Alfortska öden / Allra första generationerna / Originalen på Liljeholmen / Rekommenderat / Släktens historia i korta drag

En fisk på land – Kapten Erik Alfort

Svenska – English


Från bortom havet – Alfortsläktens historia

Kapitel 2

En fisk på land – Erik Alfort

© Esben Alfort 2014-2020

Kapten Erik Alfort är den förste namngivne medlemmen av den svenska Alfortsläkten som vi känner till, och han är stamfader till alla släktens medlemmar i Sverige. Han hade en mycket händelserik karriär i flottan, där han bidrog – direkt eller indirekt – till flera historiska ögonblick. Han var med under anfallet på Köpenhamn 1700 och forslade soldater till det berömda slaget vid Narva senare samma år. En inbjudan till ett dop förde honom strax därefter till Östergötland, där han träffade sin blivande maka, vars far var en av landets rikaste män. På så sätt säkrades familjens position för de kommande generationerna. Minnet om dopet har bevarats för framtiden i en fascinerande notis där man kan läsa namnen på alla närvarande vittnen. Alla var de framträdande medlemmar av försvarseliten, samlade runt ett litet barn en novemberdag mitt under ett historiskt skede med stora politiska spänningar som skulle bli startskottet för 21 års oavbruten krigföring. Erik avslutade sin militära karriär efter att han under en rad år deltagit i ett misslyckat försök att hålla Ryssland borta från Östersjön, då grannlandet i stället lyckats grunda St. Petersburg och erövra stora svenska områden i Ingermanland.


Erik Allfort (1660-1730), son till den förste svenske medlemmen af Alfortsläkten.

Tidiga källor

Erik Alfort blev så småningom kapten i flottan i Karlskrona. När han blev äldre och märkte att hans sjömansdagar var över, började han känna det förödmjukande i att leva på sitt gods som en oanpassad skeppskapten med en adelskvinna som hustru utan att själv ha blivit adlad för sina insatser. Han skrev därför ett brev till myndigheterna där han ansökte om en adelstitel. Han hade ju trots allt allt sedan sin barndom i 32 år eller från 1675 intill 1707 varit i tjänst uti militären till sjöss så borta hos främmande makter och potentater som här hemma. Hans ansökan avvisades.

Enligt detta brev hade Erik alltså tjänat sedan 15 års ålder. De första 10 åren verkar han i så fall ha tillbringat hos främmande potentater, kanske i den engelska, franska eller holländska flottan. Vi vet med säkerhet att han gavs tillstånd att resa utomlands vid flera tillfällen mellan 1692 och 1702, men vi vet tyvärr inte vart han for. Det var ganska vanligt på den tiden att man tränade upp sig i ett främmande lands tjänst. Vanligtvis volonterade man i svenska flottan, där man sedan fick en grundläggande utbildning innan man gav sig iväg till utlandet för att bli erfaren. Emellertid verkar inte Erik ha volonterat i Sverige förrän 1685, så man kan ju undra om han hade en särskild önskan att tjäna i utlandet, t.ex. i den engelska flottan. Han var ju trots allt i någon mån engelsman. Det är dock lika möjligt att han drog till Frankrike eller Holland under det fransk-holländska kriget 1672-1678 där både England och Sverige var inblandade.

Efter att Karlskrona grundats 1679 blev han volontär där 1685, arklimästare 1687, konstapelsmat 1688, konstapel, underlöjtnant 17/3 1698, överlöjtnant 1700 och skeppskapten med överlöjtnants lön 1701.

Erik befordras till konstapelsmat 1688. Flottans arkiv.

Erik befordras till konstapelsmat 1688. Detta är det äldsta dokumentet som jag hittat där en Alfort omnämns i Sverige. Flottans arkiv.

Hans relativt sena inträde i den svenska flottan och hans stora engagement för arbetet i flottan gjorde att hans privatliv fick vänta. Han gifte sig sent, efter att ha tillbringat det mesta av sitt liv till sjöss. Därför hade han ovanligt svårt att anpassa sig för ett liv på land när han slutligen var tvungen att dra sig tillbaka från havet.

De bevarade dokumenten berättar inte mycket om vilka uppgifter han fick i flottan före sekelskiftet 1700, men han skulle kunna varit inblandad i Pfalziska tronföljdskriget 1688-1691, en konflikt som delvis var en konsekvens av Louis XIVs återkallande av Nantes-edikten (se kapitel 1) och hugenotternas flykt från Frankrike. Karl XI skickade 12 örlogsskepp till kriget, och Erik skulle mycket väl ha kunnat varit ombord på ett av dem.

Sverige drog sig ur kriget 1691, och året efter vet vi att Erik gavs permission att fahra utomlands under ett par år, kanske för att tillbringa tid i en utländsk flotta igen. Denna gång vet vi faktisk att hans kollegor Carl Mannerfeldt och Gustaf Psilander, som nämns strax efter Erik i dokumentet ovan, fick ledigt för att arbeta i den holländska flottan 1689-1693 resp. 1689-1695, så det är väl sannolikt att Erik gjorde samma sak, eller något liknande.

Erich Ahlfort haar permission att fahra utomlands. Flottans arkiv 1692.

Erich Ahlfort haar permission att fahra utomlands, i.e. ’has permission to go abroad’. The Swedish navy archives, 1692.

Det är förstås även möjligt att han helt enkelt var i behov av en paus från allt krigande och provade på att syssla med handel på de stora världshaven under ett par år. Hursomhelst så är det nästa vi hör om Erik faktisk när en utskickad nyhetsreporter i Helsingör rapporterar åt läsarna av tidningen Ordinarie Stockholmske Post-Tijdender vilka skepp som passerar genom Öresund d. 2 juni 1696. Erik är en av de kaptener som nämnds: Erich Ahlfort hemma i Stockholm löper från St. Martin hemåt med Wijn.

Ordinarie Stockholmske Posttidender d. 8/6 1696.

Denna notis fick mig att kolla upp Öresundstullens liggare från Helsingör, där han är registrerad som passerande den dagen på sitt skepp VeritasSt. Martin häntyder förmodligen till den fransk-holländska ön i Karibien. Han hade lämnat Stockholm d. 23 oktober under föregående året med destination London.

Erik vid Öresundstullen d. 16 november 1695.

Erich Ahlfoth af Stockholm kom fra ibid. framwijst sit Söebref, dat. d. 23. Octobr. 1695 paa hans förende Skib Veritas, dermed ad London, fri.

Senare det året passerade han återigen. Den här gången hade han tydligen lämnat Stockholm d. 9 oktober på en ny färd mot London och passerade genom Öresundstullen d. 20 november.

Erik vid Öresundstullen d. 20 november 1696.

Det verkar sålunda som att han under den här tiden bodde i Stockholm och sysslade med handel, åtminstone under vinterhalvåret från oktober till juni. Vi vet att några av hans kollegor också arbetade i handelsflottan under sina år i utlandet, och att Eriks egen son skulle komma att göra samma sak.

Så småningom befordrades Erik till konstapel, fast det var ont om pengar efter alla krig, så både han och kollegan Gustaf Macklier (omnämnd i samma dokument som han ovan) fick fortfarande endast konstapelsmats lön ända till 1698. Just Macklier kom att få stor betydelse för Erik i hans senare liv, särskilt när Macklier gifte sig 1699 och Erik träffade hans hustrus syster.

Mackliers far var en skotsk adelsman, John MacLean, som invandrat till Göteborg och slagit sig ner där som som en maktfull handelsman under namnet Hans Makeléer. Han hade 15 barn, som nästan alla antingen blev eller gifte sig med officerare i flottan (John Maclean råkar förövrigt även vara förfader till Alfortsläkten i snäv mening, genom Märta Cronholm). Huruvida Erik kände familjen Macklier från Göteborg är en obesvarad fråga, men hursomhelst så skulle de komma att spela en avgörande roll i hans liv några år senare.

1698 när nioåriga kriget var över, befordrades Erik igen, nu till underlöjtnant. Han kom då att ersätta den 15 år yngre Macklier, något som visar hur försenad Eriks karriär verkligen var. Återigen fick Erik permission från tjänsten.

Erich Ahlfort

Erich Alfort, permitterat – Efter Kongl. maijts nådigsta fullmacht af d. 17 martij Avancerat till Underlieutenant uti Gustaf Mackliers ställe. Krigsarkivet 1698.

Erich Ahlfort, permitterad. Flottans arkiv 1699.

Underlieutenant Erich Ahlfort, permitterad. Flottans arkiv 1699.

Sverige hade emellertid nu fått en ny kung, den självsäkre tonåringen Karl XII, och han hade några spännande uppdrag att ge Erik när han återvände.

Karl XII

Karl XII. Målning av David von Krafft.


Ett avgörande ögonblick

Från år 1700 tog Eriks karriär sålunda fart. Det året var han tillbaka på jobbet som kapten på det 120 m långa fartyget Wrede med 52 kanoner, 381 båtsmän och 75 soldater. Ett stort ansvar. Skeppet, som hade byggts 1697 av skeppsbyggmästaren Falk i Karlskrona, deltog i expeditionerna mot Danmark och Livland det året, och Erik var förmodligen med på båda resorna.

Syftet med expeditionen till Danmark var at forsla Karl XII dit, skrämma danskarna genom att genomföra ett bombardemang på Köpenhamn, och sedan göra landfall i Humlebæk norr om huvudstaden. Kungen var först att vada upp på stranden vid Tibberup Bakker d. 4 augusti. Anfallet var mycket effektivt genom att det visade på hur sårbart Köpenhamn var, och trots modigt motstånd från Köpenhamnsborna tvingades danske kungen skriva på ett internationellt fredsavtal som hindrade Danmark från att delta aktivt i kriget under många år framöver.

The bombardment of Copenhagen in the year 1700.

Bombardemanget på Köpenhamn som Erik deltog i år 1700.

Händelsen fick förstås fientligheten mellan de båda länderna att blossa upp och var en direkt orsak till det Stora Nordiska Kriget 1700-1721 där grannländerna, som hade tröttnat på svenska storhetsvansinnet, försökte – och slutligen lyckades med – att göra en ända på det. Erik hade sålunda gott om uppgifter resten av sin karriär. En annan följd av fredsavtalet var att tack vare att Danmark hade tvingats dra sig tillbaka för en stund kom Eriks alla nya uppdrag att äga rum i Östersjön, och främst i Finska Viken.

Den andra expeditionen som skeppet Wrede deltog i det året var att forsla kungen och svenska armén till Livland i oktober, varifrån de marscherade till det belägrade Narva som de befriade i det sedan så berömda slaget där Sverige vann över Ryssland, främst därför att ryssarna fick en massa snö i ögonen på grund av ett plötsligt oväder. Båda dessa expeditioner utfördes under admiral Kornelius Anckarstiernas befäl, och tveklöst var även Erik med på skeppet båda gångerna.

När arméerna drabbade samman i november hade konvojen återvänt till Sverige och Erik hade blivit inbjuden att delta vid kapten Mackliers dotter Maria Catharinas dop på Linnekulla d. 10 november, mindre än två veckor innan slaget i Narva. Han reste sålunda över land till Mackliers säteri Linnekulla i Torpa församling i en avlägsen del av Östergötland, fjärran från alla sjöslag. Det här området kryllade med officersbostäder, då det kändes tryggt att bo på en plats som var så långt från fienden och havet. Än idag finns det ovanligt många vackra gamla 1600-talssäterier i trakten runt Sommen.

Den äldsta bevarade byggnaden på Södra Linnekulla. Foto: Esben Alfort 2017.

Till och med under dopet kunde man emellertid knappast glömma bort kriget, för alla vittnena var militära män och deras familjer, och de måste ha haft mycket att prata om i detta viktiga skedet av svensk historia.

Familjen Macklier var tillräckligt betydelsefulla för att kunna låta barnet döpa hemma på Linnekulla i stället för i kyrkan, och kanske var det just därför som prästen glömde bort dopet och tvingades pressa in det i marginalen i kyrkboken efteråt. Det är verkligen ett märkligt dokument. På denna dag firades ett nytt liv, omgivet av krigets män. Män som höll i nycklarna till Sveriges militära och ekonomiska framtid. Det går knappt att föreställa sig stämningen.

Maria Catharina Macklier's christening 1700. Torpa parish.

Maria Catharina Mackliers dop år 1700. Torpa församling.

Ta en titt runt bordet medan gästerna serveras:

Admiral Kornelius Anckarstierna som lett expeditionerna är där för att bevittna dopet. Med sig har han konteramiral (då användes den holländska beteckningen schoutbynacht) och landshövding i Älvsborgs Län Clas Sparre, som förestått bombardemanget på Köpenhamn tidigare på året, och kapten Erik Alfort. Bland de övriga inbjudna möter vi medlemmar av barnets egen familj, t.ex. Anna Hedvig Macklier, en kusin som är tillräckligt gammal för att just ha gift sig med amiral Jacob de Prou, samt farbror David Macklier, som är landshövding, och hans svägerska, grevinnan Sophia Ascheberg (1664 – 1720). Hon är gift med greve Hans Wachtmeister (1641 – 1714), amiralgeneral över hela svenska flottan och kungens rådgivare. Han hade under många år sett till att bygga upp flottan med hjälp av de engelska skeppsbyggmästarna och kunde ta en stor del av äran för de segrar som gjort Sverige så maktfullt. Det var också han som haft befälet under expeditionen till Danmark som letts av Clas Sparre.

När Wachtmeister gick i pension, ersattes han av Sparre som flottans administrativa ledare. Han var dock mer sjöman än administratör, och detta har sagts varit medverkande till Stormaktssveriges kollaps vid slutet av det Stora Nordiska Kriget.

Stämningen runt ett bord skapas förstås inte enbart av de som är där, utan även av de som är påtagligt frånvarande. En av gästerna, Fru Maria née Macklier var gift med barnets farbror, general David Duncan i den danska armén (!), som självklart inte bjudits dit. Man undrar ju hur hennes eget förhållande till familjen var, fast militära insatser sågs kanske mest som nödvändigt arbete och inte som något som var så förknippat med våldsamma känslor som vi skulle tycka nu.

Barnets mamma var Hedvig Margareta Gyllenståhl, vars pappa, major Gabriel Gyllenståhl, också bodde på Linnekulla. Ändå var hans andra fru Catharina Cronhielm den enda medlemmen av familjen Gyllenståhl som var vittne vid dopet.

Gabriel Gyllenståhl. Reproduktion av originalmålning av David von Krafft 1700. Foto: Esben Alfort.

Det var oundvikligt att Erik träffade hans andra dotter, Hedvig Margaretas yngre syster Maria Sophia Gyllenståhl, som han skulle komma att gifta sig med några månader senare. Det är förstås fullt möjligt att de redan kände varann, med tanke på att hennes systers man var Eriks nära kollega.

Gamla ingången till Torpa kyrka från prästgården. Foto: Esben Alfort 2018.

De gifte sig i Torpa kyrka d. 3 april 1701. Morgongåvan var 500 gulddukater, en stor summa för en man vars pappa var en invandrad skeppsbyggmästare, men pengarna gjorde det möjligt för honom att gifta sig med en adelsmans dotter, och han fick dessutom det vackra säteriet Liljeholmen som sin bostad. Så småningom skulle de komma att ge sin första dotter namnet Maria Catharina – förmodligen för att hedra barnet som hade fört dem samman.

Erik Ahlfort gifte sig 1701 med unga adelskvinnan Maria Sophia Gyllenståhl. Torpa församling.

Vigseln mellan Erik Alfort och Maria Sophia Gyllenståhl. Torpa församling.

Wällborne H:r Capitein Eric Ahlfort

Wällborne Jungfru Maria Sophia Gyllenståhl

Morgongåfva 500 Ducater

Liljeholmens manbyggnad i dag.

Liljeholmens säteri idag.


Slaget om Ingermanland

Eriks äktenskap hindrade honom inte från att vara kvar i flottans tjänst som artillerilöjtnant och kapten på den helt nybyggda mindre brigantinen Kräftan med 14 kanoner och en längd om 90 fot. Under de nästa sju åren deltog han i expeditioner till bl.a. Finska Viken, där han slogs med ryssarna om tillgången till Östersjön, som då behärskades av svenskarna. Svenska fästningen Nyenskans i Ingermanland provocerade ryska tsaren Peter den Store, som ville ha del i Östersjöväldet. Fästningen rymde 600 svenska soldater, men när tsaren under våren 1703 skickade dit en armé på 20.000 man för att omintetgöra den, var svenskarna plötsligt inte så självsäkra längre. Situationen blev kritisk när ryssarna lyckades pricka fästningens krutförråd med en kanonkula. Förrådet exploderade, och svenskarna blev tämligen modlösa. Då blev det relativt enkelt för ryssarna att erövra fästningen, som de sedan rev. De återanvände stenarna för att hemligt uppföra sin nya huvudstad St. Petersburg vid flodens mynning.

Denna kartan från 1704 visar den brinnande fästningen och den nya staden vid flodens mynning, samt det nyanlaggda ryska Kronslott på Retusaari/Kotlin, som skulle bli så ödesdigert för svenskarna.

Denna karta från 1704 visar den brinnande fästningen och den nya staden vid flodens mynning, samt det nyanlagda ryska Kronslott på Retusaari/Kotlin, som skulle bli så ödesdigert för svenskarna.

Erik kommenderades till Nyenskans året därpå som del av en räddningseskader. Skeppen forslade ytterligare 1000 soldater från Viborg i Finland för att återerövra fästningen.

Erik kommenderas på Nyenska Eskadern 1704 för att försvara svenska Ingermanland mot ryssarna.

Erik kommenderas på Nyenska Eskadern 1704 för att försvara svenska Ingermanland mot ryssarna.

Det var endast möjligt att segla till St. Petersburg genom en passage nära ön Kotlin (numera Retusaari) utanför flodmynningen, och planen var att landsätta armén på ön, fast när de kom dit d. 13 juni möttes de av en obehaglig överraskning. Tsaren hade också märkt att ön var viktig, och hade därför låtit bygga en stark fästning, Kronslott, där.

Kronslott.

Det skulle visa sig vara omöjligt för svenskarna att passera eller stiga i land på Kotlin trotts upprepade försök. Första året var de tvungna att ge upp, men året därpå återvände de med en eskader om 22 fartyg under ledning av Kornelius Anckarstierna. Denna gång var svenskarna säkra på att lyckas, men det blev i stället en och en halv månads mardröm som slutade med återtåg och hundratals döda svenskar.

När man insett att man tillsvidare måste överge Ingermanland, nöjde man sig de följande åren med att upprätthålla en handelsblockad mot ryska fartyg på Östersjön. 1707 var Erik kapten på linjeskeppet Halland under Kornelius Anckarstiernas befäl på en av de årliga expeditionerna till Finska Viken, och det är väl sannolikt att han deltog varje år under en tid. Just det året, 18/5 1707, tog han dock avsked med flottan. Sverige lyckades aldrig återvinna Ingermanland.

Eriks avsked från flottan 1707.

Eriks avsked från flottan 1707, som skeppskapten med överlöjtnantslön.

Erik påstås ofta ha varit svårt plågad av benskador han ådragit sig under ett sjöslag, fast detta är en skröna. Hans son Gabriel skriver i sin dagbok att pappan dog efter att han legat i sängen med ett brutet ben, och detta bekräftas av domböckerna som rapporterar att han inte kan närvara på grund av ett olyckeligit Benbrådt. Han var sängbunden ungefär ett och ett halvt år 1729-1730, då han absolut inte nyligen deltagit i något sjöslag. Skadorna verkar sålunda ha uppstått hemma på Liljeholmen.

[…] utan allenast åberopat sin siukdom, af ett olyckeligt Benbrådt, hvarigenom H:r Cammarherren af midskundsamhet då efterlät upskof till förl. Julii månad […]. Göta Hovrätt 27/8 1729.

Åren som lantbrukare på Liljeholmen blev allt annat än idylliska; det var nu som de riktiga utmaningarna började för den vindblåste sjökaptenen. Innan vi dyker ner i den berättelsen behöver vi dock lära känna hans hustru och hennes bakgrund, som var mycket olik hans.

Detalj från väggmålningarna på Liljeholmens säteri. Foto: Esben Alfort 2017.


 icon-arrow-right Kapitel 3 ”A self-made investor of the 17th century” berättar den fascinerande historien om Eriks svärfar Gabriel Gyllenståhl.


Utvalda källor

Denna text är frukten av flera års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.

icon-check   27-07-2020

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *