Originalen på Liljeholmen / Rekommenderat

Erik Alforts meriter i flottan

Erik Allfort (1660-1730), son till den förste svenske medlemmen af Alfortsläkten. Erik Alfort tjänstgjorde enligt egen utsago i flottan från 1675. Karlskrona grundades inte förrän 1679, så det är oklart var han tjänstgjort innan dess. Han blev volontär i Karlskrona 1685, arklimästare 1687, konstapelsmat 1688, underlöjtnant 17/3 1698, överlöjtnant 1700 och skeppskapten 1702 (Se även: Adam Lewenhaupt: Karl XII’s officerare, 1921). Innan han utnämndes till amiralitetskapten fick han kungligt stipendium för utlandsstudier, och det är mycket tänkbart att han har tillbringat en stor del av de första 10 åren på världshaven precis som hans son kom att göra. Möjligen deltog Erik sedan i pfalziska kriget 1688-1697, som Sverige var djupt involverat i och dit Karl XI skickade 12 krigsfartyg. Äldsta dokumentet där jag hittat hans namn är just från 1688. Det året befordras han till konstapelsmat.

Erik befordras till konstapelsmat 1688. Flottans arkiv.

Erik Ahlfort befordras till konstapelsmat 1688. Flottans arkiv.

1692 är han konstapel, men åtnjuter konstapelsmatslön tillsammans med bl.a. Gustaf Macklier. Han permitteras att fara utomlands igen.

Erich Ahlfort haar permission att fahra utomlands. Flottans arkiv 1692.

Erich Ahlfort haar permission att fahra utomlands. Flottans arkiv 1692.

1698 befordras han från konstapel till underlöjtnant i Gustaf Mackliers ställe, och han permitteras åter igen.

Erich Ahlfort

Erich Alfort, permitterat – Efter Kongl. maijts nådigsta fullmacht af d. 17 martij Avancerat till Underlieutenant uti Gustaf Mackliers ställe. Krigsarkivet 1698.

Erich Ahlfort, permitterad. Flottans arkiv 1699.

Underlieutenant Erich Ahlfort, permitterad. Flottans arkiv 1699.

Från år 1700 tog Eriks karriär fart. Det året var han tillbaka på jobbet som kapten på det 120 m långa fartyget Wrede med 52 kanoner, 381 båtsmän och 75 soldater. Skeppet, som hade byggts 1697 av skeppsbyggmästaren Falk i Karlskrona, deltog i expeditionerna mot Danmark och Livland det året, och Erik var förmodligen med på båda resorna. I augusti var han med om att genomföra Karl XII’s landgång i Humlebæk norr om Köpenhamn, och i oktober forslade samma konvoj kungen och svenska armén till Livland, där de sedan marscherade till det belägrade Narva som de befriade i det sedan så berömda slaget. Läs mera här. När arméerna möttes i november hade konvojen återvänt till Sverige, och Erik hade varit dopvittne för kapten Mackliers dotter på Linnekulla. På dopet träffar han även sin blivande hustru, och han gifter sig 3/4 1701. Hans äktenskap hindrar honom inte från att stanna kvar i flottans tjänst som artillerilöjtnant och kapten på den mindre brigantinen Kräftan med 14 kanoner. Han omtalas då i flottans arkiv bland Skeps Capiteiner som njuta Öfwer Leutnantz löhn. Den listan är han fortfarande på när han pensionerar sig i 1707.

Denna kartan från 1704 visar den brinnande fästningen och den nya staden vid flodens mynning, samt det nyanlaggda ryska Kronslott på Retusaari/Kotlin, som skulle bli så ödesdigert för svenskarna.

Denna kartan från 1704 visar den brinnande fästningen och den nya staden vid flodens mynning, samt det nyanlaggda ryska Kronslott på Retusaari/Kotlin, som skulle bli så ödesdigert för svenskarna.

Landgången i Humlebæk blev startskottet till Stora Nordiska Kriget, så Erik får rikligt med uppgifter under åren. Under de första sju åren deltar Erik i expeditioner till bl.a. Finska Viken, där han slåss med ryssarna om tillgången till Östersjön, som beherskas av svenskarna. Svenska fästningen Nyenskans provocerar ryska tsaren Peter den Store, som vill ha del i Östersjöväldet. Fästningen rymmer 600 svenska soldater, men när tsaren under våren 1703 skickar en armé på 20.000 man dit för att omintetgöra den, är svenskarna plötsligt inte så självsäkra längre. Situationen blir kritisk när ryssarna lyckas pricka fästningens krutförråd med en kanonkula. Förrårdet exploderar, och svenskarna blir tämligen modlösa. Då blir det relativt enkelt för ryssarna att erövra fästningen, som de sedan river. De återanvänder stenarna för att hemligt uppföra deras nya huvudstad St. Petersburg vid flodens mynning. 1704-1705 gör svenskarna upprepade försök att erövra nya staden genom att härja, landstiga och bombardera från fartygen. Erik deltar i dessa försök. 1704 kommenderas han sålunda på Nyenska Eskadern, som ska landsätta en armé på 1000 soldater från svenska Viborg på ön Kotlin (numera Retusaari) utanför flodmynningen.

Erik kommenderas på Nyenska Eskadern 1704 för att försvara svenska Ingermanland mot ryssarna.

Erik kommenderas på Nyenska Eskadern 1704 för att försvara svenska Ingermanland mot ryssarna.

Kronslott.

Kronslott.

Här möts de emellertid av lite av en överraskning när de anländer d. 13. juni. Det är endast möjligt att segla till St. Petersburg genom en särskilt passage nära ön, och därför har tsaren låtit bygga en stark fästning, Kronslott, på denna ö. Det ska visa sig vara omöjligt för svenskarna att passera eller stiga i land på Kotlin trotts upprepade försök. Första året är de tvungna att ge upp, men året därpå återvänder de med en eskader om 22 fartyg under ledning av Cornelius Anckarstierna. Denna gång är svenskarna säkra på att lyckas, men det blir i stället till en och en halv månads mardröm som slutar med återtåg och hundratals döda svenskar. Sverige lyckas aldrig återvinna Ingermanland. När man insett att man tillsvidare måste överge Ingermanland, nöjer man sig de följande åren med att upprätthålla en långvarig handelsblockad mot ryska fartyg på Östersjön. 1707 är Erik kapten på linjeskeppet Halland under Cornelius Anckarstiernas kommando på en av de årliga expeditionerna till Finska Viken, och det är väl sannolikt att han deltog varje år under en tid. Just det året, 18/5 1707, tar han dock avsked med flottan.

Eriks avsked från flottan 1707.

Eriks avsked från flottan 1707, som skeppskapten med överlöjtnantslön.

Han sägs ha varit svårt plågad av benskador han ådragit sig under ett sjöslag, men detta är en skröna. Hans son Gabriel skriver i sin dagbok att pappan dog efter att han legat i sängen med ett brutet ben, och detta bekräftas av domböckerna som rapporterar att han inte kan närvara på grund av ett olyckligt benbrådt. Han var sängbunden ungefär et och ett halvt år 1729-1730, då han absolut inte nyligen hade deltagit i något sjöslag. Skadorna verkar sålunda helt enkelt ha uppstått hemma på Liljeholmen.

Liljeholmen från sjösidan.

Liljeholmen från sjösidan.

Eriks hustru var adelskvinna, och Erik skulle därför också kunna tänka sig att bli adlad för att få samma status som henne. Han skickade därför en ansökning om detta 30/6 1723, där han påpekade att han allt sedan sin barndom i 32 år eller från 1675 intill 1707 varit i tjänst uti militären till sjöss så borta hos främmande makter och potentater som här hemma. Detta var dock inte tillräckligt för att bli adlad, så hans ansökan avvisades.

icon-check   23-09-2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *