Alfortska öden / Allra första generationerna / Antavlor och släktträd / Diverse forskning / Frågor & mysterier / Grenar / Historier / Kultur, samhälle och affärsliv / Originalen på Liljeholmen / Rekommenderat / Släktens historia i korta drag / Tidiga försläkterna

Från bortom havet

Svenska – English


Från bortom havet – Alfortsläktens historia.

Kapitel 1

Från bortom havet

© Esben Alfort 2014-2020

Familjen Alfort kom till Sverige med en engelsk skeppsbyggmästare i mitten av 1600-talet. Enligt en muntlig släkttradition lär hans förfäder ha varit franska hugenotter som flytt undan katolikernas religiösa förtryck i Frankrike, fast detta går inte att bekräfta med säkerhet. Medan kyrkböcker och andra bevarade historiska dokument avslöjar mycket spännande om familjens framväxt i Sverige, är det svårare att hitta källor som kan berätta om denna tidiga period, särskilt som vi inte ens vet vad skeppsbyggmästaren hette. Trots detta går det att göra några kvalificerade gissningar.


Anna Maria Bergman. Källa: Krafttaget.com.

Anna Maria Bergman, född Ahlfort. Källa: Krafttaget.com. Originalet hänger på Boarp i Ekeby.

På juldagen 1865 somnade gamla Anna Maria Ahlfort in efter ett långt och lyckosamt liv. Hennes man var en av Östergötlands rikaste och markantaste personligheter, mönsterskrivaren Sven Johan Bergman som ägde ett flertal sätesgårdar och gjorde mycket för både kyrkan och välmåendet bland de mindre privilegierade i området. Anledningen till att hon kunnat gifta sig så förmånligt var att även Alfortsläkten var ganska betydelsefull i trakten. Hennes far hade varit vice häradshövding och hovrättssekreterare, men han hade också varit ägare av den vackra släktgården Liljeholmens Säteri vid Sommens strand, som Anna Maria sedan ärvt. Både hans far och farfar hade varit duktiga sjökaptener vid flottan i Karlskrona, och hans farmors far var en av de rikaste män i riket, Gabriel Gyllenståhl, som investerat sina pengar så smart att han kommit över mer än 60 gårdar och säterier i hela Östergötland!

När hon sedan blivit begravd, satte sig prästen för att skriva en notis i kyrkboken. Enligt lagen behövde han notera hennes namn, datumet och den förmodade dödsorsaken, men den här prästen tyckte det var värt att spendera lite tid på att skriva lite om den personen som dött. I det sammanhanget skrev han ner åt eftervärlden vem hennes förfäder varit, ända ner till hennes farfars farfar, en engelsk skeppsbyggmästare som anlänt till Sverige i mitten av 1600-talet. Denna notis råkar vara oerhört värdefull för oss, då det är den enda källan vi har som talar om för oss var släkten kom ifrån och hur det kom sig att de hamnade i Sverige.

Prästens notis när Anna dog 1865. Ekeby församling.

Anna Marias begravningsnotis 1865. Ekeby församling.

(…) Dotter af vice Häradshöfdingen Erik Anders Ahlfort och hans Fru Ingrid Elisabeth Busser från Lyckö; Sonsons sondotter af Skepps­byggmästaren Ahlfort, som i midtet af 1600-talet ankom från England till Sverige (…)

Genom att studera kyrkböcker, krigsarkiv och en lång rad andra dokument har det varit möjligt att följa familjens framväxt från den okände skeppsbyggmästarens son, admiralitetskaptenen Erik Alfort, men ingen annanstans får vi veta vem hans föräldrar var eller ens var han föddes. Vi kan göra kvalificerade gissningar utifrån antagandet att fadern måste ha jobbat på ett skeppsvarv, men allra först ska vi se närmare på släktens rötter utanför Sverige.


Franska rötter

Enligt en släkttradition har familjen Alfort förmodligen sina rötter i protestantiska hugenotter som flydde från katolikernas blodiga förtryck och förföljelser i 1500-talets Frankrike. Då jag än så länge inte lyckats spåra familjen utanför Sverige, har det självfallet inte varit möjligt att bekräfta detta, men muntlig historia av det här slaget är ofta lika pålitlig som nerskrivna källor, och det känns ganska sannolikt att familjen verkligen har sitt ursprung i Frankrike. Ändå måste man betrakta följande förslag som rena gissningar.

A Huguenot, on St. Bartholomew’s Day, Refusing to Shield Himself from Danger by Wearing the Roman Catholic Badge (1852). Målning av John Everett Millais.

Låt oss börja med att leta efter spår som lämnats i Frankrike. Går det att läsa något ur namn på orter och människor där? Möjligen. Det som i dag är parisiska stadsdelen Maisons-Alfort var ursprungligen två orter, Maisons och Alfort. Det senare hade sitt namn från slottet Château d’Alfort där den världsberömda veterinärskolan grundades 1765. Orten råkar vara belägen mycket nära franska protestantismens högborg i Charenton, precis över bron från Alfort, något som kan vara av stort betydande med tanke på teorin om ett hugenott-ursprung.

Maisons och Alfort utanför 1700-talets Paris.

Maisons och Alfort utanför Paris på 1700-talet.

Alfort var inte ortens ursprungliga namn; 1312 kallas det hôtel d’Harrefort, och 1495 möjligen Harcourt icon-external-link, men 1612 hade det blivit le château d’Hallefort, och när området överfördes till Paris biskop 1641 hade det slutligen blivit Alfort. Hur skedde denna förändring, och vad är kopplingen till familjen?

Slottet byggdes av biskoppen av Hereford, Peter of Aigueblanche (d. 1268), och en teori är att det är ortnamnet Hereford som förvanskats till Alfort. Peter of Aigueblanche var dock inte brittisk, utan han var född i Savojen och kom till England med Eleonora av Provences följe när hon skulle gifta sig med Henrik III av England, och det känns väl föga sannolikt att han skulle uppkallat sitt slott utanför Paris efter engelska biskopsdömet Hereford.

Bords de Marne près d’Alfort (1764), Léon-Augustin L’hermitte’s första officiella målning.

En mer sannolik teori är att ortens namn var mycket äldre och att det ursprungligen innehållit germanska mansnamnet Hari. Det var ett vanligt sätt att namnge platser under tiden då det germanska språket frankiska talades i norra Frankrike, inte minst med ändelsen -court, som faktiskt verkar ha ingått i namnet till en början, åtminstone 1495. Enligt denna alternativa teori omtolkades namnet efter att man slutade prata frankiska i området. I stället fick namnet en normandisk tolkning där ordet halle, dvs. ’häll’, ersatte den ursprungliga förleden. Även om denna teori känns mer sannolik än den förra, så förklarar denna tolkning av händelseförloppet egentligen inte mycket.

Jag skulle emellertid vilja föreslå en tredje möjlighet: Franska Alfortsläkten verkar i modern tid vara mest talrik i Provence, ett område som är känt för att ha hyst och dolt många hugenotter under förföljelserna på 1500-talet, så kanske kom namnet till Paris från Provence med hugenotterna? Var det i själva verket ett gammalt hugenottsläktnamn från Provence? Enligt denna teori skulle det ursprungliga ortnamnet Harrefort ha ersatts av det liknande namnet Alfort när hugenotterna anlände. Den nya gruppens ankomst och deras önskan att bevara ett band till förfäderna i Provence skulle kunna förklara varför denna ändring skedde, på ett mycket mer övertygande sätt än om namnet helt enkelt omtolkats som ’klippfortet’. Teorin bekräftas ytterligare av att det parisiska Alfort indiskutabelt var en mycket viktig plats för kalvinistiska aktiviteter och blev skådeplats för betydelsefulla religiösa konflikter under senare hälften av 1500-talet efter att kalvinisterna hade ockuperat bron vid Charenton 1567. De protestantiska hugenotterna var starkt inspirerade av Jean Calvins lära, så hugenotterna hade säkert också starka band till platsen. De kunde förstås lika gärna ha tagit namnet i motsatt riktning, från Paris till Provence, och i slutändan kommer vi nog aldrig kunna veta exakt vad som hände.

Katolikerna var förfärade över de nya religiösa idéerna. Faktiskt var de så rädda för följderna av dessa tankar att de förföljde och dödade mängder av hugenotter under sent 1500-tal. Ediktet i Nantes, som kungjordes när seklet höll på att nå sitt slut 1598, gav uttryckligen hugenotterna religionsfrihet för all evinnerlig framtid, men denna människorätt tillbakakallades senare av den hänsynslösa kardinalen Mazarin som styrde landet medan Ludvig XIV var för ung, och under andra halvan av 1600-talet drabbades hugenotterna återigen av förföljelser och massakrer. De som överlevde flydde i hundratusentals till mer protestantvänliga länder som Nederländerna, England och de nordiska länderna. Med tanke på den ovannämnda källan som nämner England så var våra förfäder förmodligen bland de ca. 50.000 som valde att bosätta sig i England, kanske en eller två generationer innan skeppsbyggmästaren utvandrade till Sverige i mitten av 1600-talet.

Europakarta

Tyvärr så går det inte att ta reda på exakt vilken del av England familjen Alfort kom ifrån, men vi vet att de flesta hugenotter bosatte sig i London, Norwich, Southampton, Canterbury, Colchester, Thorney i Cambridgeshire, Bristol, Stonehouse i Plymouth och Thorpe-le-Soken i Essex, och nästan alla dessa är hamnstäder. Skeppsbyggmästaren kom kanske mest sannolikt från en av de större varvsstäderna London, Southampton eller Plymouth, men det kan endast bli en gissning. Att hitta spåren efter familjen i England är minst sagt svårt när vi inte ens vet vad skeppsbyggmästaren hette. Han påstås ofta ha hetat Hindric, en gammal svensk version av det engelska namnet Henry, men detta bygger på ett missförstånd; det finns inga belägg för att han skulle hetat så. Hans namn finns inte omnämnt i något överlevande dokument som hittats hittills. Utifrån barnens namn i de följande generationerna skulle bra gissningar kunna vara att han hetat Charles eller George, fast Henry är inte osannolikt heller.

Dessutom försvåras sökandet efter brittiska förfäder ytterligare av det faktum att åtminstone två inhemska och helt orelaterade brittiska familjer också bär namnen Alfort och Alford. Dessa familjer har fått sina namn från brittiska orter och har inget samband med Frankrike eller hugenotterna. De flesta amerikanska bärare av dessa namn kommer från dessa andra brittiska familjer, fast det finns en gren av vår släkt med namnet Alford i Amerika, grundad av Frans Ahlfort som utvandrade med sin familj till Missouri 1866 och började kalla sig Frank Alford. En annan gren bosatte sig i Illinois under namnet Ahlforth.

Då släkten inte med säkerhet kan spåras utanför Sverige, och då den invandrade skeppsbyggmästarens identitet är okänd, har jag valt att betrakta han son Erik Alfort som släktens stamfader. Det är med honom som den dokumenterade släkthistorien tar sin början. Hittills är det äldsta dokumentet som hittats där en av släktens medlemmar omtalas i Sverige en tämligen oformell notis i flottans arkiv från Karlskrona 1688 när Erik befordras från arklimästare till konstapelsmat. Sökandet efter äldre källor fortgår förstås.

Erik befordras till konstapelsmat 1688. Detta är äldsta belägget för släkten i Sverige. Flottans arkiv.


Varför Sverige?

Vad var det då som fick en brittisk skeppsbyggmästare att utvandra till Sverige i mitten av 1600-talet? För att kunna besvara den frågan är det nödvändigt med lite bakgrundsinformation.

Detta var en tid då länderna i Europa ständigt förde krig mot varandra och då haven styrdes av mäktiga flottor. Särskilt holländarna och britterna hade stora flottor utrustade med avancerad teknologi, och när britterna seglade in i Östersjön, så blev den svenska kungen så imponerad att han omedelbart bjöd in brittiska befälhavare att bosätta sig i Sverige och hjälpa honom bygga en ny mäktig svensk flotta som skulle erövra norra haven. Planen lyckades; kunskapen som dessa män förde med sig hjälpte Sverige att bli en europeisk stormakt under århundradet som följde.

Under denna tid befann sig Sverige i ett oavbrutet krigstillstånd med grannlandet Danmark, men nyligen hade Sverige fått övertaget; 1645 hade Danmark tvingats avstå de baltiska öarna Gotland och Ösel (Saaremaa) samt Halland (ursprungligen tänkt att återlämnas efter 30 år) och en del av Norge till svenskarna. Svenskarna hade länge känt sig hotade av Danmark, omgivet som landet varit av danska territorier, men detta förändrades när Sverige plötsligt blev en baltisk stormakt. Danskarna tänkte dock inte ge upp, utan de förklarade krig mot sina grannar 1658 i hopp om att kunna återta de förlorade områdena. Planen blev ett katastrofalt misslyckande för Danmark, och mot slutet av kriget måste många fler provinser överlåtas: Skåne, Blekinge och (under en kort tid) Bornholm, samt ytterligare en del av Norge blev nu Svenska.

Sverige 1658, ganska exakt då skeppsbyggmästaren Alfort lär ha invandrat till landet.

Den svenske kungen Karl X Gustav stod dock inför ett allvarligt problem: Svenska flottan var helt beroende av importerad holländsk kunskap, och nu hade de två länderna plötsligt blivit motståndare i ett nytt krig. Detta är bakgrunden för scenen där den svenska kungen ser den praktfulla brittiska flottan och omedelbart ger en rad brittiska skeppsbyggmästare som Francis Sheldon och Thomas Day i uppdrag att överse byggandet av hans nya flotta som ska styra haven framöver. Svenskarna skulle aldrig mer behöva känna sig hotade av sina grannar.

Karl XI pekar ut platsen där Karlskrona ska uppföras.

Karl XI pekar ut var den nya staden och flottbasen Karlskrona ska byggas den 19 november 1679. Målning av Pehr Hilleström.

Nu när Blekinge blivit svenskt så började man planera byggandet av en flottbas på den nyförvärvade sydkusten. Den nya basen skulle ersätta Skeppsholmen i Stockholm som Sveriges nya militära högkvarter. En ung Karl XI grundade därför Karlskrona stad 1679, lade ner Skeppsholmen och skickade allt manskap till Blekinge och två andra nya varv – ett i Kalmar och ett i Riga i nuvarande Lettland, som då var en integrerad del av svenska riket.

Sheldon hade lämnat England för Sverige 1655 efter ett misslyckat försök att befria kung Charles I från sitt fängsel. Han arbetade i Sverige under 30 år, men lämnade sedan landet i protest eftersom han aldrig fått ersättning för allt kapital som han investerat i den svenska flottan. För att lägga sten på börda gick han till ärkefienden Danmark, där han sedan hjälpte danskarna modernisera deras flotta. Han försökte även övertala sina barn att följa med dit, men de valde att stanna i Karlskrona, där familjen Sheldon skulle komma att bygga magnifika flottfartyg under flera generationer.

Vi vet tyvärr inte vilken del av Sverige skeppsbyggmästaren Alfort bosatte sig i. Jag har faktiskt inte hittat en enda referens till honom i något dokument bortsett från den ovannämnda begravningsskriften 1865. Mest logiskt vore om det var en större varvsstad, och de mest självklara kandidaterna är då Göteborg och Stockholm (eftersom Karlskrona ännu inte grundats), men det finns många andra möjligheter, inklusive Kalmar och Västervik på östkusten, eller eventuellt städerna i svenska Finland och Baltikum. t.ex. Riga. Göteborg hade länge varit Sveriges enda åtkomstväg till västra havet, med danska territorier både norr och söder om en smal landremsa, så det var en mycket strategisk och därmed starkt befäst plats. Utlänningar från Nederländerna, Storbritannien och Tyskland uppmanades att bosätta sig och bedriva handel i Göteborg, som var en stad byggd av och för utlänningar. Administrationen var fyrspråkig, med tyska som huvudspråk, så Göteborg är definitivt en bra kandidat för en utgångspunkt för Alfortsläkten i Sverige. Tyvärr verkar det inte finnas spår av någon med namnet Alfort i Göteborg vid den här tiden som skulle kunna bekräfta teorin. Däremot finns det enstaka källor som skulle kunna tyda på att han bosatt sig i Stockholm. Som vi ska höra i nästa kapitel, så verkar hans son Erik ha bott i Stockholm 1696 efter att han tillbringat många år i flottan, och vad skulle vara mer naturligt än att återvända till staden där han vuxit upp? Stockholms storlek skulle dessutom kunna förklara varför familjen är så svår att hitta i dokumenten.

Vad gäller det exakta invandringsåret kan vi endast gissa, men det är mycket sannolikt att Erik Alforts pappa anlände med de inbjudna skeppsbyggmästarna under sent 1650-tal, möjligen så sent som 1659. Det skulle ju fortfarande vara ”i midtet af 1600-talet”, och hans son tycks vara född senare det året, vilket skulle kunna tyda på att han kanske gift sig strax efter ankomsten. Tyvärr vet vi inte om Eriks mamma följde med från England eller var svensk, eller ens om Erik var född i England eller Sverige. Det enda som källorna berättar för oss är att när han dog den 8 december 1729 var han 70 år gammal, så han måste vara född 1659, eller möjligen i december 1658.

Eriks död 1730. Torpa församling.

Eriks död 1730. Torpa församling i Östergötland.

Edel och Wählmanhaftige SkieppsCapitain H:r Erik Ahlfort på Lillieholmen, 70 åhr gl.

Saken försvåras ytterligare av att hans son Gabriel skrev en dagbok på sina resor, där man kan läsa att han under en vistelse i Spanien fått veta att hans pappa dött på Liljeholmen, 73 år gammal (om man kan lita på avskriften – jag har tyvärr inte haft tillgång till originalet). Det finns emellertid skäl att tro att dagboken i själva verket skrevs flera år efter Eriks död med understöd av gamla loggboksnotat, så detaljerna är inte nödvändigtvis pålitliga. Det är mera sannolikt att prästen hade koll på åldern när han skrev att Erik dog under sitt 70:e år.

Francis Sheldon 1670.

Francis Sheldons namnteckning 1670 i en dombok från Göteborg.

Francis Sheldon och Thomas Day anställdes vid Göteborgs varv 1659, och inga brittiska skeppsbyggmästare tycks ha hämtats till Sverige efter det året. Vi vet förstås inte om Eriks pappa var inbjuden eller helt enkelt kom till Sverige på eget initiativ i hopp om att han också skulle kunna få ett jobb.

Hursomhelst så växte Erik upp någonstans i Sverige, förmodligen i en hamnstad omgiven av magnifika skepp, och så småningom valde han att bli volontär i flottan, där han sedan fick en lång och händelserik karriär. Hemma på sitt säteri betedde han sig som en fisk på land; hans lynne var absolut inte lämpat för ett fredligt liv bland bildade människor. Man gifter sig emellertid inte med en adelsdotter och förvärvar ett vackert säteri utan att göra något försök på civiliserat beteende, något som han fick lära sig (se kapitel 2).


Från franska på engelska till latin på svenska – Släktnamnet Alfort genom århundradena

Idag finns det fem grenar av släkten efter skeppsbyggmästaren Alfort som bevarat någon form av släktnamnet, fast av en slump råkar varje gren ha sin egen namnform: Alfort, Ahlfort, AhlforthAlford och Ahlforn. Det var inte alls givet att det skulle bli så, för formerna Ahlfort och Alfort användes båda av alla släktens grenar under tidigare skeden, liksom en mängd andra variantformer, så båda dessa former skulle mycket väl kunnat överlevt i flera grenar. De många olika namnformerna speglar emellertid de utvecklingar och strömningar som påverkat namnet genom århundradena, och är sålunda en intressant studie i sig.

Även om vi inte vet om den förste invandrarens son Erik föddes i England eller Sverige så är det sannolikt att han med sin engelska pappa åtminstone tidvis använt ett engelskt uttal av efternamnet, där A:t är kort, i motsatts till det enda svenska uttalet av namnet idag. Kanske är det detta engelska uttal som speglas i den enda namnteckningen som vi har från Erik, Erik Allfortt. Formen med två l dyker upp från och till genom århundradena, enda fram till 1845 i en persons fall, men den är alltid mycket sällsynt, och uttalet med kort A har inte överlevt, med undantag av de grenar som slagit sig ner i utlandet och följaktligen börjat använda uttal som anpassats till andra språk som engelska, franska och danska. I alla dessa fall har A:t återigen blivit kort.

När andra skriver Eriks namn så använder de en rad olika stavningar: Ahlfort, Alfort, Allfort, Alfordt, Alhfordt. Detta var helt vanligt; det var inte förrän en bit in på 1900-talet som tanken att det fanns ett korrekt sätt att stava ett namn på slog igenom. Tidigare hade till och med personens egen namnteckning kunnat variera beroende på humör och inflytande från vad som var populärt just då. Av allt att döma spelade strömningar som upplysningen och romantiken en nyckelroll i utvecklingen av vårt familjenamn.

Några exempel på Eriks namn som det stavades av andra.

Det vanligaste sättet att stava släktens namn på under Eriks tid var Ahlfort, fast även Alfort användes ofta. Den förra varianten är omisskänneligt en svensk anpassning där A:t redan förlängts enligt svenskt uttal, medan den senare formen är tvetydig med anseende till vokallängden.

Hans dotters namn finns också belagt i en mängd olika varianter: Ahlfort, Alfort, Allfort, Ahlfordt, Alfordt, Alhfordt, Alforth. Den enda namnteckningen som bevarats efter henne, Maria Catharina Ahlfot, är tyvärr en samtidig kopia, så vi vet inte om det var sekreteraren som skrev fel, men en präst använde faktiskt formen Ahlfot (och även Alfot) under ett decennium (1742-1752) om hennes bror Gabriel innan han upptäckte sitt misstag och korrigerade sig själv. Ska detta uppfattas som ett tecken på att även Eriks barn (ibland?) uttalade sina namn på engelska, så at r:et blev otydligt i svenska öron? Det vet vi inte, men intressant nog så användes detta stavsätt även då och då om Gabriels söner så sent som 1793, fast detta är så sällsynt att det får betraktas som osäkert. Å andra sidan så stavas Eriks namn redan i de allra äldsta källorna från Krigsarkivet runt 1688 Ahlfort, så det svenska uttalet tycks ha använts ända från början, åtminstone som en möjlighet.

Äldsta kända källan som nämner en Ahlfort i Sverige. Flottans arkiv, ca. 1688.

Sonen Gabriel skriver alltid sitt eget namn Ahlfort, men förutom formerna utan r som nämnts ovan använder andra formerna Ahlfort, Alfort, Allfort, och någon sällan gång Ahlforth, Ahlfordt, Ahlfortt eller Ahlford om honom, fast formen Ahlfort är den i särklass vanligaste. Brodern Carl Henric kallas Ahlfort, Alfort eller Ahlfordt.

Om vi ska summera upp denna tidiga period, så var formen Ahlfort väletablerad som den viktigaste svenska formen, med Alfort och Allfort som regelbundet användna former, utan att vi kan säga vilket uttal som representerades av den förra formen. I tillägg till dessa användes en rad andra former ganska regelbundet.

Samma sak gäller Gabriels barns generation. De namnteckningar som finns bevarade visar alla på formen Ahlfort, förutom i sonen Gustaf Adolph Ahlforts fall (f. 1753); han använder alla tre huvudformerna Allfort (1780-1800), Ahlfort (1794) och Alfort (1809-1816).

Hans användning av formerna är dock inte slumpmässigt fördelade, utan strax efter sekelskiftet 1800 börjar han nästan enbart använda formen Alfort, och det gör även andra som skriver hans namn (från ca. 1804). Det är frågan om en generel tendens i tiden, antagligen betingad av upplysningstidens sena skeden, då folk började få större utblick och modernisera sina namn så att de skulle passa i en mer internationell värld. I en sådan kultur måste det svenska h:et förstås lämnas därhän, särskilt av Gustaf Adolph som verkar ha varit ganska pretentiös – han hade gift in sig i en stilig familj och bosatt sig på ett säteri där han levde ett lyxliv med sin familj tills allt plötsligt gick åt skogen.

Vad gäller hans syskon så har vi inga namnteckningar från denna tid, så vi vet inte om även de började föredra detta stavsätt, men när andra skrev namnet så använde de oftast formen Alfort under denna tid, oavsett familjegren.

Tendensen varar bara tills romantiken gör att allt som är ursprungligt och svenskt blir modernt igen. Då blir formen Ahlfort återigen populär och börjar på nytt dominera, även om det finns många senare belägg för den vid den här tiden väletablerade formen Alfort, och till och med Allfort dyker upp regelbundet i fråga om vissa personer. Allt detta är ju endast tendenser som framträder om man dyker ner i alla data med vetenskapliga ögon; det finns stor variation under alla perioder fram till nutiden.

En man som aldrig ger efter för den romantiserade stavningen är lasarettsläkaren Adolf Fredrik Alfort, som verkar ha tagit namnformen Alfort som en naturlig följd av den latiniserade formen av hans namn Adolphus Fridericus Alfort som han använder professionellt, åtminstone i sina vetenskapliga verk.

Han är till yrket och av lynne en upplysningens man, och formen Alfort har bevarats till nutiden bland hans ättlingar. Vi vet förstås inte hur han uttalade sitt namn. Förmodligen var A:t kort när det uttalades på (svenskt) latin, och faktiskt så stavas hans namn Allfort i en tidningsartikel från 1807, men bland hans svenska ättlingar har det alltid uttalats med långt A som om det vore Ahlfort. Numera är detta den enda gren som bevarat formen Alfort.

Medicinae Doctoren Allfort i Inrikes Tidningar d. 12/5 1807.

Adolf Fredriks brorson Frans Ahlfort utvandrade till Amerika med sin familj under de svåra åren i slutet på 1860-talet och bosatte sig där under namnet Frank Alford, förmodligen påverkad av att det redan fanns folk som hette så i trakten. De var förmodligen inte släkt med honom på något sätt, men de var etablerade och respekterade familjer, så det kan mycket väl ha givit dessa nya invandrare en liten fördel att ha samma namn som dem.

Familjen Alfords familjegrav på Carl Junction Cemetery. Källa: findagrave.com.

Frans syster Vilhelmina Ahlfort hade åtskilliga barn som valde att återta namnet, då deras pappa inte hade något släktnamn som de kunde ärva. Den överlevande Ahlfort-grenen härstammar från Vilhelminas son David Ahlfort, som lämnade hemtrakterna tillsammans med en av hans systrar för att bli präst i lappländska Jokkmokk. Hans barn spriddes till Luleå, Dalarna, Göteborg, och till och med Simrishamn, så numera finns grenen i många delar av landet. En annan son, Carl Carlsson, utvandrade till Illinois tillsammans med två av hans systrar och bosatte sig där under namnet Charles Ahlforth.

Charles Ahlforths grav på Riverside Cemetery, Moline. Källa: findagrave.com.

Det finns även en Ahlforth-familj i Sverige, men de tycks inte vara släkt.

I grenen som härstammar från Gustaf Adolph med de många stavsätten dog namnet ut. Flera generationer senare återtogs det emellertid av tre syskon som tog namnet Ahlfort efter sin mormor (de valde den romantiserade formen av hennes namn). En bror – Axel Ahlfort – tog namnet 1893 när han flyttade till staden och ville skapa sig ett namn, medan de övriga förmodligen hade tagit det i samband med att de utvandrat till Amerika 1889. De återvände sedan till Sverige och tog sålunda namnet med sig hem, men de fick aldrig några barn, och brodern fick inga söner som kunde ärva namnet.

Axel Ahlforts antikhandel i Stockholm efter att den övertagits av andra.

Deras äldsta syster hade ingen anledning att ta ett stiligt namn, men hennes son Arvid tyckte att han behövde ett när han bosatte sig hos sin morbror, den nyssnämnde Axel Ahlfort, 1907. Då hade det emellertid kommit en ny lag 1903 som förbjöd någon att ta ett namn som redan fanns utan att först fråga dem som hade namnet, och tydligen tyckte inte John Alfort, som just grundat företaget Alfort & Cronholm i Stockholm 1906, att det var lämpligt att ha en annan Alfortfamilj i staden. Antagligen hade han ingen aning om att de var släkt.

John Alforts färghandel i Stockholm.

Förmodligen var det den oromantiserade formen Alfort som Arvid egentligen ville återta, med tanke på att lösningen som han fann 1913 var att i stället ta namnet Alforn. Hans lillebror Theodor tog samma namn. Båda bytte senare ut namnet mot Ahlforn, då de var trötta på att meningen hos Alforns tolkades som att de hette Alfons.

Överraskande nog så hade släktnamnet vid den här tiden faktiskt endast överlevt i Sverige med tre fäder och deras familjer, förutom Arvids farbröder och fastrar som återtagit namnet: John Alfort i Stockholm, David Ahlfort i Lapland och lantbrukaren Carl Gustaf Ahlfort hemma i Ekeby. Det är därför som varje gren har sin egen variant av släktnamnet – varje gren har passerat igenom en flaskhals där endast en familj funnits kvar. Ekebysläkten har inte bevarat namnet, så de grenar som finns kvar är: Alfort-grenen efter John Alfort, Ahlfort-grenen efter David Ahlfort och Ahlforn-grenen efter bröderna Arvid och Theodor, förutom de amerikanska Alford- och Ahlforth-grenarna efter Frank och Charles.


 icon-arrow-right Nästa kapitlet ”En fisk på land” handlar om Kapten Erik Alforts liv och karriär.


Utvalda källor

Denna text är frukten av flera års arbete, och ett stort antal källor har använts för att kunna skriva den. Här är några av dem.

icon-check  03-08-2020

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *