Östgötasläkten / Släktens historia i korta drag

Rötter och grenar

(Fortsatt från avsnittet Tre skilda öden om Gabriel Ahlfort och hans syskon)

Av Gabriel Ahlfort och Anna Brita Wetterströms 11 barn får endast 4 egna barn. erik andersDen äldste sonen Carl Magnus utbildades i flottan i Karlskrona precis som sin far och farfar. Han examinerades som löjtnant 1767 och uppmuntrades att resa utomlands under några år för att skaffa sig erfarenheter, precis som hans pappa hade gjort. När han kom hem var det meningen att han skulle gifta sig och så småningom få ärva Liljeholmen. Så blev det dock inte, för han återvände aldrig från sina resor. Kanske dog han.

Näst äldsta sonen, Eric Anders  (1739-1800), blev nu den som ärvde säteriet i stället. Han hade inte alls förväntat sig ärva, så han hade utbildat sig som sekreterare och hovrättsauskultant. Nu kunde han bosätta sig på Liljeholmen som ägare av lantbruket.

Även han fick två oäkta barn med en piga, Annica Nilsdotter. Förmodligen hade han velat gifta sig med henne om han kunnat; de fick två barn tillsammans innan hon tvingades lämna församlingen, och det var bara få som visste om att han var fadern. Prästen visste om det; han skrev en notis på latin i kyrkboken för att inte alla skulle kunna läsa det: Hos cum Erico Ahlfort communes habet filios, dvs. dessa söner har hon tillsammans med Eric Ahlfort. Han gifte sig inte förrän han fyllt 46 år, då med sin 22-åriga släkting Ingrid Elisabet Buss (1763-1841). Deras ättlingar utgör det som jag kallar A-grenen av släkten. De har dock inte behållit efternamnet därför att Eric Anders aldrig fick någon son i äktenskapet. De oäkta barnen har det inte varit möjligt att spåra.

Invånarna på torpet Udden under Liljeholmen 1783.

Invånarna på torpet Udden under Liljeholmen 1783

Av deras tre döttrar gifte sig den äldsta, Anna Maria Ahlfort (1787-1865), med den rika och betydelsefulla mönsterskrivaren Sven Johan Bergman (1785-1868), som bl.a. köpte Schedevi Slott och lät uppföra Blåvik Kyrka för att det skulle bli enklare för Alfortsläkten att komma till kyrkan. Deras ättlingar bär namn som Pontin och Nordbeck, och i denna släkt har Gabriel Ahlforts arv fortlevt såtillvida att en stor del av männen än i dag är marinsoldater och kustartillerister. En av dem är Peter Nordbeck (f. 1939), som till och med var chef för försvarsstaben och sedan marinchef på 90-talet. Kanske är det ingen slump att det är denna gren som ärvt Gabriels dagbok; han kan ha inspirerat många.

En av Gabriels döttrar, Brita Fredrica Ahlfort (1751-1829), gifte sig med verkmästaren på Bomullsfabriken i Karlskrona, Esaias Ögnelod (1747-1800), som var av gammal finsk adelssläkt. Deras ättlingar lever fortfarande kvar på hemtrakten i Boxholm norr om Sommen under namnet Ögnelooh, trotts att adliga släkten officielt dött ut för länge sedan. Det var nämligen enbart gennom ett par generationers oäkta barn som grenen levde vidare. Tiden var inte gynnsam för adeln som förlorade deras privilegier efter hand och var tvugna att återuppfinna sig själva för att överleva. Det lyckades inte Ögnelodsläkten göra och de sjönk snabbt till samhällets botten efter äktenskapet mellan Brita Fredrica och Esaias. Bättre blev det förstås inte av att de hade så pass otur att förlora allt två gånger i gårdsbränder och fick ta emot fattighjälp från lokalbefolkningen. Deras ättlingar utgör det som jag kallar B-grenen av släkten.

gustaf adolf
De två sista grenarna är de som har ärvt familjenamnet. Det var två bröder, de yngsta av alla barnen, som förde släktsnamnet vidare. Den första, Gustaf Adolf Ahlfort (1753-1824), grundade C-grenen när han gifte sig med den adliga Catarina Lovisa von Gertten (1762-1816), en fjärran släkting från säteriet Östanå i Åsbodalen öster om Boxholm. Där bodde de sedan i lyx och försökte upprätthålla en stånds­mässig bild av sig själva som inte följt med tiden. Deras son gifte sig med sin egen kusin och blev lantbrukare på Liljeholmen. De fick inga barn, och han dog ung.

Brölloppet mellan kusinerna Carl och Helena Maria Alfort 1820.

Brölloppet mellan kusinerna Carl och Helena Maria Alfort 1820.

De fyra döttrarna gifte sig med män med vackra namn fast utan pengar, så bara de som kunde hitta nya sätt att livnära sig, förmådde överleva i den nya tiden. Äldsta dottern Anna Catarina Ahlfort (1786-1864) blev skandalöst med barn och gifte sig snabbt med fadern, lantjägare och kronoskogvaktare Anders Landelius (1781-1834), men barnet föddes ändå mindre än 5 månader efter vigseln.

Den nästa dottern, Eva Christina Ahlfort (1787-1873), hamnade i djup fattigdom efter att hon gift sig med adliga fänriken Adam Anders Rudebeck (1788-1862), medan hennes dotter som gifte sig med en bagare och handlande ifrån Stockholm kom åt pengar genom detta yrke som inte bara säkrade hennes tillvaro utan lyfte familjen mot ny status och förmögenhet när hennes dotter gifte sig med rika inspektören Frans Bæckström, som kom att äga flera slott och herrgårdar.

Från att till en början ha varit respekterade och förmögna kom familjen Ahlfort på Östanå (eller Össta, som den kallades lokalt) däremot efterhand att hamna i skandal, skam, fattigdom och slutligen två självmord. Församlingens prostinna Anna Greta Atterbom-Forling på Åsbo prostgård var lite av en skvallertant, vars brev avslöjar att grannarna skrattade åt flickorna Ahlfort, deras döttrar, och tyckte att familjen söp och festade för mycket. En av dem hon skrev med var emellertid hennes bror, diktaren Per Daniel Atterbom, som tycks ha varit förälskad i tredje dottern Lovisa Ahlfort (1790-1837), och kanske hade de till och med velat gifta sig. Detta blir dock inte av, för Eva Christinas dotter hade knappt hunnit födas innan familjen återigen drabbas av skandalblixten då även Lovisa blir med barn och barnafadern avslöjas vara avskedade lantvärns­fänriken Anders Adam Lindahl (1787-1820). De gifter sig snabbt, men skadan är obotlig, och många familjer avbryter kontakten med den skandaldrabbade släkten. Prostinnan har inget bra att säga om dem i 1814.

Nu går det på tok med östanå herskap, frun och gubben super som voro de galna i vinter har Rubeck och hans fru lefvat på [hjälp från?] fadern och nu med det första skall de flytta till Kårarp, Landelius och den andra mågen är hemma alt som oftast och super och slås om bitarna – – –

Två år efter det stora skandalåret dör systrarnas mamma, och sedan bliver det bara värre för döttrarna, vars män inte kan försörja deras familjer. Både Lindahl och Styrlander tar ut lån hos deras svärmor, men ändå måste Anders Lindahl, som har försökt livnära sig som guldsmed, snart erkänna att han är konkurs. Han ger slutligen upp och skjuter sig. Anna Greta har väldigt lite att säga om denna händelse.

Jag har inget nytt att säga dig om den manhaftiga Fändricken som sköt sig har du förmodligen hört af Syster min som han lefde så blef hans slut.

Systern Anna Catarina är olycklig och begär skilsmässa, varefter hennes man ligger sjuk och hjälplös i lång tid, och även han skjuter sig slutligen. Det var i alla fall vad man sade, men i själva verket var det nog hans son som gjorde det, kanske av medlidande. I varje fall döms han senare till kyrkoplikt (men slipper därmed fängelse­straf) för brott emot femte budet. Många av deras ättlingar bor numera i Amerika. Allt detta var bara en del av en rejäl “självmordsepidemi” som hade drabbat fyra av traktens män under mindre än två månader i 1814, börjande med komministern Carl Falk i V. Stenby. (Källa: Elisabeth Tykesson: Atterbom – En levnadsteckning).

Den yngsta systern, Gustafva Maria Ahlfort (1793-1862), gifter sig med materialförvaltaren vid Göta Kanal Gerhard Styrlander (1782-1848) och grundar en stor släkt. Detta äktenskap tycks åtminstone ha varit lyckat.

axel alfred

Axel Alfred Ahlfort

anna sofia

Anna Sofia Ahlfort

Lovisa hamnar efter mannens plötsliga död i djup sorg och ensamhet tills 9 år senare då hon gifter om sig med en fattig bonde, som i gengäld arbetar för födan och skaffar barnen en säker uppväxt. Deras ättlingar återupplivade släktnamnet Ahlfort, och många av dem blev framgångsrika handlande, först i Tranås och sedan i Stockholm. En av dem var stolmakaren i Tranås Axel Alfred Ahlfort (1865-1950), som flyttade till Stockholm och öppnade möbel- och antikhandel. En av hans systrar grundade släkten Ahlforn, medan en annan, Anna Sofia Ahlfort (1869-1963), flyttade till Amerika men återvände för att öppna eget konditori i Tranås.

Anna Sofia Ahlforts konditori i Tranås

Anna Sofia Ahlforts konditori i Tranås

Axel Alfred Ahlforts efterträdare på Malmskillnadsgatan 7 i Stockholm

Axel Alfred Ahlforts efterträdare på Malmskillnadsgatan 7 i Stockholm

Så gick det alltså för C-grenen, där det är tveksamt om det fortfarande finns ättlingar som har behållit släkt­namnet, om man inte räknar de som heter Ahlforn. Nästan alla med namnen Alfort och Ahlfort är sålunda ättlingar av Gabriels yngste son, sergeanten Friedrich Georg ”Giörgen” Ahlfort (1754-1823), som gifte sig med sin systers svägerska Helena Christina Ögnelod (ca. 1750-1794). De fick 8 barn på gården Hårdaholmen (bredvid Liljeholmen), varav 6 överlevde och endast två fick egna barn. Det är dessa två som är förfäder till moderna Alfort- resp. Ahlfortsläkten, D-grenen.

fredrik georg

adolf fredrik underskrift

Den äldste sonen, Gabriel Abraham, blev volontär i flottan som sin farfar och farfars far. Även han skickades iväg på världshaven för att skaffa sig erfarenheter, och återigen var det meningen att han skulle komma hem och gifta sig och så småningom ärva Hårdaholmen. Så blev det dock inte den här gången heller, utan historien upprepades; Gabriel Abraham försvann under sina resor, och näst äldste brodern, Carl Henric, som traditionsenligt hade utbildats till hovrättsauskultant, blev plötsligt den som kom att ärva gården. Han stannade emellertid kvar i Stockholm där han jobbade. Olyckligtvis drunknade han i Stockholms Ström i 1805, och då blev det tredje sonen, Adolf Fredrik, som kom att ärva Hårdaholmen. Han hade än mindre förväntat sig att han skulle bli lantbrukare, så han höll på att examinera sig som läkare. Han bodde sålunda inte heller på gården, men han ägde den tills 1830 då han sålde den till sin kusin, som då hade gift sig med hans syster.

Adolf Fredrik (1779-1854) skrev sitt efternamn Alfort, kanske därför att han som läkare använde den latiniserade formen Adolphus Fridericus Alfort i vetenskapliga sammanhang. Han blev stadsläkare i Eskilstuna enda till sin död. Där hyrde han bostad hos rådmannen Sven Almroths enka och träffade då 14-åriga dottern Christina Wilhelmina Almroth (1802-1853), som var sjuk. Han hjälpte henne att bli frisk och de gifte sig precis när hon skulle fylla 17 år; han var då 39 år gammal. De bode på Köpmangatan 60 i Eskilstuna, men flyttade senare till Örebro och slutligen till Stockholm.

Christina Wilhelmina kom själv ifrån en känd vetenskapsfamilj, och de umgicks många duktiga vetenskapsmän, kulturpersonligheter, politiker, framgångsrika affärsmän, diktare, musiker och målare. Den flitige brevskrivaren Adolf Törneros nämner Adolf Fredrik i flera av sina brev.

Bland mina flitiga umgängare må ej förtigas Doctor Alfort, Stadsphysikern, en knölig, kantig liten man, mångsidig och ensidig i samma person. Han har varit kring halfva jordklotet – i Ost- och Westindien – Frankrike – England – Tyskland – Danmark – Ryssland, och vet mycket att förtälja. Utom resor trängdes Witterhet – naturvetenskap – språk – och i synnerhet musik om rummet i våra…

…man har då och då litet musik med Pygmæus Alfort, den där läkande och flöjtspelande mannen varom jag tillförene talat (i fjor var han ständigt på färdvägar)…

Tidigt om morgonen efter min hemkomst, då jag nyss tänt min kaffepipa, och satt mig på min vanliga bänk under största lönnen i min Mors gata, färdig att börja en ny bok i Livius, stannade en schäs utan för grindarne, och lilla Alfort kom piskbeväpnad uppföre alléen. “Tag av dig gröna tofflorna och ett par stövlar på, så fara vi ut till Lundby” – så lydde hans maktspråk. Sagt och gjort. Vi foro ut till Lundby. Lundby är en sätesgård en mil från staden i motsatt riktning mot Väsby. (…) Under tiden residerar där Landsmannen Poignant (…) Ute på fjärden kryssade en speljakt, matt och orklöst, liksom den känt sig plågad av den starka värman – (dagen, d. 14 Julii, var ej bland de minst hetsiga i denna sommar). “Se där far Poignant!” ropade Alfort, och riktade ut åt sjön ett skott ur sin lilla tättingbössa, vilken alltid följer honom på hans lantfärder. Båten förstod rätt väl den enstaviga interjektionen, som knattrande mångdubblade sig från skogarne och bergen: årorna kommo i gång, farkosten lade till bryggan, och upptog oss i sitt sköte, bredvid Residenten och en ung Grenadjär-Officer. Hela dagen förflöt i och på sjön – man seglade, metade abborrar, sköt ett par änder och en beckasin, badade tvenne resor (alla utom Medicinaren voro starka simmare) och fägnade oss litet imellan med innanmätet i en stor korg, spickemat, andstek och smultron: ej heller var man alldeles utan studentsång, flöjtspel, dispyter och husmans-jocus.

gustav magnusAdolf Fredriks lillebror Gustaf Magnus Ahlfort (1789-1830) är stamfader åt alla nu levande med namnformen Ahlfort. Han blev fänrik, och på den tiden lär man knappast ha kunnat bära uniform utan att få ett oäkta barn, och Gustaf var inget undantag, så han var tvungen att gifta sig med pigan Johanna Christina Lindecrantz (1802-1859) från grannförsamlingen. De fick ytterligare två barn tillsammans.
Äldste sonen, jordbrukaren Edvard Frans Wilhelm Ahlfort (1822-ca. 1870) och hans fru Johanna Fredrika Johansdotter (1827-1908), drabbas av en rad olyckliga händelser. Det är en mycket svår tid då vädret genom flera år förstör skörden, och efter att de mist tre av deras 9 barn väljer de att emigrera till Amerika. De fortsätter dock att stöta på hinder, då båten sjunker strax utanför Amerikas kust och äldste sonen drunknar. Resten av familjen reddar sig i land och reser mot väster. De hittar jobb i en gruva i Missouri, där de under namnen Frank och Hannah Alford grundar en stor släkt som fortfarande bär namnet. Tragedierna fortsätter då en son tappar en gruvhink på sin far, som dör, och ett av barnbarnen träffas av blixten. Trotts allt detta har deras ättlingar lyckats bli talrika. Franks lillasyster Vilhelmina Ahlfort (1826-1898) drabbas också av tragedier: fem av hennes 13 barn dör – de flesta i epidemier, men en drunknar i Svartån som 14-åring – och tre av dem emigrerar.
En av hennes söner, David Ahlfort (1859-1930), blir pastor i Jokkmokk och grundar en norrländsk Ahlfortsläkt. Han och hans fru, läraren vid sameseminaret Carolina Teodora Ullenius (1868-1953), var mycket omtyckta i trakten. En av deras söner flyttar till Luleå, men får även ättlingar i Simrishamn. En annan blir violinist, gifter sig med en tjeckisk kvinna och flyttar till Göteborg. Ett barnbarn gifter sig med journalisten Bosse Ericsson och får en son som blir sångare och kallar sig E-type.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *