Brev och dagböcker / D1-grenen: Alfort i Eskilstuna / Kultur, samhälle och affärsliv / Rekommenderat

Pygmæus Alfort i Adolph Törneros’ brev

Adolf Torneros

Adolf Törneros

Adolf Törneros var en oerhört duktig brevskrivare. Han längtade ständigt till landet och for runt i diligens med sina elever och vänner. På dessa turer skrev han en mängd brev till sina vänner. Adolf Fredrik Alfort omnämns i flera brev som en av hans nära vänner som besöker honom dagligen. Han måste ha varit påfallande liten, för detta är något som Törneros alltid framhåller.

Till Adolf Fredrik Alfort

16 april 1837

Upsala Söndagsafton kl. ½ 11.

Den 16 Martii[sic] 1837.

Bäste Bror!

Ett par ord, inan jag går till sängs. Unga Kastman var här i eftermiddags, med förfrågan, om jag hade något bud till Eskilstuna, emedan han ämnade i morgon resa hem – (med oförrättadt ärende; ty den arma stackaren har i fruktan för Student-examen läst sig förderfvad, först i Strengnäs inan hitresan, och nu under de veckor han varit här – huru symptomerna varit, må han sjelf beskrifva; alltnog Dr Liedbeck har motat af honom härifrån) – och som jag står hos dig i stor förbindelse för ditt sednare bref, hade jag ej skäl att säga mig vara utan skickning. Ännu ett skäl har jag att röra på pennen, nämligen att sända dig en hälsning ifrån din förstfödde Son, Ynglingen Philipp, som i fredags e.m. passerade Staden. Han kom kl. 3, tror jag han sade, inställde sig hos mig omkring 4, och afreste åter omkring 7. En bonde var vidtingad vid Alsike, att för godt pris fragta honom till Yfre gästgifvargård, 2 håll ifrån Upsala. Således är din Philipp mån om sig, och vill ej kasta ut mer pengar på landsvägen, än nödigt är. Han gaf sig icke ro att stadna är, för att se sig omkring. Äfven Domkyrkan misslyckades han att få se invändigt, ty han kom en el. annan minut sedan böntiman slutat och dörren blifvit sluten. Jag ville visa honom Physicaliska Instrumentkammaren, hvilken han sjelf efterfrågade med nyfikenhet; men äfven här fogade missödet, att Rudberg var frånvarande, han, som eljest nästan hvarje timma af dagen är på stället. Det enda jag lyckades att öppna för honom, var Bibliotheket och konstcabinettet. – Han tycktes nu vara inne i sitt fack, och taga verlden såsom en gammal och erfaren Apothekare. Det var ej mer Quartanen i Scholan, utan en Karl med rötterna slagna i det allmänna lifvets jordmån. Hans sejour hemifrån, ock kanske äfven 1½ års tillsats i ålder, har gifvit honom i det inre hållning och i det yttre, skick, mycket till hans förmån. Det är besynnerligt att se, huru hastigt charakterer bestämma sig, ifrån att vara ett oafgjordt je ne sais quoi. Gud gifve honom lycka och trefnad på sin nya station oppe i höga norden. Till examen må han väl utan svårighet hinna bereda sig till den tid han dertill föresatt. Skolstudierna äro en god botten, på hvilken den lilla byggnad, som till en sådan pröfning och afsyning erfordras, lätt kan vara uppförd. Men en fatal händelse var det med hans arm och hand, hvilken han fått för beständigt skadad.

Nu har jag föga att säga, mer än att de rigtiga oxveckorna för mig äro i sin fart, med plöjning i den sterila chriaåkern. En dufning slutade i eftermiddag, som räckt hela den nu slutade veckan. Då sådant är å färde, innan man expedierat behörigen alla till skrifning på Faculteten (hvilken sker i morgon) får man ej tänka på något annat, hvarken natt eller dag, än den stenbundnaste latin af Upsalastudenternas production. Det är en lisa för själen, att se bordet lättadt och tomt ifrån de höga stafrum af grå skrifböcker, som under veckan belastat det.

Fröken Uggla är här för andra gången, och ger soiréer, sedan vi redan slutat våra inhemska och ordinära. Jag har ännu icke fått tid att höra henne.

Hur är det med podagern? Philip påstod, att den slagit sig till lindriga känningar af chirager.

Jag mår mer än vanligt sundt, oagtadt mitt sedantaira lefnadssätt. Detta tillskrifver jag, att jag från årets början antog flanelltröjan in på kroppen, hvarigenom jag snart blef alldeles quitt den rheumatism, af hvilken jag allt sedan hitkomsten i Augusti var bekajad. Så alldeles mycket arbete har jag icke heller denna termin, som förut i flere år bortåt. Man kan nu åtminstone en och annan quäll i veckan få egna sig åt glam och skratt och sång och musik och lectur i valda sälskap, utan att behöfva fördystras af tanken på prejande göromål, som hemma vänta. – Nej! nu är papperet slut för

Din evärdelige vän A. T-s.

P.S. Hälsa Hellbergs mycket, samt de andra vännerna. Huru vida jag i sommar kommer åt Rekarnes bygder, har min Adolph ännu icke beslutat.

P.S. Här blir Medicine Doctors-Promotion i sommar, ehuru blott 2 år förflutit sedan den sidsta. Till denna blifva öfver 30 Licentiater färdiga. Och, du kan tänka dig! icke mindre än 13 Medicinæ-Candidater komma dessutom att examineras inom Terminen. Ändå säger det icke stopp; ty det är knappt någon vecka sedan terminens början, som jag icke tenterar en Medico-Philosophus. Hvart skall detta taga vägen? Man får rätt som det är en Doctor i hvar gård. Medicinska Faculteten har tagit sig anledning häraf att skärpa fordringarne för dem som admitteras in i Faculteten: den antager hädanefter ingen Medico-Philosophiæ Candidat, som icke har fem bestämda approbationer i den Philosophiska examen, ibland annat i Latinet, hvarföre jag blifvit satt redan i den ledsamma nödvändighet, att differera tvänne i tentamen.

Till Melcher Falkenberg

Sjösa den 23 Sept. 1826

(…) Bland mina flitiga umgängare må ej förtigas Doctor Alfort, Stadsphysikern, en knölig, kantig liten man, mångsidig och ensidig i samma person. Han har varit kring halfva jordklotet – i Ost- och Westindien – Frankrike – England – Tyskland – Danmark – Ryssland, och vet mycket att förtälja. Utom resor trängdes Witterhet – naturvetenskap – språk – och i synnerhet musik om rummet i våre discussioner. Bäst man var i den tanken att man tänkte lika, så befanns det i en tvär vändning, att man hade en alldeles stridig väg från den andra: bäst som man ifrigast bekämpade hvaran, erfor man att man varit d’accord ifrån begynnelsen. Ingen ting mera brokigt och omvältradt kan tänkas än våra samtal. Stor älskare var han af Shakespear och Beethowen; – men ofta upläste eller gnolade han favoritpassager såsom prof, hvilka jag för min del ofta varit färdig att utdöma ur dessa snillens producter. Ofta ställde vi till Musikaliska uppträden på tu man hand, som voro mer af en comisk än ällvarsam och sentimentalisk effect. Han blåste flöjt med yttersta snabbhet. Men när jag med all magt dundrade på claveret, hörde jag ibland knappt en enda af mina toner, genom Doctorns öfverflödiga slöseri med det dyrbara och superfina elementet luften, hvarmed han fyllde sin flöjt med de falskaste toner, under det han med ansigtet skar de mångvinkligaste träschnitt. Det var en musik mången gång att fördrifva råttor med, – och en musikalisk åhörare skulle säkert ha fått tandverk. Många stycken påbörjades hvarje musikafton eller förmiddag, men få inlöpte rigtigt i hamn; ty Doctorns hastigare hufvud var ock en hastigare chronometer eller rättare metrometer (taktmätare) än mitt, och hans korrta andedrägt affärdade takterna så knapphändigt, att mina stelbenta fingrar måste stjäla hela grabbnäfvar med noter undan i det tysta, utan att ändå kunna förekomma, att ju hans flöjt grönsiskade mig långt i förväg, och, plötsligen flacksande på slutaccorderna, hvisslade “jo! pytt ock!” åt mina eftersläpande fingrar. “Här är jag! hvar är du!” var ett stående motto på våra exerciser, hvilka efter ömsesidiga gräl och gäckerier slutades hvarje gång med den föresats, att nästa dag göra saken alldeles mästerligt. (…)

Till diktaren Karl August Nicander

12/12 1826 (Ungefär samma berättelse som ovan)

(…) Bland mina flittiga umgängare var Doctor A-rt, en liten kantig, ej mindre än trubbig man, mångsidig och ensidig på en gång. Bäst man var i den inbillningen att man tänkte lika, så befanns det att man var på helt stridig väg: bäst man som ifrigast bekämpade hvaran, erfor man att man var d’accord från början. Witterhet – resor – natur-vetenskap – språk – och i synnerhet musik trängdes med hvaran om rummet i våra discussioner. Stor älskare var han af Shakespear och Beethowen; – men ofta uplästes eller gnolades profbitar såsom favoritpassager, hvilka jag för min del skulle ha utdömt ur dessa snillens producter. Ofta ställde man till musikaliska upträden, som voro mer af en comisk äl alvarsam och sentimentalisk effect. När jag med all magt dundrade på claveret, hörde jag ibland knapt någon af mina toner, genom Doctorns öfverdrifna slöseri med det dyrbara och superfina elementet luften, med hvilket han blåste sin flöjt full af de falskaste toner. Hundra stycken börjades på en afton eller förmiddag, men intet inlöpte rigtigt i hamn; ty hans hastigare hufvud var ock en hastigare chronometer än mitt, och hans korrta andedrägt affärdade takterna så knapphändigt, att mina stela fingrar fingo lof at stjela hela grabbnäfvar med noter undan i det tysta, utan att ändå kunna förekomma, att ju hans flöjt grönsiskade mig långt i förväg, och plötsligen flacksande på slutaccorderna, såsom en mockbird hvisslade åt mig: “jo pytt ock!” “Här är jag! hvar är du?” var det stående motto’t på våra exerciser, hvilka efter ömsesidiga gräl och gäckerier slutades dagligen med den föresats, att nästa gång göra saken alldeles mästerligt. (…)

Till Melcher Falkenberg

D. 2. feb. 1828

Det dagdrivande sällskapet, som förut bestått nästan af mig sjelf ensam, är nu förökadt med 2ne ledamöter: Adjunct Wallqvist, som i förra veckan kom hit hem på besök, och en Dr Scherman, hvilken kommit hit såsom vicarius för den nyss ledigblefvna Provincial-Läkarsysslan. Wi 3, förstärkta med Dr Ahlfort, Lieutn. Wahrenberg och Lieutn. Ehrling samlas vanligen med solens nedgårng, och rycka in i qvarter för aftonen här eller der i husen, der oss synes någorlunda godt att vara. Detta har nu nära en vecka utgjordt dagsordningen (…)

Till Melcher Falkenberg

Eskilstuna den 14 Aug. 1830

…man har då och då litet musik med Pygmæus Alfort, den där läkande och flöjtspelande mannen varom jag tillförene talat (i fjor var han nästan ständigt på färdvägar)…

Till Melcher Falkenberg

Onsdagen d. 17 Aug. 1831

(…) Tidigt om morgonen efter min hemkomst till Eskilstuna, då jag nyss tändt min kaffepipa, och satt mig på min vanliga läsbänk under största lönnen i min Mors gata, färdig att börja en ny bok i Livius, stadnade en schäs utanför grindarna, och lilla Alfort (Doctorn) kom piskbeväpnad uppföre alléen. “Si så!” – var hans magtspråk ännu under gåendet. – “Af med gröna tofflorna, och ett par gamla stöflor på, – så fara vi ut till Lundby.” Sagdt ocg gjordt: vi foro ut till Lundby. Lundby är en sätesgård 1 1/4 mil från staden, i morsatt riktning mot Wäsby, åt Wingåkerssidan. Der bor på flere år ingen ägare, af det skälet att ingen ägare finns: Kongl. Maijt är som bäst sysselsatt, att med en tunna krita räkna ut den närmaste slägtingen och arftagaren, efter fordna Fideicommissarien Stallmästar Bure, – och calculen tycks höra till analysis infinitorum h. e. till de analyser som aldrig ta slut. Pretendenter äro förnämligast Bar. Rålamb i Skåne och en Major Poignant. Under tiden residerar här den sednares brorson, en af mina Upsala-cumpaner och promotionskamrater – näml. vid simpromotionen 1815: mannen förblifver till lynnet student i all sin dar, ehuru han här går och gäller som Frälsekamrer. Liflig och pigg och treflig är han, och ser ytterst gerna, att någon eller några komma ut till honom i ensligheten, och hjelpa honom njuta af de res nullius, som han förvaltar. (…) Ute på den blanka fjärden kryssade en speljagt, matt och orklöst, liksom den känt sig plågad af den starka värman: – (dagen, d. 14 Julii, var ej den minst hetsiga denna sommar). “Se der far, min sann, Poignant åt Sponga till Sergels! – Men det ska bli ogjordt” – – ropade Alfort, och rigtade ut åt sjön ett skott ur sin lilla tätting-bössa, hvilken städse följer honom på hans landtfärder. Båten fattade genast meningen af den enstafviga interjectionen, som knattrande mångdubblade sig från skogarne och bergen: – årorna sattes till, farkosten vände om, lade till bryggan, och upptog oss i sitt sköte, brevid vice-herren till godset och en ung Grenadier-Officer. (…) Hela dagen förrann – så till sägandes – i sjön: man seglade af och an mellan stränderna – man metade 15 abborrar och 3 snorgersar – man sköt ett par andungar och en beccasin, – man badade tvänne resor – man fägnade sig litet imellan af innanmätet i en stor korg, af spickemat, andstek och smultron. Ej heller var man alldeles utan flöjtspel, vocalmusik, disputer och husmans-jocus. Efter solgången kuskade vi stadsbor hemåt, genom den af varma höångor genombaddade aftonluften, och somnade ovaggadt.

Till Karl August Nicander

13-17 aug. 1831 (ungefär samma berättelse som ovan)

(…) Tidigt om morgonen efter min hemkomst, då jag nyss tänt min kaffepipa, och satt mig på min vanliga bänk under största lönnen i min Mors gata, färdig att börja en ny bok i Livius, stannade en schäs utan för grindarne, och lilla Alfort kom piskbeväpnad uppföre alléen. “Tag av dig gröna tofflorna och ett par stövlar på, så fara vi ut till Lundby” – så lydde hans maktspråk. Sagt och gjort. Vi foro ut till Lundby. Lundby är en sätesgård en mil från staden i motsatt riktning mot Väsby. (…) Under tiden residerar där Landsmannen Poignant (…) Ute på fjärden kryssade en speljakt, matt och orklöst, liksom den känt sig plågad av den starka värman – (dagen, d. 14 Julii, var ej bland de minst hetsiga i denna sommar). “Se där far Poignant!” ropade Alfort, och riktade ut åt sjön ett skott ur sin lilla tättingbössa, vilken alltid följer honom på hans lantfärder. Båten förstod rätt väl den enstaviga interjektionen, som knattrande mångdubblade sig från skogarne och bergen: årorna kommo i gång, farkosten lade till bryggan, och upptog oss i sitt sköte, bredvid Residenten och en ung Grenadjär-Officer. Hela dagen förflöt i och på sjön – man seglade, metade abborrar, sköt ett par änder och en beckasin, badade tvenne resor (alla utom Medicinaren voro starka simmare) och fägnade oss litet imellan med innanmätet i en stor korg, spickemat, andstek och smultron: ej heller var man alldeles utan studentsång, flöjtspel, dispyter och husmans-jocus. I solgången foro vi förnöjda hemåt, genom den af höångor impregnerade ljumma aftonluften. (…)

Till G. W. Gumælius

20 juli 1835

(…) Alfort är en trogen och vänfast och välvillig broder, men är dock och förblifver en halfbouteil, på hvilken man ej får hälla mycket, inan man träffar på gästen. Hans vurm är Träkarl, hvari han funnit en outöslig källa så väl till nöje som nytta; ty han vinner hvar gång sin lilla tolfskilling, och stoppar den med tripudium i sin lilla ficka. Elof och jag måste litet imellan göra honom till viljes och spela, i synnerhet då man måste vara tillsammans på soupéer der andra herrar sluta sig kring virabordet; och vi bägge ha blott det nöjet, att göra en god gerning. (…)

Till Magnus Hellberg

1836
(…) många hjertliga hälsningar till Din Fru, Selma, Frabror Ahlström, samt de andra vännerna, som behaga fråga något om min person; deribland förnämligast Alfort och Dr Wallquists.
1837

(…) Nu slutar jag med tusen innerliga hälsningar till din goda Charlotte och Selma, Farbror Alström, till Fru Ekvall, Holms, Alfort och andra goda vänner, som med närmare deltagande minnas

Din trofaste vän och broder A. Törneros

 icon-check  18-09-2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *