Originalen på Liljeholmen / Rekommenderat

Kärlek och välstånd

Det är en ständigt återkommande bild när man gräver i dokumenten från de första generationerna av Alfortsläkten i Sverige på 1600- och 1700-talet, att föräldrarna förväntade sig att deras barn gifte sig väl, men att barnen ändå gick och förälskade sig i någon som inte föräldrarna kunde acceptera. Det kanske inte var så underligt att man ville värna om släktens välstånd efter att Erik Alfort hade gift sig med en adelskvinna. Han verkar ha varit en stolt man som ville att hans barn skulle göra likadant. Han adlades aldrig själv, men han lyckades med sitt giftermål med Maria Sophia Gyllenståhl tillföra släkten välstånd. Han ville oerhört gärna ha adlats själv, men fick avslag på sin ansökan, och då var det ju bara att hoppas på att det åtminstone var något av hans barn som skulle lyckas bli adlad, eller åtminstone gifta sig med någon från en adelssläkt.

Det finns inget som tyder på att Maria Sophias föräldrar hade invändningar mot deras dotters giftermål. Hennes pappa var en stolt militärman precis som sin svärson, och han hade själv adlats och blivit rik i sin livstid, och sedan gift sig med en adelskvinna. Däremot blev Erik och Maria Sophia ganska hårda föräldrar som ställde krav på deras barn. Äldsta dottern Maria Catharina fick en oäkta dotter och gifte sig med en av Liljeholmens drängar, och bringade på så sätt sina egna föräldrar den skammen att vara tvungna att gå i rätten för brutet äktenskapslöfte till den mannen som de hade lovat henne till mot hennes vilja. De gjorde henne arvlös för att hon hade svikit dem på ett så allvarligt sätt, och deras förhållande läktes aldrig, trotts att hennes mamma mjuknade lite efter pappans död och lät sina barnbarn ärva ändå.

Yngste brodern Carl Henric fick också en oäkta son med en piga på Liljeholmen, men gifte sig inte med henne. Föräldrarna kan knappast ha varit mer entusiastiska för det förhållandet. Hursomhelst så dog Carl Henric inom få år under ett fälttåg i Finland, så den historien tog snabbt slut.

Äldste brodern Gabriel betedde sig däremot exemplariskt. Under ett besök hemma på Liljeholmen mellan långa resor runt jordklotet friade han till sin 10-åriga kusin, som även hon var adelskvinna. De gifte sig 8 år senare, förmodligen till stor glädje för hans föräldrar.

Gabriels äldsta dotter Hedevig gifte sig inte förrän ett halvår efter att hennes pappa hade dött. Hon hade då fyllt 45 år. Det kan förstås mycket väl bara råkat bli så att hon träffade sin make då, men det är ju inte heller omöjligt att Gabriel inte tyckte om honom. Det verkar dock rätt osannolikt att han skulle hindrat henne att gifta sig i den åldern. En annan möjlighet är att paret träffats i samband med att det gjordes en bouppteckning efter Gabriel.

Den äldste överlevande sonen, Eric Anders, fick även han två oäkta barn med en piga, med två års mellanrum. De verkar sålunda haft ett seriöst (fast hemligt) förhållande, men de gifte sig aldrig, förmodligen därför att hans föräldrar inte kunde acceptera det. Det var ju till och med han som skulle ärva Liljeholmen. Eric Anders gifte sig inte förrän han fyllt 46 år, och då med sin morbrors dotters 21-åriga dotter från grannsäterietäven hon förmodligen adelskvinna.

Hans syster Märta Catharina gifte sig med en dräng efter att båda hennes föräldrar hade dött.

De tre yngsta barnen gifte sig med medlemmar av gamla adelssläkter (fast Friedrich Georg gifte sig efter att hans blivande hustru blivit med barn), men historien upprepade sig ändå både i B- och C-grenen. Särskilt i C-grenen, där man försökte upprätthålla en bild på sig själva som överklassigt finfolk ända in på 1800-talet, blev det åtskilliga skandaler när döttrarna blev gravida innan de gift sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *