Företagets historia

Sammanslagningen av Alcro och Beckers

Text och foton är från boken “Då till Nu” om Alcro-Beckers:

Screen Shot 2014-01-21 at 1.10.32 PMScreen Shot 2014-01-21 at 1.11.28 PMFärgtillverkningen industrialiserades i början av 1900-talet och en rad färgföretag etablerades. Många arbetade enbart på en lokal eller regional marknad, men framför allt tre lyckades etablera sig nationellt och växa sig stora: Alfort & Cronholm, Wilh. Beckers och Nordsjö.

Färgbranschen har också präglats av företagsförvärv och krav på storskalighet har lett till en rad strukturaffärer.

”Lönsamheten för färgföretagen var i allmänhet mycket god fram till 1973/74 för att därefter präglas av stagnation och försämrade resultat, säger Mikael Alfort. Resultaten var dåliga under lång tid för Alfort & Cronholm. Den enda möjligheten att tjäna pengar var genom besparingar eller genom att skapa större enheter.

1985 köpte Alfort & Cronholm 50% av aktierna i Dekorima AB, ett grossistföretag med inriktning på konstnärsfärger och hobbymaterial. Den andra hälften ägdes av AB Wilh. Becker. Det var så Hans Mivér, då VD för Beckers, och jag träffade varandra. Det blev snart ganska naturligt att vi också börja prata affärer i stort. Båda var vi oroade över branschens bristande lönsamhet och delade grundfilosofin: ”Bättre att äga hälften av något som är riktigt stort, än allt av något som är litet”.

Vi beslöt båda att gå vidare med ett förslag till våra styrelser att slå samman de båda företagens konsument- och yrkesmåleriverksamheter där framför allt fördelarna med en fabrik var den stora grejen.”

Screen Shot 2014-01-21 at 1.03.59 PMMen ändå, när två företag blir ett tredje – Alcro-Beckers– var det många som blev överraskade i offentligheten. Beskedet kom den sjätte februari 1986: en fusion var nära förestående och två arga konkurrenter skulle bilda ett gemensamt företag. Ägandet delades mellan AB Alfort & Cronholm och AB Wilh. Becker.

Två veckor i förväg hade medarbetare i de båda bolagen fått order att reservera fredagen den 7 februari från morgon till kväll. På Arlanda hölls informationsmöten om fusionen för olika personalgrupper under en hel dag.

Och på kvällen samlades ett 40-tal chefer från de bägge företagen på restaurang Riche i Stockholm. Även om känslorna var blandade inför det förestående samgåendet så var det kända ansikten – man var i samma bransch.

”Efter Arlanda var det bara att åka hem och göra sig fin inför kvällen på Screen Shot 2014-01-21 at 1.14.22 PMRiche, säger Ulla Johansson, då ansvarig för kvalitetsfrågor, kulörteknik och brytsystem. Det var skrämmande, men spännande. Hur skulle vi, som kom från ett familjeföretag, dominerat av familjen Alfort, kunna samarbeta med Beckers, som tillhörde den stora företagsvärlden? Dessutom kommer jag ihåg att jag reagerade på ”Vad gamla de är på Beckers”.

Jag minns fortfarande Lars Reistams ord (tillträdande VD för det nybildade Alcro-Beckers) innan vi skildes på Riche: ”Nu skall vi tänka på det här över helgen. För vill man inte vara med, kan man inte vara kvar.”

Båda fabrikerna, Alcro i Ulvsunda och Beckers på Lövholmen, var igång under de första åren efter samgåendet och rationaliseringar i tillverkning, stordriftsfördelar och översyn av verksamheter innebar stora förbättringar och spareffekter.

Alcro-fabrikken i Ulvsunda på 60-talet

Alcro-fabrikken i Ulvsunda på 60-talet

Sammanslagningen 1986 gav givetvis också en hel del personaladministrativa kostnader, men de flesta av engångskaraktär. På Alfort & Cronholm förtidspensionerades ett 40-tal personer och dataavdelningen såldes. På Beckers löstes övertaligheten på tjänstemannasidan också med avtalspensioneringar eller att personal köptes ut. Till exempel för den exportavdelning som avvecklades. Inga uppsägningar gjordes på kollektivsidan.

”Tankarna på ett samgående visade sig snabbt vara företagsekonomiskt riktiga. Från att tidigare som bäst nått vinstnivåer på 10 kanske 15 miljoner, fick vi snabb utväxling och nådde redan 1987/1988 100 miljoner i årsresultat.” säger Mikael Alfort .

Viktiga skäl för den lyckade fusionen var självklart rationalisering i produktionen, kostnadsbeparingar genom personalminskningar när dubbla funktioner togs bort och våra medarbetares insikt om att en förändring i grunden var positiv.

Minst lika viktigt för framgången var trovärdigheten och att marknaden, framförallt yrkesmålerier och färgfackhandeln var lojala och såg positivt på förändringen. En befarad minskning av företagens marknadsandel uteblev och vändes till en ökning. Sannolikt var beslutet om skilda säljkårer för Alcro respektive Beckers en viktig faktor för denna framgång.

”Dessutom hade vi tur, säger Bo Krigsman, goda år med ökad efterfrågan stod på tur”.

”Frågan om en enda fabrik på Lövholmen hade avancerat och dessa planer började ta form, men då var vi inte längre med”, säger Mikael Alfort.

Lars Forsberg, koncernchef för AB Wilh. Beckers, tog tidigt på våren 1988 upp frågan om en enda ägare till Alcro-Beckers. Det svenska skattesystemet med möjlighet till koncernbidrag och tillgång till kassaflödet talade för en sådan lösning.

”Det blev aldrig någon strid om detta, lösningen var rationell och ägarbilden inom Alfort & Cronholm var något komplicerad.

Affären slutfördes den 10 juni 1988. Vi fick 350 miljoner kronor för vår del, vilket vi var nöjda med.

Jag vill också säga att Ulf G. Lindén och Hans Mivér uppträtt väldigt juste både under fusionstiden och som köpare” avslutar Mikael Alfort.

Som kuriosa kan nämnas att Alcro-Beckers företagsledning 1988 hade planer på att ta fram en börsfähig årsredovisning. Fotograf var bokad och på plats för att i byggnad 15 på Lövholmen fotografera styrelsemedlemmarna i samband med ordinarie styrelsemöte.

Innan mötet meddelade Lars Forsberg ledamöterna att AB Wilh. Becker hade köpt ut AB Alfort & Cronholms 50-procentiga andel i Alcro-Beckers AB på uppdrag av Ulf G. Lindén.

Det blev inte någon fotografering.

Möjligen är det denna episod som spridit rykten om en mera kuppartad affär, vilket det inte var.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *