Börgöls Hammare – Släktens järnbruk

Den mest betydelsefulla ägaren av släktgården Liljeholmen i Torpa församling var utan tvekan Gabriel Gyllenståhl (1644 – 1705) till Sommenäs i Tirserum socken, Liljeholmen och Linnekulla i Torpa socken, Aspenäs, Sommevik och Stjernsanden i Malexanders socken samt Stjernevik i Risinge socken. Totalt ägde den förmögne adelsmannen inte mindre än 60 säterier och gårdar i Östergötland och Södermanland, varav 44 låg i området kring Sommen.

Gyllenståhlska gods
Liljeholmen
Liljeholmen

Gabriel, som ursprungligen hette Gabriel Ståhl, men som efter sitt bröllop med adelskvinnan Maria Margareta Fahnehielm kallade sig Piädeståhl, adlades dessutom för sin insats i kriget mot Danmark under namnet Gyllenståhl. Då han inte fick några söner som överlevde, är han den ende mannen som har det adelsnamnet. Hans dotter, Maria Sophia Gyllenståhl, gifte sig så småningom med Erik Alfort, son till den förste Alfort i Sverige, och på så sätt kom Liljeholmens säteri att tillhöra Alfortsläkten.

Att släkten många generationer senare skulle komma att fostra en familj av järnhandlare i Örebro kanske gör det ännu mera intressant att nämna att Gabriel Gyllenståhl 1684 grundade ett järnbruk på frälsegården Börgöls ägor i Risinge församling tillsammans med assessor Louis de Geer d.y., sonen till svenska industrins fader som hade samma namn. Louis de Geer d.ä. hade kommit till Sverige från Holland då svenska kungen hade bjudit in holländska experter som kunde hjälpa till att utnyttja svenska järnmalmen bättre, och han hade på kort tid byggt upp en stor järnindustri runt Finspång. Det gjorde honom mycket rik, därför att han producerade världens bästa kanoner till ett Europa som härjades av trettioåriga kriget.

Arbetarbostäder till Börgöls Bruk. Källa: Byggnadsinventering 1971-1979, Risinge.
Arbetarbostäder till Börgöls Bruk. Källa: Byggnadsinventering, Risinge (1971). Högra byggnaden är i ursprungligt skick.
Den äldsta resp. det mest använda kontrollstämpeln som sattes på järn från Börgöls Bruk.
Den äldsta resp. det mest använda kontrollstämpeln som sattes på järn från Börgöls Bruk.

Järnbruken befolkades ofta av de 5000-10.000 invandrade valloner som följde med och vars ättlingar än i dag bär typiskt vallonska namn som t.ex. Quarfordt. Det fanns åtminstone en släkt av smeder på Gyllenståhls järnbruk Börgöls Hammar som hette Quarfordt i efternamn.

Gabriel och Louis hade erhållit tillstånd att driva järnbruk i Börgöl under förutsättning att:

densamme skall drivas med egne kol, som ifrån dess frälse ägor i Börgöl och andre därom kringliggande lägenheter förskaffas kan, såsom och med det Tackjärn, som han vid odalbruket Finspång blåsa låter, eller eljest av sina bönder, som Skatte-Tack järn bekomma kan, så att varken igenom tackjärns köpande eller kolens stegrande någre andre där omkring belägne verk prejudiceras eller skadas måge.

De erhöll privilegium att smida 310 skeppund stångjärn, motsvarande ca. 46,5 ton, och byggde sålunda en järnhammare som de ägde till hälften vardera.

Smedbostaden på Börgöls Bruk.
Smedbostaden på Börgöls Bruk.

Järnproduktionen krävde en hammarsmedmästare och 3-4 arbetare, och så småningom uppfördes även en ramsåg och en mjölkvarn på platsen. Dessutom var det många andra i trakten som hade nytta av järnbruket – råjärnet måste transporteras från ugnar i Bergslagen och färdigt stångjärn måste fraktas till Norrköping, kol behövde utvinnas och transporteras, och livsmedel måste skaffas till brukets magasin, och allt detta skaffade arbete åt många.

Under hela 1680-talet producerades mängder med järn på Börgöls Bruk utan större problem, men 1691 uppstod den första av en rad konflikter med grannbruket Lotorp om vattentillgångarna. Ägaren av Lotorp, som låg 10 km nerströms, klagade i en skrivelse på att Börgöl hade byggt en dämning som skadade Lotorps vattentillgångar. Klagan avvisades dock och produktionen fortsatte ända tills hammaren brann ner 1693.

De Geer ville inte återuppbygga hammaren, men Gabriel protesterade och fick kungligt tillstånd att göra det på egen bekostnad. Sedan ägde han bruket ensam, fast han måste betala de Geer 15 daler silvermynt om året för nyttjande av åns vattenkraft.

Gabriel Gyllenståhls kontrakt med hammarsmedmästaren Lars Torstensson på Börgöls Bruk 1695.
Gabriel Gyllenståhls kontrakt med hammarsmedmästaren Lars Torstensson på Börgöls Bruk 1695. 8:e Bergmästaredistriktets Arkiv.

När Gabriel 1695 skriver kontrakt med hammarsmedmästaren Lars Torstensson på Börgöls Bruk, skriver han in en §8 som kräver att hammarsmedmästaren återuppbygger hammaren av egen kraft och för egna medel i fall den skulle bli skadad. Det har säkert varit mycket viktigt för Gabriel då han just hade återuppbyggt den efter branden. Samma år skrev han kontrakt med hammarsmederna Lars Jonsson Broms i Ysunda Bruk och Zacharias Wallentinson i Börsjö Bruk.

När Gabriel dog såldes 5/6 av Börgöls Bruk med järnhammaren till mönsterskrivaren Hans Ekelund, som dock intet kam uti verklig Possession förrän 17 Sept 1716. Från 1710 till 1716 drevs bruket sålunda av Gabriels svärson Erik Alfort, som genom sin hustru hade ärvt den sista sjättedelen. 1712 restaurerade han den då förfallna järnhammaren och drev den själv tills 1716 då den slutligen gick ur familjens ägo. Järnbruket växte och fick utvidgade privilegier och blev en stor succé, tills tiden i andra halvan av 1800-talet slutligen rann ifrån den typen av järnbruk. 1871 tystnade hammaren efter 200 års smidande i Börgöl.

Då hade hammaren just beskrivits i Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859-1870):

Börgöls stångjernsbruk ofvanföre Ormlången, med 2 härdar och 2 hamrar, oinskränkt smidesrätt, erhöll privilegier den 26 Mars 1684, konfirmerade den 9 December 1690, med smidestillökning den 2 December 1742; till Börgöl hör lastageplats, bestående af lotten No 8 i Skirs allmänning och 3 kappl. af Lotorps frälse-hemman.

This is all that is left at Börgöl today. Photo: Kjell Quarfot.

icon-check  31-03-2021