Samson Ephraim som han handlat med. Hans har köpt två silverduvor med ädelstenar av Samson i byte mot några alnar kläde och några pärlor. När han låter duvorna värderas hos en guldsmed känner han sig tydligen lurad därför att de inte visar sig vara så värdefulla som han trott. Det hela slutar i ett mindre slagsmål där han i sitt eget hus ger Samson två knäppar på näsan och ropar att han är en skälm och bedragare. Det är i beskrivningen av detta slagsmål som Hans sägs förgäves ha ropat ”Ga ju wege” – förmodligen ga uw weg, dvs. holländska för ’gå din väg’. I rättegångsdokumenten uppräknas hans skällsord mot juden däremot i tysk form: Juden Schellm, Ertzbetrieger, liechtfertig Schellm, Dieb, Betrieger, etc. Varje skällsord som uttalats ger böter.

Hans upprepar sina beskyllningar mot Samson under rättegången trots flera varningar, och säger slutligen: Jag wet Judar som hafwa giordt twå gånger mindre än denna Jude, och äre derföre blefne hängde, jag begärer att denna måtte få samma rätt, ty han är een Skällm, och det är nog bewijst. Rätten tycker dock inte alls att så är bevisat, så de inkallar åtskilliga vittnen, och det visar sig faktiskt att pärlorna som Hans betalat med inte ens varit hans egna, utan tillhörde en omyndig ung kvinna som han var förmyndare för. Hennes pappa ogillade starkt att han sålt pärlorna och ville ha dem tillbaka. Det hela slutar med att Hans döms till många böter för alla skällsord och orättmätiga utlåtanden, samt för näsknäpparna. Han tvingas också betala rättegångskostnadena. Handeln döms olaglig, så båda parter måste lämna tillbaka varorna. Den unga kvinnan får förstås tillbaka sina pärlor.

1688 råkar han i nytt slagsmål med Samson Ephraim, som tydligen under åren som gått burit med sig domen från rättstvisten hann vunnit över Hans och visat upp den med syftet att skymfa honom och sagt till alla att han med den domen skulle kunna sätta dit Hans när han ville. Han har även hämnat sig genom att sprida rykten i alla städer han besökt i både Sverige, Danmark och Tyskland om att Hans var en skälm och bedragare, vilket har skadat Hans handelsverksamhet.

Förutom de övriga anklagelserna påstås Samson ha vanhedrat Jesu namn genom att behålla hatten på huvudet medan de övriga med blottade hufwuden giorde sina böner och Wällsignade Maten. När de påpekat att det var vanheligande att behålla hatten på när Jesu namn nämndes, svarade han att han inte kände någon sådan man. Sådant okristeligt uppträdande var straffbart. Det var dock väldigt svårt att handskas med icke-kristna i det dåvarande rättsväsendet, därför att det i sin grund byggde på kristna eder. Alla vittnen måste svära eden med hand på bok, och det var det som säkrade att de talade sanning. Ofta ville inte vittnen svära eden framför en jude, därför att han ändå inte respekterade en kristen ed. Och hur visste man om man kunde lita på vittnesbörd från någon som inte var kristen? Domarna är mycket medvetna om svårigheterna och anstränger sig mycket för att döma rättvist enligt då gällande lag.

Det visar sig att den danske juden faktiskt i det här fallet har stridit mot svensk lag genom att resa runt i Västergötland, Värmland och Närke och bedriva handel med juveler och annat hos både adel och präster. Det var nämligen vid den här tiden olagligt för judar att bo i Sverige, och resor genom landet krävde pass. Samson har enbart erhållit pass att göra en resa i Bohuslän för att fordra en gäld och får varken driva handel eller resa runt. Dessutom är passet inte längre giltigt. Båda bötfälls för slagsmål och skällsord, och juden döms dessutom för olaga handel och förbjudes att använda den gamla domen för att skymfa Hans. Han förbjudes även att återvända till Göteborg utan laglig anledning, och hans varor konfiskeras enligt handelslagen. Vad gäller det religiösa brottet väljer rätten dock att inte döma juden då inget bevis finns för brottet. Hans vägrar komma till rådhuset när domen uttalas, utan han sätter sig på sin häst och reser bort trots rättens protester. Domen publiceras därför för öppen dörr i stället för att läsas enbart för parterna.

1693 blir Hans anklagad av den franske kocken Louis des Arnaux hustru Dorothea för att han överfallit och slagit deras dotter. Han hade kommit på henne medan hon höll på att montera ner en kakelugn som hon påstod att hon fått i betalning för sitt arbete, fast Hans visste att det var en lögn. Rätten bekräftar detta och friar honom. Ändå säger hans sätt att reagera en del både om honom och om det samhället som han levde i.

Ibland är det dock han själv som är offer för tidens råa kultur. 1694 råkar han av misstag dra en av sina timmermän i håret och blir då strax överfallen av de övriga timmermännen, som är nära att strypa honom. Lyckligtvis kommer en dräng in och hjälper honom i sista stunden. Hans har just serverat öl och mat åt dem, så de kanske inte är helt nyktra.

Tragedin

I september 1691 drabbas Catharina av en sjukdom. Hans klagar i oktober på rådmannen Volrath Tham, som han påstår vara den som förorsakat sjukdomen.

(…) att Rådmannen Tham är Orsaken till denne swåra Siukdom hwar med hans hustru är behäftat förmedelst det att han Tham förwägrat henne att behålla Stohlerummet uthi Tyska Kyrkan, som Commissarien AdlerCrantz fru tillförne haft hafwer, och hon Vogts hustru een tijd efter AdlerCrantz bortflyttning här ifrån innehaft (…)

Det är dock inte frågan om någon förkylning, utan det är mycket värre än så. Det visar sig nämligen vara en ”huvudsjukdom” som förorsakar yrsel.

I december drabbas familjen av en stor tragedi när Catharina hittas död i Göteborgs hamn, endast 35 år gammal. Hon har fallit i hamnen en dimmig natt, yr av sin sjukdom. Hans är helt förkrossad och handlingsförlamad efter händelsen. Det exakta datumet för olyckan är okänt, men d. 17 december reser sig Sweno Areel i rådhusrätten:

beklagandes hwad för ett bedröfweligit tillstånd hans Swåger Hans Vogt, med sina många små barn är råkat uti, förmedelst den oförmodliga och fast beklageliga händellsen, i det hans fordom kier hustru Chatarina Hansdotter Horn, efternu ungefehr uti Tolf wekors tijd swåra uthståndne hufwudSiukdomb, som nu dertill en yhrheet har förordsakat; är den 9 hujus efter midnattztijden, då mannen och huusfolket såhwo, gången uthur huset, uthan twifwel i dhen acht och meening, att förfoga sig antingen till sin Syster hustru Rangild Horn, eller till honom Areel, hwaräst hon tillförene under nämnde siukdhomb, wid dess lysande åthskilliga gånger warit hade; men förmedelst den tiocka dimba och mörker dhå war, sampt Sinnens betagande af Swagheeten, är råkad uti hambnen, och der uptagen, och död befunnen, hwilken oförmodeligheet denn qwarlåtne Mannen Vogt så hårdt till sinnet går och qwällier att han för hiertans sorg och ängzslan intet gitter, eller kan sielf göra någon anstalt, som till den döda lekamens jordefärd och begrafning reqvireras böör, åstundandes och begierandes bem:te Rådman Areel nu att få weeta, om Rätten wid så beskaffat Saak skulle tycka något hinder wara, med mindre han, Vogt, den döde Kroppen till sitt hwilorum förmedelst een Christelig begrafning befordra måtte, när hans lägenheet dertill blifwa kunde (…)

En hedersam kristen begravning kunde hon bara få om hon fallit i hamnen vid en olyckshändelse och det inte var självmord, så det var viktigt att ta reda på vad som hänt. Rätten överlägger länge och förhör först läkaren som vårdat henne och som intygar att hennes huvudsjukdom inte inneburit desperation eller förtvivlan; det var alltså inte depression som fick henne att ta livet av sig. Sedan förhör de hennes präster i Tyska kyrkan, som intygar att hon varit mycket gudfruktig och fört ett hedersamt kristent leverne och kommit ofta i kyrkan, till och med under sin sjukdom. Rådmännen konkluderar att hon fallit i hamnen av misstag, och att hon sålunda bör få en kristen begravning på kyrkogården.

Hans ser till att domkyrkans klockor ringer för henne d. 28 januari, og tre dagar senare bärs hennes kropp ur likhuset och begravs hemma i Kristine församling.

Catharinas föräldrars hus hade som nämnts ovan tillstånd för öl- och vinservering. Huset ärvs av äldste sonen Leonard Horn, som också han jobbar som källarmästare hela sitt vuxna liv. Efter Catharinas död börjar även Hans arbeta som källarmästare, men det verkar inte ha varit i det Hornska huset som hans då avlidne svåger Leonard lämnat efter sig, eftersom hans änka köpte huset för sig och sina arvingar.

Dopnotiser

Marias dop 1682. Vittnen: Hr Roloff Lambertsson, Hr Daniel Svensson, Hr Anton Egmond; des Hr Præsid. Macklierens Fr., des Hr Syndici Hans(?) Fr., Hr Jacob Uthfals Fr. Göteborgs Kristine församling.

Johannes dop 1683. Vittnen: Hr Johann v. Minden, Hr Jürgen Volzer, Voigts Shwager; die Wittwe Fr. Horns, derselben Tochter Fr., Hr Horns des barbiers Fr. Göteborgs Kristine församling. Änkan är Catharinas mamma Maria. Barberarens hustru är Catharinas storebror Herman Horns hustru Elleka Wedinghusen.

Christophorus dop 1685. Vittnen: Hr David Amia, Hr Jacob Uthfall, Hr Joh. Roshenbush, H. Beil; M. Herm. Fr., Hr von Mindens Fr., Hr Claus Engelkes Fr. Göteborgs Kristine församling.

Johans dop 1686. Vittnen: Maccabæus To[rn]thon; Hans Horns Wittwe, Joh. Roshenbushs Fr. Göteborgs Kristine församling. Hans Horns änka är Catharinas mamma Maria.

Christophors dop 1688. Vittnen: Hr Joh. Schumann, Joh. Manorge, in Jacob Grefes stelle Herman Gieske; Hr Tellins Fr., Hr Torntons Fr., Lenert Horn Frau. Göteborgs Kristine församling. Leonard Horn är Catharinas storebror.

Heinrichs dop 1690. Vittnen: Hr Inspector Jeremias Berger, Hr Gerhard BraunJohann, Hr Claus Engelke, Mons. David Spalding; Hr Court Braunjoh. Fr., Hr David Amniyas Fr., Paulius des Reustmeisters Fr. Göteborgs Kristine församling.

Forskningsdata

  •  icon-male namnteckning: Hans Voogt (1688, avskr.)
  •  icon-male namn (andras stavsätt): Mons. Voigt (1681); Hans Vogt (1681-1715); Hanss Vogt (1682-1689); KongEelfzBorgaren Hanss Voogt (1682); Hanss Voogt (1682); Hans Voigt (1682-1699); Hans Voogt (1682-1691); Borgaren Hans Vogt (1683); J. Voigt (1684); Joh. Voigt (1684); Hr Hans Voigt (1685); Hans Vogdt (1685-1694); Hans Voogt (1685-1690); Handelsmannen Hans Voogt (1685-1690); Hans Voght (1688); Borgaren Hans Voogt (1688); Handelsmannen Hans Vogt (1688-1693); Johann Voigt (1690); Hr Hans Vogt (1690-1692); Hr Hans Voogt (1690); H. Vogt (1691-1693); Hr Vout (1692); Källarmästaren Hans Vogt (1692-1695); Handelsmannen H. Vogt (1695); Hr Hans Vogt (1695); handelsmannen Hans Woigt (1697); Borgaren Hans Voigtt (1697); handelsmannenn Hans Voigt (1697); handelsmannen Hr Hans Voigt (1697-1698)
  •  icon-female namn (andras stavsätt): Catharina Horn (1690-1695); Catharina Vogt (1691)
  •  icon-male d. Göteborgs Kristine 1699: v12262.b141.s273
  •  icon-female d. Göteborgs Kristine 1692: v12262.b134.s259; v221464.b5 (in den Hafen todt gefunen)
  •  icon-male dopv.: v12262.b75.s141(1681); v12262.b77.s145(1682); v12262.b149.s289(1684); ?v12262.b151.s293(1684)
  •  icon-male domb.: vs. Sweno Areel (injurier m.m.): v69999.b209.s205(1681); v69999.b310.s305f(1681); v69999.b316.s311(1681); v69999.b319.s314(1681); v70001.b195.s189f(1682); v70001.b214.s208(1682); v70001.b262.s256(1682); v70001.b264.s258(1682); v70001.b270.s264(1682); v70001.b276.s270(1682); v70001.b310.s304f(1682); v70001.b312.s306f(1682); varor: v70001.b62.s56f(1682); v70001.b63.s57f(1682); v70005.b283.s277(1684); v70007.b19.s16(1685); kreditorer: v69999.b316.s311f(1681); v69999.b318.s313f(1681); v70001.b99.s93f(1682); v70005.b285.s279f(1684); v74235.b271.s265(1686); v74238.b9.s7(1687); v74238.b13.s11(1687); v74238.b178.s176(1687); v74240.b507.s504(1688); v74240.b582.s579f(1688); v74242.b60.s55(1689); v79235.b83.s78(1696); v79235.b141.s136(1696); v79235.b147.s142(1696); v79235.b150.s145(1696); v79235.b160.s155ff(1696); v79235.b177.s172f(1696); v79235.b329.s330(1696); v79235.b333.s334(1696); v79237.b57.s53(1697); v79237.b75.s71(1697); v79237.b84.s80(1697); v79237.b359.s356(1697); v79237.b449.s446(1697); v79237.b449.s446f(1697); v79237.b458.s455ff(1697); v79237.b499.s496(1697); v79237.b501.s498f(1697); v79237.b557.s554f(1697); v79237.b579.s576fff(1697); v79237.b600.s597f(1697); v79237.b609.s606(1697); v79237.b609.s606f(1697); v79238.b26f(1698); v79238.b45(1698); v79238.b45f(1698); v79238.b51(1698); v79238.b68(1698); v79238.b97(1698); vs. Olof Galle i Kungälv: v4884.b120.s231(1683); vs. Sven de Blom: v70005.b279.s273(1684); v70005.b282.s276(1684); v70005.b290.s284(1684); v70005.b294.s288(1684); v70005.b300.s294(1684); v70005.b307.s301(1684); v70005.b310.s304(1684); v70005.b312.s306(1684); v70005.b318.s312(1684); v70007.b56.s53(1685); v70007.b59.s56f(1685); v70007.b60.s57f(1685); v70007.b73.s70(1685); v70007.b86.s83(1685); v70007.b96.s93(1685); v70007.b107.s104f(1685); v70007.b111.s108(1685); v70007.b139.s136fff(1685); v70007.b150.s147(1685); v70007.b154.s151fff(1685); v70007.b165.s162(1685); v70007.b168.s165(1685); v70007.b168.s165fff(1685); v70007.b178.s175(1685); v74235.b252.s246(1686); v74238.b23.s21(1687); v74238.b24.s22f(1687); v74238.b28.s26(1687); v74238.b35.s33(1687); v74238.b43.s41f(1687); v74238.b47.s45(1687); v74238.b48.s46(1687); v74238.b49.s47fff(1687); v74240.b178.s175(1688); v74240.b582.s579f(1688); v74242.b7.s1ff(1689); v74242.b11.s5ff(1689); v74242.b43.s37(1689); (v74242.b111.s105f(1689); v74242.b177.s171(1689)); v74246.b191.s188(1691); v74246.b202.s199(1691); v74246.b205.s202(1691); v74246.b225.s222f(1691); v74250.b379.s335(1693); v74250.b431.s386(1693); v74250.b454.s408ff(1693); v74250.b457.s411(1693); v79231.b307.s303(1694); v79231.b310.s306f(1694); v79231.b319.s315(1694); v79231.b330.s326(1694); vs. Samson Ephraim: v70007.b118.s115(1685); v70007.b120.s117ff(1685); v70007.b123.s120(1685); v70007.b125.s122fff(1685); v74240.b346.s343f(1688); v74240.b352.s349ff(1688); v74240.b362.s359ff(1688); v74240.b366.s363f(1688); v74240.b368.s365fff(1688); v74240.b382.s379fff(1688); vs. Wilhelm Kinnairt (slagsmål): v74235.b130.s125(1686); v74235.b157.s152(1686); vs. Peter Wildens änka (kreditor): v74235.b219.s213f(1686); v74235.b231.s225f(1686); v74235.b232.s226f(1686); arv: v74240.b20.s18ff(1688); v74240.b26.s24f(1688); v74240.b33.s31ff(1688); v74240.b62.s60(1688); v74240.b71.s69f(1688); v74240.b123.s121f(1688); v74240.b195.s192(1688); v74240.b209.s206(1688); v74240.b217.s214f(1688); v74240.b231.s228f(1688); v74240.b234.s231(1688); v74240.b239.s236fff(1688); v74240.b355.s352(1688); v74240.b359.s356(1688); v74240.b421.s418(1688); v74240.b424.s421(1688); v74240.b557.s554(1688); v74244.b246.s243f(1690); v74244.b249.s246f(1690); v74244.b271.s268(1690); v74246.b9.s6(1691); v74246.b44.s41f(1691); v74246.b58.s55(1691); v74246.b69.s66f(1691); v74246.b75.s72f(1691); vs. Gerbrandt Hertzen (kreditor): v74240.b409.s406(1688); v74240.b436.s433(1688); v74240.b455.s452(1688); v74240.b461.s458f(1688); v74240.b466.s463(1688); v74240.b511.s508(1688); v74240.b522.s519fff(1688); v74240.b538.s535ff(1688); v74240.b544.s541ff(1688); v74240.b576.s573(1688); v74242.b66.s60ff(1689); vs. Cornelia Egmont (injurier): v74244.b15.s11(1690); v74244.b18.s14(1690); v74244.b21.s17(1690); v74244.b59.s55(1690); vs. Christina Söfringsdotter (arv): v74246.b60.s57(1691); v74246.b66.s63(1691); v74246.b74.s71(1691); v74246.b151.s148(1691); v74246.b191.s188(1691); v74246.b199.s196(1691); v74246.b200.s197ff(1691); v74246.b203.s200f(1691); v74246.b203.s200f(1691); v74246.b245.s242f(1691); v74246.b248.s245(1691); v74246.b249.s246(1691); v74246.b250.s247(1691); v74246.b251.s248f(1691); v74246.b295.s292(1691); v74246.b302.s299(1691); v74246.b310.s307fff(1691); v74248.b49.s42(1692); v74248.b95.s88(1692); v74248.b199.s191(1692); v74248.b225.s217(1692); v74248.b227.s219(1692); v74248.b236.s228f(1692); v74248.b244.s236(1692); v79231.b266.s262(1694); v79233.b9.s3f(1695); v79233.b58.s52f(1695); v79233.b70.s64fff(1695); v79233.b77.s71f(1695); v79233.b89.s83(1695); v79233.b91.s85f(1695); vs. Volrath Tham (sjukdom): v74246.b225.s222(1691); vs. Dorothea des Arnaux (slag): v74250.b367.s363(1693); v74250.b369.s365(1693); v74250.b384.s340(1693); v74250.b393.s349(1693); v74250.b447.s401f(1693); diverse debitorer: v79231.b49.s45(1694); v79231.b54.s50(1694); v79233.b70.s64(1695); v79233.b75.s69(1695); vs. timmermän (slagsmål): v79231.b272.s268(1694); annat: ??v4884.b31.s55(1681); v70007.b119.s116(1685); v70007.b124.s121(1685); v70007.b124.s121(1685); v74240.b235.s232(1688); v74240.b244.s241(1688); v74240.b261.s258fff(1688); v74240.b540.s537(1688); v74244.b258.s255(1690); v74250.b47.s43(1693); v79233.b180.s174(1695)
  •  icon-female domb.: v74246.b203.s200f(1691); död: v74246.b332.s329ff(1691); v74248.b8.s1f(1692); v79233.b70.s64fff(1695)
  •  icon-male arv: v67647.b365.s249(1690); v67647.b374.s258(1690); v67647.b377(1690); v67649.b590.s511(1715); v67649.b591.s512(1715); v67649.b592.s513(1715)
  •  icon-female arv: v67647.b374.s258(1690); v67647.b375.s259(1690)
  •  icon-male Göteborgs Handelsförening: v29.b23.s19(1688)
  •  icon-user barn f. Göteborgs Kristine: v12262.b77.s145(1682); v12262.b146.s283(1683); v12262.b152.s295(1685); v12262.b156.s303(1686); v12262.b163.s317(1688); v12262.b169.s329(1690)
  •  icon-user barn d. Göteborgs Kristine: v12262.b128.s247(1684); v12262.b129.s249(1685)