Den 12. mars 1873 satte prästen i Säby sig vid sitt bord och började skriva en liten krönika i kyrkboken där han beskrev levnadssättet i församlingen som det hade varit sedan början av århundradet. Det som han inte själv mindes, frågade han sina föräldrar om. Och han fortsatte skriva under årens lopp. Resultatet är en unik och mycket framsynt liten berättelse om allmogekulturen på landet på den tiden då Gunnarstorpssläkten höll till på traktens gårdar.

Jag minnes så långt tillbaka i detta århundrade som då det ringdes i sockenkyrkan dagligen en lång tid kl emellan 12 o 1. Sedan har jag fått reda på hvem de ringde så mycket för, det var Abedissan som var dött (Gustaf III syster); om det ringdes hela eller halfva året såder dagligen vet jag icke.

Folket den tiden (åtminstone allmogen) tvistade icke hvarhen om politik eller i Religion; de trodde på prästen och Länsmannen så som deras närmaste af Öfverheten; kunde de bara fri sig för länsmannen voro de lyckliga. Med läsningen för presten vid husförhören, var det nog lite bekymmersamt för den vexande ungdomen, men det gick snart öfver.

Bonden skötte sin jord han egde så att han bergde sig godt; hade icke större fordringar på beqvämlighet än som han själf kunde bereda sig, var glad och nöjd. Af sin jord fick han till både kläder och föda. I kyrkan fick han sin andliga föda.

Kaffet var icke alls i bruk hos allmogen i allmänhet på 40-talet; bonden brände bränvin och Öl som då var folkets njutningsmedel. Husmodren väfde till kläder så mycket som huset kräfde, endast lutfisk och peppar köptes från staden till Julhälgen samt för 12 [?] hvittekaker.

Folket var i allmänhet i den Ort jag känner till neml. Wärends härad gästfritt, ingen främling fick gå ur huset utan att få åtminstone ost och bröd (1/3-1/4 kaka).

Herrskapet i orten voro högt ansedda, alla lyfte på hatten för en åkande eller gående Herre eller dam. Wid kyrkan lyfte alle i korus för baronen eller baronessan då de gingo förbi eller genom folkhopen. Prästen mottogs vid kyrkan med hattaftagning.

Allmogen gjorde också sina kallaser, bjudde gerna det närboende herrskapet; prästen och klockaren i socknen måste alltid vara med i kalaset, voro de icke med, ansågs kalaset för ingenting. I synnerhet begrafningar. Kalaserna varade vanligen hos en s.k. förmögen bonde 3 dagar, bröllop 4 a 5 dar; folket sysselsatte då med hvarjehanda skämt i lekar och tal, något kortspel af ynglingar, samt dans.

Måltiden förtärdes sittande vid långa bord, dukade med trätallrikar (knifvar skulle gästen ha med sig alltid i början på detta århundratalet omtalade mina föräldrar) samt knifvar och tvåtandiga gaflar. För herrskapet och prästen sattes porselinstallrekar och kanske om de fått låna silfverskedar, dessa lades vid deras tallrikar.

Då gästen kom till ”gillestället” bjuddes han genast en a två supar med smörgås som tilltogg.

När läsningen till maten var skedd frambars på stora flata träfat en kokt fläskskinka med någon prydnad på lårskanken [af papper?] kokt köttstycke samt korf; någon af fruarne utsågs till utskärare af detta på bordet varande [?], de fingo sig en stor knif och grepo sig ann i [?]. Detta var verkligen styft arbete att skära ut till 50 a 60 personer vid bordet.

Härtill följde stufvade potater eller gröna ärter eller bondböner. Det skurna plaserades på talrikar och skickades kring bordet. Sedan uppradades stora lerfat på bordet med kokt kål, örter eller ölost, hvarur hvar och en tog med sin sked i fatet och åt.

Hvit gröt var också en vanlig rätt vid bordet utom vid begrafningar. Godt hembrygt öl stod ständigt på border.

Stora fat med sötost framkom och skickades kring. Fisk skulle alltid vara med. Sedan många pankakor af olika sorter, krinskickades.

Bakelsen var sista rätten. Till fläsket, köttet och fisken skulle supen alltid följa, liksom till bakelsen. Nu var ätningen slut, nu lästes och sjöngs det en psalmvers, och folket stod upp och gick. Kaffe brukades ej.

På 50-talet började nya uppfinningar visa sig i en mängd olika former för almänheten, för industrien, för kommunikationen, för jordbruket, bättre plogar, harfvar, och körredskap o.s.v.

Tändstickan den nya med tändämnet på stickan framkom under 30-talet. Jag köpte 3 stycken af en lumphandlare som barn för 6 styfver, det var de första stryktändstickor som vi i den orten sett. Men de kommo dock i allmän bruk icke så hastigt. Wi begagnade den vanliga svafvelstickan (af spingat trä med spetsig ända doppad i svafvel), flintan, stålet och fnösket långt in på 40-talet.

Talgljus hos allmogen begagnades endast vid högtider då främmande gästade hos dem, och för skräddaren och skomakaren, då de arbetade hos oss. I hvardaslag fick spingstickan utgöra gånglyset i huset hvart man gick eller havd man gjorde. På logen som lyse på ottorna vid trösket begagnades töre som låg och brann i en stor gryta. Eller ett tjockt ljus med buktalg el. tjära instöpt i en sylindrisk form af tjockt papper.

Besynnerligt nog voro eldsvådorna icke så många i allmänhet då som på senare tiden.

Fotogenoljan började komma i handen på 1860-talet. 1862 köpte jag den första fotogenlampan, nu började fotogenen intränga hos folket som lysämne, ty den var billigare än talgljusen. Sedan kom stearinljus, de voro i början dyra.

På 60-talet började tröskverken införas på herregårdarne och storbönder. På 70-talet hade de fleste större jordbrukare skaffat sig tröaskverk. På 90-talet har nästan alla t.o.m. torparen sig ett tröskverk, de äro nu ganska billiga. Nu har Ottetrösket med slagor tystnat, jordbrukaren går numera icke på logen att tröska kl. 1 à 2 på morgonen som förr varit bruk, då var det ganska strängt ibland, de fingo tåla mera då än nu.

Jorden är på 90-talet i allmänhet här i Sverge uppodlad i dubbelt störe areal än det var på 40-talet. Folkmängden har dock icke ökat sig i vårt land så ansenligt emedan utvandringen till Amerika på ett 20-tal år varit ganska stor årligen.

I afseende på klädedrägterna till man och kvinna har det varit en revolution; spinn och hemväfningen har nästan taget slut; fabriker har uppstått i mängd som förser allmänheten med allt hvad som behöfs till kläder, för ganska billiga priser. Det är nu ej lönt att spinna och väfva i hemmen nu, anses det. Detta tog sin början på 70-talet.